Wallets and roses [Privat för Ninniku31 & Dragon Fantasy]

Rodnaden som dykt upp på Dianas kinder fastnade i Leonardos synfält och han log varmt mot henne. '' Ush,sådana korsetter bör vara förbjudna! Verkar vara livsfarliga enligt mitt tycke'' Han lutade sig mot en av stolparna inne i stallet. '' Måste vara utommodentligt tråkigt att vara rik. Då har man ju allt man behöver och så upplever man inte äventyr. Som att bli jagad av polisen! '' Han skrattade smått till.

"De borde det." mumlar hon erkännande och pekar mot en bänk, då hon kände att hon inte orkade hålla sig på fötter längre och gjorde en gest att han skulle sätta sig där om han ville.
Hon nickade åt hans ord, exakt det tyckte hon med, "Det är tråkigt, och inte får man göra något heller." erkänner hon och ser ner på sina händer, "Jag vet att det är fel av mig, men ibland önskar jag att jag var eller hade det som dig, även om jag vet att det inte är en dans på rosor." erkände hon.

Att stå upp hela dagen lång var inga problem för Leonardo men även en ficktjuv orkade inte stå upp hela tiden efter att man jagat efter plånböcker och andra värdesaker hela dagen lång så Leonardo satte sig ner på bänken men släppte inte henne med sin blick.
'' Ibland kan önskningar gå i uppfyllelse men ibland måste man även kämpa hårt för dem'' Ett varmt leende spreds på hans annars så bleka läppar.

Hon skakade på huvudet, "Nej, mitt liv var förutbestämt sen jag föddes, när jag var tretton var jag fru. Snart kommer jag väl vara mor och fast här för gott." sa hon med en bitterhet i rösten som hon aldrig yttrat förr.
"Men vi pratar inte om mig nu, är du hungrig?" frågar hon lätt och ler mot honom, han var så stilig om han ändå varit hennes make.

'' Om jag är hungrig?'' Leonardo skulle precis svara på den frågan men istället så svarade hans mage med ett högt knorrande och det påminde honom att han nog inte ätit sedan gårdagens kväll. '' Jag tror att ni fick svaret där''
Han hade tänkt att säga något annat men lät sig hålla. Han kunde lika väl säga det i morgon eller någon annan dag eftersom det fanns så många dagar på ett år och så många år innan man dog! Så det kunde nog väntas.

Diana log roat åt honom, men hennes leende försvann genast då hon hörde knarret av vagnshjulen i gruset närmade sig. "Min man kommer, mat finns i köket." sa hon kort och tyst innan hon försvann iväg från stallet, hon betedde sig som en skrämd liten kaninunge.
Hon kom ut framför huset precis då hennes man klev ur vagnen, han var rejält berusad och Diana kved inombords då hon närmade sig honom.

För en gångs skull så kom inte Leonardo på något att säga utan bara nickade till mot Diana. '' Godnatt fagra dam'' Han bugade sig innan han försvann in i köket för att ta sin mat.
Han hade ätit sin mat ganska snabbt och var tillbaka i stallet igen där han klappade ena hästen på mulen och log ett litet leende mot den.