Hungerspelen PRS

Utan att ta något vidare farväl av Hugh reser jag mig upp och följer med Tem ut från vardagsrumsvagnen och in i en annan vagn där Yara sitter med ett mjukt och starkt leende. Inte för att hon tror att jag kommer att vinna i Hungerspelen, utanför att hon är en av de i vårt distrikt som får tillräckligt med mat för att livnära sig utan att kämpa, hon har ju en gång vunnit spelen själv och kan leva livet ut utan oroligheter.
Jag slår mig ner i en vit fåtölj som liknar hennes och studerar henne. Tidigare har jag inte lagt märke till hennes utseende så värst mycket men på nära håll ser hon väldigt manlig ut. Raka linjer i både kroppsform och i ansiktet, nästan fyrkantigt ansikte och små ögon. Det enda som direkt säger att hon nog är en kvinna är hennes långa, böljande svarta hår som är uppsatt med ett flertal blommor. Visst, en man skulle mycket väl kunna se ut så men inte i vårat distrikt. Alla ser nästan likadana ut och man vill inte sticka ut för mycket bland mängden.
"Hej, Trinah" säger hon lugnt och sakta som om hon skulle berätta något sorgligt för mig. " Jag är din handledare, Yara, och ska hjälpa dig klara dig genom spelen i år. Jag ska hjälpa dig skaffa sponsorer och träna upp dig innan du skickas ut på arenan." Det chockerar mig lite att hon inte pratar som en man faktiskt och det går upp för mig att jag nog aldrig hört hennes röst förut. "Vad är du bra på? Springa, slåss, klättra i träd?"
Jag funderar och ser upp mot taket. Jag har nog aldrig tänkt på vad jag är bra på, har inte övat upp mig särskilt mycket inför spelen tidigare.
"Jag kan många ätbara växter." svarar jag kort och ser på Yara för att se hur hon reagerar. Hon sitter uttryckslös och nickar bara kort, som att hon vill att jag ska fortsätta. "Men jag är inte stark alls. Kan knappast lyfta en fruktkorg ens en gång. Och inte heller är jag snabb, men jag kan springa länge utan att bli trött."
Yara får en rynka mellan ögonbrynen, precis som att hon funderar djupt. Hon får mig att tänka på min mamma när hon äter, hon får också en sådan där rynka då. "Kan du anpassa dig till okända miljöer?"
"Jag är ju så illa tvungen..."

Trinah försvinner ut ur kupén tillsammans med Yala, och jag blir lämnad ensam för att invänta Holmes ankomst.
Tio minuter senare dyker Holmes upp och säger
" Förlåt för min sena ankomst!" Och ser ursäktande ut
" Ingen fara" säger jag, medans jag reser mig upp för att följa med Holmes till hans rum eller något, men han säger plötsligt
" Jag föredrar att sitta här" säger han lugnt.
Jag slår mig ner mitt emot Holmes och inväntar att han ska börja mötet.
" Så, vad anser du kommer vara dina styrkor på arenan?" Undrar han
" Jag kan alla örter, växter, frukter och bär som finns" börjar jag, jag ska fortsätta att förklara min retativa jaktvanor, men jag hejdar mig när jag ser Holmes häpna ansikte.
Jag fortsätter " Jag kan jaga med pil och båge, kan sikta relativt bra, och med kniv"
Holmes sitter tyst en stund och betraktar mig, vilket jag inte gillar alls.
"Är du stark? Eller snabb?" frågar Holmes
"Ganska snabb, bra på att röra mig i skogen, och kan ta mig mellan träden, är bra på trädklättring, men inte bergsklätring" säger jag " Och jag är inte särskilt stark fysiskt heller!" påpekar jag.
Åter tystnad sedan säger Holmes " det låter som om att om det inte finns vegitasion så är du så gott som körd, men finns det träd, och du kan få tag i en båge och ett koger så kan du sitta uppe i träd och skuta förbipasserande , så kan du ha en chans" säger han
Jag måste avslöja det nu, jag måste göra något åt det, annars kan jag inte klara detta
" Holmes det är bara det att jag inte kan, jag kan bara inte döda människor, jag klarar det inte, därför kan jag ibland inte ens se på spelen, jag klarar inre se folk döda, dödas, torteras eller plågas"
Orden hänger kvar i luften, jag väntar oroligt på Holmes reaktion och svar.

Yaras reaktion på min kommentar blir inte som jag hade trott, hon ställer sig upp och tar tag om fåtöljens armstöd med ett hårt grepp. "Jag trodde att du skulle ha lite mer krut i dig än så! Där ute på arenan kommer alla att vilja se dig död, det går inte att pjåka sådär! 'Jag är ju så illa tvungen...' Hah! Det är ingen som kommer att uppmärksamma dig då. Du måste ge allt du har om du vill återse Distrikt 11 igen!" ryter hon med ansiktet bara några centimeter från mitt.
Även om jag är vettskrämd för henne tar jag till självförsvar och genomborrar henne med en vass blick och reser mig upp så att hon tvingas backa några steg. "Du hade ju inga problem med att vinna! Du kom ju från den rikare delen av distriktet, du behövde inte oroa dig för att du inte skulle få mat på bordet varje dag! Och se på din kropp, du är ju byggd för att ta i, jag är ju bara ett benrangel!" fräser jag tillbaka med svart blick. Yara stirrar chockerat på mig och tar ett steg närmare mig. Det hon gör härnäst är det som får mig att tappa andan, trycka henne bort från mig och kuta ut från vagnen och drämma igen dörren bakom mig. Jag slutar inte att springa förens jag är i säkerhet i mitt rum med ansiktet nerborrat i min kudde liggandes i sängen. Tankarna och känslorna som flyger runt i mitt huvud hotar med att spränga det. Yara hade kysst mig.

Tystnaden bryts av att Holmes mumlar " Det kan nog ställa till problem", sedan stelnar hans ansikte till, som om han precis uppfattar vad jag sa, sedan säger han med märkbar tillkämpad behärskning
" Jag har bestämt mig för att i år ska jag få ut min spelare från arenan levande, att få se en segrare som jag har handlett, men för dig finns det inget hopp, OCH INGENS, INGENS HJÄLP KAN HJÄLPA DIG ATT ÖVERLEVA PÅ ARENAN, DU ÄR REDAN DÖD, DU ÄR HELT ODUGLIG " ryter Holmes med sån kraft att jag ryggar tillbaka, Holmes går mot dörren, öppnar den, och slår igen den med sådan kraft att hela kupén skakar.
Jag sitter kvar och låter Holmes ord sjunka in, de ord han hade spottat ur sig av vrede, men trots det, finns det riktigt mycket sanning bakom dem, det är sant, jag är oduglig på arenan, Holmes har rätt!
Någonstans som verkar vara 1-3 vagnar bort hör jag Holmes ilskna stämma, jag uppfattar även Tems röst.
Jag sitter och resonerar ett tag, och blir allt mindre hoppfull, Holmes ord ekade i mitt huvud
" DU ÄR REDAN DÖD, DU ÄR HELT ODUGLIG"
Sedan minns jag löftet jag har svurit, att återvända levande till distrikt 11.
Jag sitter i soffan, samlar mod, för att gå och söka upp Holmes och tvinga honom att handleda mig. Att hjälpa mig att övervinna mina problem med att döda
Precis när jag ska resa mig för att finna Holmes så hör jag dämpade röster, som kommer från det lilla utrymme som finns mellan vagnarna, jag spetsar öronen för att uppfatta vad som sägs
" Holmes ,samla dig, vi vet båda att han kan klara detta, men han behöver din hjälp, det vet du." Hörs Tems röst, efter några sekunders tystnad så kommer Holmes in i rummet, han sätter sig i soffan mitt emot och Holmes ger nig en blick som tydligt säger
" Du får bryta tystnaden, du får säga din mening först"
Jag vet inte vad jag ska säga
" Hur ska jag träna upp mina svårigheter med att döda?" slinker det ur mig
" Åh, det får du se när vi kommer till huvudstaden." säger han
Huvudstaden det plats jag vill minst till i hela världen.
Jag och Holmes diskuterar runt mina styrkor och svagheter och hur jag skulle tampas med landskap med lite vegitasion, och sedan om det inte skulle finnas någon växtlighet överhuvudtaget, jag ryser när den bilden dyker upp, då skulle jag vara så gott som död.
" Vad tycker du att jag ska göra vid Ymningshoret?" frågar jag
" Fly, så snabbt du kan, och om du får möjlighet, återvänd till Ymningshoret, oftast är det saker kvar, saker du kan behöva."
Jag nickar sedan förklarar Holmrs att mötet är slut, och rådet mig till att gå till sängs, för klockan är 11, 4 och en halv timma har förflutit under vårat möte, jag inser att jag och Holmes har kommit varandra nära, och nu, har jag en plan, med. Åtskilliga flexibla åtgärder om oväntade eller olycksbådande saker skulle inträffa, vet jag vad jag ska göra.
Jag ska just gå igenom alla olika steg och vändpunkts åtgärder, men jag somnar av utmattning så fort jag sjunker ner i sängen.

Genom skogen av mina känslofyllda tankar kan jag höra rappa knackningar mot kupédörren och Yaras röst som ber mig att öppna dörren. Aldrig i livet. Hur i all världen ska jag ens kunna behärska mig själv från att inte gå till anfall mot henne nästa gång vi ses. Jag funderar på att öppna fönstret intill sängen och se vad som händer, om jag flyger ut eller inte av trycket, men hindrar mig själv med mycket möda. Om jag gör det kommer de bara att ta ett annat oskyldigt barn från mitt distrikt och döda det också. Lika bra att jag blir den dödade istället.
Jag vet mycket väl att den utsatta tiden med min handledare inte är slut men jag orkar inte med det just nu.
Efter vad som känns som en evighet slutar Yara att banka på dörren och jag drar slutsatsen att hon har gett upp hoppat om att jag ska öppna och hon har gått iväg. Mina tankar är fortfarande extremt aktiva när mina ögonlock tillslut sluter sig och ajg somnar in i en drömlös sömn. Det tar dock inte så lång tid, tror jag, innan jag vaknar igen. Mina kläder som jag inte orkat ta av ligger som slickade mot min kropp och jag känner hur hela jag är kall, men samtidigt varm. Fort trär jag ovant ur mina händer och ben från kläderna och ser hur svetten droppar från dem. Jag ställer mig matt upp på golvet och ser hur en stor, ojämn pöl har bildats på stället där jag nyss låg.
Med en utdragen och dov suck, eller snarare morrning, slänger jag de svettiga kläderna på golvet, sliter ur sängkläderna från sängen och går raka vägen in till badrummet och duschar av mig.

(Syrup
Såå Emilia xD Ska vi fortsätta här? Jag tycker det, skriver ett inlägg nu!)


Jag vaknar plötsligt och ser morgonsolen strömma in genom mitt fönster, jag gnuggar mig i ögonen och kommer på att det är idag vi anländer till huvudstaden, eller det är iallafall vad jag tror.
jag tänker på Trinah och undrar varför hon kollade så konstigt på mig igår, blicken hon gav mig var granskande, de där bruna intensiva vackra, bruna ögonen och det där långa håret som matchade hennes ögon så perfekt.. Sluta intalade han sig Du är skickad in i till en arena där bara en kunde överleva, och om jag skulle bli förälskad i någon av deltagarna var min chans lika med noll".
men tanken bara dök upp i mitt huvud, jag hade aldrig tänk på henne så, och att se på hur Trinah såg ut har inte precis varit min högsta preoritet under den senaste tiden. Jag fick helt enkelt slänga ett ögonkast på henne för och se om jag verkligen har blivit kär i, eller om jag bara inbillar mig. Sedan slår en tanke mig, tänk om Trinah kollade på mig på det viset för att hon kanske skulle kolla ifall jag såg ut som hon trodde, kanske hon känner på samma sätt som jag? Jag skakade på huvudet åt mina egna, bisarra tankar och förhoppningar, även om jag är kär i henne kommer bara en ut levande. Jag tog ett djup andetag och tog alla tankar om min eventuella kärlek för Trinah,dags att fokusera på spelen. Spelen, bara tanken får mig mer skrämd, frustrerad och rädd jag är. Där går gränsen, jag kryper upp i sängen och gråter stilla

Hoppas du vill fortsätta med rollet och att du gillade inlägget

När jag väl är ute från duschen tar jag ett djupt andetag och blickar ut över min kupé. Det ser verkligen ut som en svinstia här inne. I tankarna vandrar alla olika tankar om vart jag ska börja städa. Jag har bestämt mig för att prova på en ny taktik, ställa in mig hos folk men ändå vara den som kan försvara sig. Jag har funderat klart på Hughs förslag och ja, jag ska tacka ja. Det är inte bara en fasad, utan jag tackar ja för att jag vill se honom de sista dagarna, timmarna, kanske till och med bara sekunderna som jag är vid liv. Om jag får tillbringa mer tid med honom kommer jag att känna mig bättre till mods om det är jag som kommer hem, för då vet jag att jag gjorde allt jag kunde för att hålla honom vid liv också.
Jag skakar bara bedrövat på huvudet och skrattar innan jag styr mina steg mot byrån och tar på mig ett par åtsittande, beigea byxor och en vit skjorta då det var det enda som tilltalade mig just nu. Sedan fixar jag i ordning sängen och bäddar den mycket finare än vad jag någonsin har gjort tidigare, staplar mina smutsiga gamla kläder på en hög intill sängfoten och kliar mig i bakhuvudet.
"Jahopp... nu då?" frågar jag mig själv när jag har fixat klart allt. Jag bestämmer mig, efter bara en kort stunds fundering, för att knacka på hos Hugh. Vilket jag gör.


((Haha, mitt inlägg var jättedåligt.. xD Ursäkta xD Men ja, om du inte förstod det sista så har Trinah knackat på hos Hugh nu))

Jag ryckte till, jag hade suttit och gråtit, och jag hade tappat tidsuppfattning. Och plötsligt uppfattade jag det, det knackade på dörren, men jag ignorerade det, jag ville inte prata med någon, det var säkert Tem, som var från huvudstaden och jag orkar inte med någon därifrån jag skulle inte öppna även för Holmes jag orkade inte ens prata med honom. och han påminde mig om spelen.
Knackandet fortsatte så jag tog ett djupt andetag, gick in i badrummet och sköljde ansiktet med kallt vatten och hoppades att jag inte såg lite hemst som jag kände mig och gick mot dörren och öppnade dörren och antog att det var Holmes, men det var det inte.
Det var Trinah, och när jag såg henne hoppade mitt hjärta över ett slag och när jag sedan insåg att att hon faktiskt var så vacker som jag hade fått för mig började hjärtat slå fort och jag hoppades att jag inte rodnade
" Hej" sa jag stelt
" Ville du komma in?"

( Ursäkta för mitt dåliga inlägg, är inte i jättebra skick, och förlåt för stavningsfel och så)

Jag står helt stum framför dörren och vet inte hur jag ska fortsätta. Hur kunde detta ske? Jag som alltid har något, helst spydiga saker, att säga. DEt var när jag såg att Hugh rodnade som jag tappade bort mig helt. Jag känner hur mina egna kinder håller på att hetta till, men jag bryr mig inte om det. Jag letar efter orden jag söker och hittar dem tillslut.
"Hej. Visst" säger jag kort och utan att vänta på att Hugh ska kliva åt sidan går jag mot honom, tar tag i hans axel, ger honom ett litet leende och vrider honom så att jag kan komma in där. Jag tar några steg in i hans kupé och ser mig omkring, för att upptäcka att hans kupé nästan är similarisk till min, men inte helt.
Jag tar friheten att sätta mig i skräddarställning mitt på golvet och ser upp mot Hugh. Plötsligt känns det som en blixt som träffat mig lite under min vänstra axel, nugefär där hjärtat sitter. Jag spärrar upp ögonen av rädsla och förvåning, och just då börjar det pirra i magen och jag känner en märklig känsla. Jag börjar liksom rysa. Jag kollar ner på mina armar men höjer snabbt blicken igen då jag inte vill att Hugh ska lägga märke till något. Han skulle väl tro att jag var korkad eller hade någon konstig sjukdom i huvudet som håller på så här. fort ändrar jag mitt ansiktsuttryck och fram växer ett leende.
"Jag har bestämt mig. Jag vill gärna vara din bundsförvant"

Trinah går in i rummet och sätter sig i skräddarställning på golvet och ser upp på mig och sedan vigdas hennes ögon sedan sänker hon blicken. Jag undrade vad som hände, men sa inget.
Sedan höjer hon huvudet Och ser ett leende på henne läppar, det pirrar i hela mig och den kraftiga rodnaden kommer innan jag kan stoppa den, sedan säger Trinah något som verkligen var oväntat
" Jag vill vara din bundsförvant"
En våg av känslor forsar över mig och tankarna surrar i mitt huvud
Till slut får jag ordning på tankarna och kommer fram till att jag mycket hällde tillbringar den sista delen av mitt liv i lag med Trinah än ensam
Jag ler stort med lätt hättande kinder
" Jag är med. Men bara en fråga: Hur kommer det sig att du vill vara i lag med mig?"
Jag tittar rakt in de vackra, bruna ögonen och väntar på svar