PSR Selma... & Mikaela120

"Ja... Ja,det har jag faktiskt. Alltså... Det gör inte ont eller så, men det är väldigt obehagligt. Man är liksom fast på ett annat ställe. Det var nära att knäcka mig."
Svarar jag Arya. "Du kommer bli fast i en annan vrld liksom, dr du inte kan kontakta någon, och ingen kan kontakta dig. Men det gäller bara att hålla ut"

Jag vaknar av Linus röst.
Det känns som om jag sovit i hundra år fast det måste ha vart bara några sekunder.
"Han lever, tack gode Gud!" suckar jag överväldigat. Jag blundar fortfarande när jag glider in i någon sort av trans, jag känner hur jag vilar samtidigt som jag hör och känner allt omkring mig.
Jag tänker att det här måste vara det bästa sättet att få vila utan att få panik när jag vaknar.
Jag låter tankarna vandra medan jag känner närvaron av Linus och Arya.
Kan...?
Det är absurt men det var Vatten som återupplivade mig, det är jag säker på.
Men kan det verkligen ha vart Arya?
Det klart, hör jag en röst inom mig, som inte är Luft eller Eld. Hon är trots allt min utvalda...
Jag sätter mig upp med ett ryck.
"Vatten! Vatten! Arya du har Vatten!" halv skriker jag.


[Mort, hoppas det inte gör något att jag använde vatten? ]

Arya ryser vid Linus ord. Nu fruktade hon att vända sig ut och in ännu mer. På ett sätt hade hon föredragit att det gjorde ont för det skulle hon kunna hantera.
Arya hoppar till då Clarissa skriker till. Hur hon inte visste förstod Arya inte, hon hade ju trotts allt släckt elden vid kullen då de fört henne till deras värld.
"Ja, jag vet", sade hon endast en aning buttert men så insåg hon. "Du lever!"
Ett skratt bubblade över och klingade i dödsriket. Så slog hon handen för munnen, rädd att det skulle dra till sig själsätarna.
"Hur mår du?" frågade hon sedan med ett stort leende och tindrande ögon.

[Selma...: Helt okej,

"Jättebra!" säger jag och känner hur jag strålar. "Men det är inte det som är poängen!
Poängen är att du kan använda Vatten här! Man borde inte kunna använda ett elementen om man inte har en kropp!" Jag stålar av lycka och kollar på Aryas 'kropp'. Det orange färgen är fortfarande kvar. Plötsligt skimrar det till vid Aryas ansikte och hennes riktiga jag syns för en sekund. Fast det är inte den Arya vi hade sätt på kullen, det var en ny.
"Precis som förut..." mumlar jag och tänker på då jag trodde jag såg min syster, en syster som jag inte ens har. Kan hon ha börjat acceptera allt?
"Vad sa Linus nyss?" frågar jag nyfiket. Jag hade trots allt hört hans röst men inte riktigt vad han hade sagt.

Arya var förvånad, hur var det möjligt? Sedan kollade hon lite lätt på Linus för att sedan åter vända sin blick till Clarissa.
"Han berättade att det inte gjorde ont att vända sig ut och in utan mer obehagligt, att man är fastlåst", sade Arya och log ett svagt leende.
Hon kände att allt som hända runt omkring henne började bli verkligare och verkligare. Som om det var livet hon levt hemma med sin mamma som varit den "oriktiga" världen.

"Kommer du ihåg att jag sa att det fanns två sätt? Det är den ena sättet.
Jag har också vänt in och ut på mig, på det svåra sättet.
Jag var tvungen att acceptera mina föräldrars död och sluta försöka återuppliva de", säger jag och känner tårarna stiga när jag tänker på minnet av deras död.
"Det tog flera år innan jag accepterade det, men när jag väl gjorde det så fick jag kontakt med Luft.
Det kändes som ett ton hade lyfts bort från mitt hjärta och Luft fyllde det helt och hållet med nya känslor. Fast eftersom att jag redan var här i världen jag tillhörde fick jag inte en ny kropp som du kommer att få.
Jag kände hela min själ renas och fyllas med ett ljus.
En börda lyftes bort och tomrummet blev fyllt med ljus och känslor", ler jag genom tårarna.
Jag kollar runt i gläntan och slutar gråta.
Gläntans ljus börjar sprida sig och lyser upp en ännu större area.
Vad är det som sker?

Arya kollade förvånat på Clarissa. Hon mindes inte att Clarissa hade sagt att det fanns två sätt men betydde det att hon skulle vara tvungen att förlåta sig själv för sin systers död? Problemet var att det var hennes fel. Om hon inte drivit med henne, retat henne för hennes rädsla av vatten och ifall hon bara hade låtit vattnet ligga blankt hade hennes syster varit i livet. Det var inte ditt fel, din systers liv var redan förbestämt att det skulle avslutas vid ung ålder. Spann rösten. Arya ryckte till. Hon vägrade att förlåta sig själv men hon kände att hon kunde kanske börja acceptera hennes död.
Ett mystiskt sken spred sig över gläntan och Arya avbröt sina funderingar. Hon kände en värme i bröstet och hur hennes bröst verkade spricka. Värmen spred sig över hela hennes icke-kropp. Hon försökte röra sig men hon kunde inte, det svartnade för hennes ögon och hon kände en obehaglig känsla som om hela hennes kropp hade somnat. Hon ville skrika men det gick inte. Så hörde hon det tröstande ljudet av havet som svepte in över stranden. Hur länge det höll på kunde hon inte säga men tillslut verkade greppet av henne släppas och hon föll hårt till marken, marken som nu hade friskt grönt gräs men bara där hon fallit. Arya skrattade till och tackade tyst vatten.

Jag kollar förundrat runt i Dödsriket.
Solen skiner så att det bländar mig. Gräs, blommor, växter och träd blommar för fullt.
Några meter bort leker några barn medan en hjort springer runt omkring de och puffar de lite lekfullt.
Skratt lyfter bort det sista av den dystra känslan och jag känner värmen mot mina nakna armar. Pinnen som vi använde mor själsätarna har vuxit till en stor och stolt ek med en enorm trädkrona.
Jag börjar skratta och kastar mig om halsen på Arya som skrattar för första gången sedan vi träffade henne.
Allt är toppen.
Ur skogen dyker en vacker kvinna upp. Makt strålar ut från henne.
"Se till att aldrig kalla henne 'min härskarinna' bara 'härskarinna'", viskar jag lågt till Arya där jag står fortfarande med armarna om hennes hals.

Arya lade sina armar om Clarissas hals. Det känds så naturligt. Så föll hennes blick på sina egna armar, ARMAR. Det betydde att hon måste fått tillbaka sin kropp. Hon såg inte när dödsrikets härskarinna utan stelnade till vid Clarissas ord, drog sig ifrån henne och kollade sedan på den vackra kvinnan. Kollade var inte rätt ord, hon stirrade. Så vacker, så dödligt vacker. Arya undrade lite ifall hon också hade makten över något av elementen eller om hon hade någon annan kraft, någon starkare, farligare kraft.
"Vem vågar sig in i mitt rike?" fräste hennes ilskna röst.
Hennes ögon var svarta, samma färg som hennes hår medan huden var blek, nästan vit.

Hennes kolsvarta hår svävar lite i luften på grund av kraften hon utstrålar. Jag släpper taget om Arya och böjer mig på knä som jag hade gjort till Arya förut, fast denna gång i bara respekt.
"Clarissa", säger jag stelt.
"Res dig, människa av den levande världen", fräser hon. Jag reser mig och kollar på henne. Sedan på Arya.
Arya är vacker, mycket vacker nu.
Det är svårt att bedöma om Arya eller Dödsrikets härskarinna är vackrast.
"Vad heter du, härskarinna?" undrar jag och försöker låta så underlägsen som möjligt. Hon måste ha gillat mitt tonfall och svarar hövligt:
"Nathalie", säger hon men kollar sedan på oss tre.
"Vad är ert ärende i mitt rike?" Hennes röst är full av avsky.
"Vi skulle vilja få lov att fortsätta vår resa och passera genom porten tillbaka till våran värld, de levandes.
Vi lever och är alla under beskydd av Elementen.
Vi alla har vi våra kroppar och våra själar är ännu våra, du har ingen som helst makt över oss", säger jag neutralt och möter hennes iskalla blick. Hon ger mig ett ögonkast som speglar alla hennes känslor, hat, förakt, ilska och motvilja, innan hon flyttar blicken till Arya.
"Och du, dotter av Vatten, vad är ditt ärende?"