We are all alone [THG] [SV]

Åååå!! Tråkigt att det försvann Vi väntar! ♥

Nej vad trist :c Men du, jag väntar.

Breathe, sweetie. Det händer alla någon gång i livet. ^^
Just take your time.

Hermione 1234, supertråkigt för hade värsta "ja jag gjorde det! Woaaah!" känslan inombords och så bara *bam*... Nej vars tog det vägen? :C

Minihäst, tack. ♥ Betyder mycket för mig att ni inte slutar bevaka fastän det var mer än en vecka sen senaste kapitlet. ♥

AlexZz, tusen tack sötiz. Har kommit över min oerhörda klumpighet nu. *R.I.P kapitlet*

Unik
OH BELIEVE ME, det är inte klumpigt. Utan världen bara tycks avsky en för ett par sekunder. >-<''

Unik
Åh, fullkomligt ÄLSKAR DEN!
Det ända jag vill ha mer av är hur de personer runt Azalea ser ut att känna sig

Kapitel 6 - Konsten att försvinna i mängden
Distrikt 12 har en helt egen våning i Träningscentret, vårt hem framtills spelen börjar. För att komma till sitt distrikts våning är det bara att stiga in i en hiss och trycka på distriktets nummer - rätt lätt att minnas.
Jag har bara åkt hiss en gång i hela mitt liv, häromdagen i Rättens hus hemma i tolvan, men den hissen var gammal och skranglig och det luktade sur, gammal mjölk i den. Den här hissen har väggar av glas och rör sig ljudlöst uppåt medan människorna på marken blir mindre och mindre. Utsikten är fantastisk och jag är frestad att åka en gång till bara för att få se den ännu en gång, men de andra skyndar vidare och jag följer besviket efter.

Enya Trinket har tydligen kämpat hela dagen med att skaffa sponsorer åt mig och Luca. När jag hör det höjer jag skeptiskt på ögonbrynen, men jag håller min mun stängd. I mitt stilla sinne undrar jag hur tusan Enya tror att hon ska kunna skaffa oss sponsorer redan nu, när vi knappast gjorde något större intryck varken på slåtterceremonin eller på invigningsceremonin - det skulle förvåna mig om mer än en bråkdel av huvudstadsinvånarna ens minns oss.

Bredvid mig står Luca, och runt oss står samtliga deltagare i det åttioförsta Hungerspelet. Min hals känns lika torr som en öken och mina handflator är våta av svett. Jag försöker så diskret som möjligt att torka av dom på träningskläderna som tilldelats mig - mörka, tighta byxor i ett onaturligt mjukt material. En marinblå tunika och ett par enkla läderskor. Trots att kläderna är av oerhört god kvalitet är de mycket enklare än allt jag tidigare sett i huvudstaden. Det tröstar mig lite. Plötsligt inser jag att av oss 24 spelungdomar kommer bara en att komma levande från arenan. Tanken gör mig matt och det känns inte som att benen kommer att bära mig länge till. Jag får svårt att fokusera blicken och sen blir allt svart.

När jag omtöcknat slår upp ögonen står Luca lutad över mig och hans annars så vackra anletsdrag är förvridna av - oro? Oro för mig? En 13-åring från Sömmen som han snart kommer att bli tvungen att ta livet av? Förvirrat ser jag in i hans gnistrande silvergrå ögon. "Vad... vad hände?" mumlar jag förvirrat och inser att allas blickar är riktade mot oss. Luca biter sig i läppen samtidigt som en kort, muskulös kvinna kommer in genom portarna till Träningscentret. Luca sträcker fram handen för att hjälpa mig upp och jag fattar den tacksamt. Det känns inte som att jag är i stånd att ta mig upp, eller ens stå, utan hjälp. Luca håller kvar min hand i sin och tankar om min handsvett far igenom huvudet. Sen blir mina kinder åter röda - som om jag inte har viktigare saker att oroa mig för! Men jag kan ändå inte riktigt släppa det. Kvinnan som nyss kom in klappar i händerna för att påkalla allas uppmärksamhet. Genast vänds 24 par ögon mot henne. Hon harklar sig och berättar att hon heter Diana och är huvudtränare. Medan hon pratar nålar någon fast en tolva på min rygg, och jag ser att spelungdomarna från de andra distrikten också har sitt hemdistrikts nummer på ryggarna. Somliga ser förvirrade ut, vilsna. Som om de vet att de inte har något här att göra. Som om de vet att när de väl är inne på arenan har de inte en chans. Inte mot karriäristerna. Några få andra, däribland Luca, ser beslutsamma ut och som om de faktiskt tänker kämpa. Som om de har något motstånd att bjuda på. Då återstår bara karriäristerna. Blodtörsten lyser i deras ögon och jag inser att när vi väl är inne på arenan kommer de att döda alla de träffar på. Även mig.
Själv försöker jag att se så neutral och intetsägande ut som möjligt. Ingen speciell, en liten flicka från koldistriktet. Ingen att tänka på, ingen som kommer att kunna kämpa emot överhuvudtaget. Och det fungerar. De andras blickar glider förbi mig, som om jag inte var där. På utsidan fortsätter jag att se helt nollställd ut, men inombords ler jag stort. Det här ingår i min plan.

Diana förklarar träningsschemat för oss. Vid varje träningsstation finns experter på just det området och vi får röra oss fritt mellan dom, enligt våra handledares instruktioner. Min handledare - en mörkhårig kvinna i trettiofemårsåldern vid namn Mischa - har sagt åt mig att lära mig så mycket som möjligt om ätliga växter, att knyta hyfsade knopar och kanske lära mig något lättare vapen. Jag har rätt mycket muskler i överkroppen, men jag är inte alls kraftigt byggd. Vi vet båda att jag aldrig skulle klara att till exempel kasta ett tungt spjut någon längre bit.
Medan Diana fortsätter att prata om de olika stationerna passar jag på att studera de andra deltagarna lite noggrannare. Jag vet redan att jag både är yngst och minst. De flesta pojkarna är säkert åtminstone dubbelt så stora som jag, även om det syns att en del av dom också levt på gränsen till svält. Även flickorna är mycket större än mig, till och med de som kommer från de fattigare distrikten. Men många utöver karriäristerna verkar redan ha gett upp. Det finns inte den minsta gnista hopp i deras ögon och deras hållning är hopsjunken. Uppgiven. Jag lovar mig själv att aldrig ge upp. Att aldrig låta hoppet lämna mig helt, hur omöjligt allt än känns. Jag lovar mig själv att kämpa, att försöka. Det ska onekligen till ett mirakel för att jag ska ha en chans, men inget hindrar mig från att försöka.

När Diana pratat klart siktar karriäristerna genast in sig på de mest brutala vapnen de kan hitta. Någon - den monstruöst stora pojken från slåtterceremonin - slänger i väg en enorm yxa så långt och med så mycket kraft att jag inser att han skulle kunna bryta mina ben med ett enda slag. Jag sväljer hårt och går till stationen för ätliga växter. Där är jag ensam och det är jag glad för. Ju mindre de andra ser av mig, desto mindre kommer de att minnas mig. Och det är också en del av min plan.
När jag varit vid stationen för ätbara växter i drygt en timme går jag vidare för att lära mig några enkla knopar. Knopstationens expert visar mig ett par lätta men väldigt användbara knopar som jag ägnar en stund åt att lära mig. Efter det testar jag att skjuta lite med pilbåge - jag har aldrig ens hållit i en tidigare och det går bättre än jag förväntat mig. Visserligen träffar jag inte alltid målet och avståndet är inte särskilt långt men allt som kan hjälpa mig att överleva inne på arenan är livsviktigt.
Stationen där man kan kasta kniv hoppar jag över. Jag har smugit ut och övat i timmar på att träffa olika mål, och nu kan jag kasta med förbundna ögon. Det skulle inte göra någon skillnad att träna lite nu, och därför struntar jag i det. Det brukar alltid finnas kastknivar vid ymnighetshornet och är det något som kan ge mig en chans så är det det.
Dagen förflyter på samma sätt och det gör också den där på. Den tredje dagen ropas alla distrikt upp ett efter ett, från Distrikt 1 till Distrikt 12. Till slut är det bara jag och Luca kvar. Lucas namn ropas och jag viskar lycka till, men han har redan gått.
Efter något som känns som en evighet men bara kan ha varit en kvart hör jag mitt namn ropas upp. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå mot träningscentret med hjärtat bankande i bröstet.

Awesome. As always. ♥

S-U-P-E-R!

Jättebra!

Mega awesome! Undrar vad hon ska visa upp?