Quel fara

Lancelot tog hennes hand, "Vad händer?" sa han nyfiket och Lavinia berättade, det var som om de befann sig i en av sagorna, i en av drömmarna som de hade haft som små. Det var som om något sakta vaknade inom dem och Lavinia kände knappt av smärtan längre, som om hennes sår helade sig själv. Och när hon hör orden var det som något klack till inom henne, som om något hon hört eller något hon mindes från generationer tillbaka. "Du hör det också eller hur? Du förstår det?" undrar Lancelot och hon nickar, "Ja det gör jag." säger hon och mer eller mindre gapar åt det mannen sagt, "Han har träffat dem, hur gammal är han tror du." säger Lancelot och hon bara skakar på huvudet, "De är inte vad de ser ut att vara." sa Lavinia fundersamt.

"Vad gör ni här?" fortsatte sedan Kentauren på alviska något aggressivt.
Han var tydligen deras ledare, den som talade för dem. Den muskulösa hästkroppen var verkligen imponerande, Aurora undrade lite om de borstade sig själva så som hon brukade borsta på åsnan ibland.
"Vi söker en fristad", sade Cennon som svar på frågan.
De andra kentaurerna hade vapen i händerna, som om de sju skulle kunna utgöra ett hot men så slog det Aurora att det var precis så kentaurerna såg dem. Som ett hot till deras hjord, till deras levnadssätt. Kentaurledaren vred på sina små, något avlånga men runda öron.
"Har ni något att göra med uppståndelsen i staden?" frågade han.
En av kentaurerna fångade Auroras blick. Han var något yngre än de andra vilket kunde ses på hans outvecklade kropp och inte minst pga. Att han var mindre än de andra. Han hade likt de flesta andra mörkt, lockigt hår men han hade inte bemästrat de andras stenansikten. Bågen var strängad och hans händer darrade något, en svettdroppe rann sakta nedför hans kind. Det var något som inte stämde. I nästa stund hade han avfyrat sitt vapen. Heddi drog sitt sista andetag och helvetet bröt lös.

Lavinia drar snabbt in benen i vagnen och rycker åt sig fiolen och ger den till Lancelot då svärdshugg och pilar började fara. "Lanc, snabbt. Du vet melodin far spelade, den som fick oss till vila." sa hon och Lanc nickade och satte stråken till fiolen och började spela. "Inte allt för kraftigt de bör inte sova mer bli lite halvtrötta." sa hon och Lanc började spela och det var som att musiken omslöt dem i vågor, tunga vågor och Lavinia kände hur tröttheten tog överhand innan hon hade vett nog att slå för öronen, hon måste vara vaken för att tala dem till fred. Var det något hon inte gillade var det besinningslöst våld, och den där kentauren hade gjort ett misstag, ett fruktansvärt sådant men ett misstag och de hade faktiskt klampat in på kentaurernas territorium.

(Bli lite trött nu ;P)

Aurora kastade sig undan för den första pilen som kom emot henne, den andra skar hon i tur, den tredje studsade konstigt nog bort ifrån henne. Då hon hann kastade hon en snabb blick på Nathaneal som verkade i djup koncentration. Två kentaurer var på väg emot honom med dragna svärd. Aurora kastade sig mellan och reflekterade deras hugg med sitt. Stötarna fick hennes armar att värka, kentaurerna verkade starkare än Cennon och hon var enbart van vid hans styrka. Hon höll dem på avstånd men avancerade inte även om hon hade kunnat då hon var både snabbare och smidigare än dem. Ännu några pilar studsade ifrån något slags sköld som Nathaneal satt upp runt dem men det tog inte lång tid för Kentaurerna att förstå att deras pilar inte träffade, istället drog de sina svärd. Sällskapet var underlägsna, de var alldeles för få emot så många. Hade inte Heddi kunnat se detta? Hade det varit ett misstag ifrån kentaurfölet eller hade det varit med mening?
Något som liknade en dimma föll över Auroras sinne, hon hörde Lancelots fiolspela i bakrunden. Hon kände sina armar, sina rörelser över huvudtaget bli långsammare, hon kunde inte tänka klart. Kentaurernas rörelser verkade också långsammare men de var flera och dimman som lagt sig över Auroras sinne fick henne att tänka oklart. Ett svärd for emot henne och hon duckade under det enbart för att få ett djupt hugg i sitt lår. Med ett skrik drog hon sig tillbaka närmare Nathaneal och vagnen.

Lavinia såg det hända om hon bara kunde räkna ut det innan hade inte Aurora blivit skadad. Men fler skulle bli skadade om de inte gjorde något. "Sluta, lägg genast ner era vapen, annars somnar ni." sa Lavinia med mäktig stämma som man var tvungen att lystra till vare sig man ville eller ej och utan att veta det talade hon flytande alviska. Hon klev ner från vagnen och svepte manteln om sig, opassande att gå naken var det ändock. Det var som att sagorna de hört av fadern och de han lärt dem nu fungerade, eller mer att hon mindes dem. När hon lämnat staden var det som att hon blev hel, en del som saknades i henne kom åter.
"Av blodsutgjutelse löser man inget, vi är här i fredliga syften endast på flykt. Och vi vet att ynglingen här gjorde ett misstag." sade hon och gjorde en gest mot den unge kentauren, hon var nu mitt ibland dem, en enda pil och hon skulle vart död. "Ett hemskt misstag men ett misstag." säger hon och blickar allvarligt mot resesällskapet. "En ond makt har staden i besittning, det vet ni." sa hon till kentaurerna som alla nu sänkt sina vapen. "Även ni vill säkert få denna makt att försvinna, att vi åter skall leva i fred, människor och andra varelser." avslutade hon sedan det hela och hennes ögon flammade, de var tvungen att förstå, de fick inte döda mer. Goda fick inte döda goda så sa inte sagorna.

Så fort Aurora hörde Lavinias ord stannade hon upp. Lavinias ord var lika förtrollade som Lancelots spelande. Aurora verkade se henne för första gången. Även om hon hade på sig Cennon, slitna gamla mantel så kunde hon lika gärna varit en drottning, så vacker och bländande var hon. Orden sjönk in i Aurora och sänkte svärdet men inte fören Kentaurerna hade gjort det. Det var inte många döda, förutom Heddi men många verkade skadade. Aurora tittade upp på Nathaneal, han verkade utmattad och Aurora förstod varför. Ett stort flertal pilar låg ut spridda över marken, han hade stoppat dem alla. Aurora kollade sig om efter Cennon och Vanog. Cennon hade dödat minst fyra Kentaurer medan Vanog enbart en. De såg inte att ha fått några skador, i alla fall inga allvarliga.

Lavinia slappnade av något då alla sänkte sina vapen. "Bra." sa hon och log lite, "Bäst att vi ser till alla skadade och ger de döda en hedervärd begravning innan vi gör något annat." sa hon och Lancelot sänkte melodins insentiet en aning för att se så att de gjorde som hon sa och ingen mer skulle höja vapen mot den andre. Lavinia visste inte vad som hände men de tycktes lyssna på henne och gjorde de det skulle hon se till att det gjorde som hon sa, även om hon hatade uppmärksamheten och helst bara ville gå och gömma sig.

[Detta blir lite mysko, hoppas du står ut. ]

Aurora tog sig fram till Heddi, böjde sig över hennes döda kropp. Även om de inte alltid kom överens, om de inte alltid förstod varandra så hade de rest i samma sällskap ända sedan Aurora varit 10 år. Nathaneal la en tröstande hand på hennes axel och hon la sin hand över hans. Cennon och Vanog stod också stilla vid Heddis döda kropp. Så började Cennons ljusa, mjuka röst sjunga. Det var en gammal sång och det dröjde inte länge fören både Vanog och Aurora föll i. Nathaneal kunde den inte och stod tyst jämt.


Nu börjar din sista resa
Lång och kämpig
Till ett land ingen kan beskriva
Men somliga skriver sånger om

Likt en blomma som vissnar
Ger du näring till något nytt
Ditt minne vi alltid ska hedra
Dig vi alltid ska minnas

Hård tid
Ensamma timmar
All visdom förlorad och glömd
All sång tystnar


Aurora kände värmen, magin inom sig igen men aldrig hade det känts så här förut. Instinktivt lade hon handen över Heddis och blundade. Då hon kollade igen var Heddis kropp försvunnen och istället var det blommor, flera små, små svartröda blommor. Tårarna hade börjat rinna nedför Auroras kinder utan att hon märkt något.

Lancelots melodi hade nu ändrats mer som något som endast hördes i bakgrunden för att hedra den döda kvinnan och de döda kentaurerna som nu låg på rad orörliga. Lavinia rördes av sången och gick tillbaka till Lancelot där hon satte sig och kände tårarna sakta rinna längst kinderna, hon ville inte störa dem i deras sorg, den sorg som var deras och inte hennes och Lancelots. Hans melodi tystnar sedan då gummans kropp försvinner och kentaurernas kläds med gräs, så de ser ut som kullar som alltid har varit där. "Må ni vila i frid." mumlar Lavinia och tårarna rinner fortfarande längst kinderna liksom som på Lancelots, båda tänker på deras föräldrars bortgång.

Aurora torkade sina tårar. Det var inte tid för att sörja och det var inte vad Heddi hade velat. Istället steg hon fram och förvånades över att det växt gräs och Kentaurerna.
"Ni har mist vänner och vi har mist Heddi, låt oss begrava stridsyxan. Lavinia har rätt, vi borde inte slåss emot varandra. Ta oss till ert läger så vi kan bandagera våra sår och tala ut om vad som borde ske", sade Aurora på alviska.
Det gick automatiskt även om hon endast talat alviska med Cennon då han undervisat henne. Det kändes fel att tala något annat. Sedan vände sig Aurora emot Lavinia som likt många av dem andra hade tårar rinnande nedför kinderna.