Tredje världskriget

Freja äter upp resten av soppan, hon kunde äta för hundra minst. Freja var nästan alltid hungrig eller kanske inte hungrig, hon kunde äta hur mycket som helst utan att känna mättnad.
När hon var klar såg hon på de andra två de verkade trevliga och det var skönt att ha någon i sitt eget läger.
"Vart är ni ifrån?" frågar hon plötsligt, "Vi är från Dalarna." säger Freja och vet att det hörs säkert på deras dialekt, men för det var de inga bönder.

"Jag är från Uppsala." Säger Vera.
"Jag är från Stockholm, sedan flyttade jag till Uppsala och sedan så flyttade jag till Skåne. Precis utanför Lund." Säger Max och Vera tittar upp, precis i tid för att möta den väldigt giriga blicken från en av de manliga officerarna och hon tittar snabbt ned i sin soppa igen, som börjat ta slut. Hon dricker upp det sista och får, nästan, kväljningar på grund av all mat. Trots att soppan verkat så mager hade den åtminstone varit mättande.

"Ni tjejer bör se upp." kommenterade Kim då mannen gick sin väg. "Jo, men visst." fräser Freja till svar. "De började genast med det hos oss, rätta till våra uniformer. Jo, pyttsan." fnyser hon och nickar åt dem. "Trevligt, nog för jag aldrig har vart där men ändå." säger hon lätt.

"Hittills har jag bara träffat på kvinnliga officerer." Svarar Vera och ser efter honom, äckliga idiot. Synd och skam att Vera inte är nära hans styrka. Kommer hon bli det, kanske?
"Jag har aldrig varit i Dalarna för den delen, hur är det där?" Undrar Vera nyfiket.

"Du har haft tur." mumlar Freja irreterat och ler, "Skogigt, sjöigt och djurigt." skrattar hon. "Nej inte så de flesta djuren bor på dataautomasirade bondgårdar. Vi bor i som en liten by, i ett rödmålat hus." säger Kim glatt till dem.

"Låter bättre än i storstan där man lika gärna kan säga det som att man bor staplade på varandra." Säger Max betänksamt och Vera nickar kort men medhållande. De byggde ju nästan husen som klosstorn när det såg ut som de staplade dem ovanpå husen som redan fanns där. Vera är nästan tvärsäker på att det kan komma att rasa när de har lust.

"Ja, har sett det på TV, känns det inte jobbigt attt bo så? Och ramlar inte allt ihop?" flinar Freja som inte förstod hur de klarade av att bo så trångt och inpå varandra. Hon tyckte det bara var jobbigt att åka in till staden nära dem och det var inget jämfört med Uppsala och Stockholm.

Vera måste faktiskt medge att det är lite jobbigt ibland. Men inte så det är helt ohanterbart.
"Man vänjer sig, efter ett tag åtminstone." Konstaterar Vera.
"Fast landet är fortfarande trevligare." Säger Max. "Och man kan inte ens säga att jag bott på landet." Fortsätter han vidare.

Freja och Kim nickar och de blir kommendernde att lämna disken och att ställa sig på led. De skulle åter marshera för att öva in allt grundläggande och lära sig följa order.

Vera lämnar kvickt disken och går sedan vidare för att ställa sig på led. På vägen till leden så går hon förbi samma manliga befälhavare som innan. Hon märker honom inte förrän han stoppar henne och tafsar henne på brösten. Vera tar sig så snabbt hon kan ut ur greppet och snubblar vidare till ledet.