Antikens Rom, privat

Antonius tömde resten av flaskan i några djupa klunkar och såg sedan med ett vänligt leende på Nicci.
"Jag tänker inte be dig att vara tyst, men vi kan gärna tala om något annat. Bara jag har fått tag på en ny flaska", tillade han och reste sig för att hämta mer vin. Det fanns ännu flera stycken på bordet där de hämtat Niccis dricka, och Antonius drog loss korken med tänderna och vände om för att gå tillbaka till Nicci.
Han hindrades dock av en av de adliga kvinnorna, Sofie. Hon smet in framför honom och trädde sina armar om honom.
"Är det där Nicci Ormarna?" frågade hon misstroget. Antonius nickade med ett brett leende. "Hur lyckades du få henne hit?" Sofie kastade en misstrogen blick mot Nicci.
"Med mitt vanliga charm, du vet", svarade Antonius lättsamt. "Hur mår din trolovade?"
"Han är ute på landet med sin far", svarade hon med ett fnitter. "Så jag kan stanna ute hela natten", tillade hon lägre och sträckte sig på tårna för att kyssa hans hals.
"Cornelia tycks ha något att säga åt dig", svarade Antonius endast. Sofie vände sig om mot sin väninna, och gick över till henne med ett nöjt leende. Antonius skakade roat på huvudet och gick tillbaka till Nicci.

Nicci tittade på Antonius och kunde inte låta bli att le lättat.
"Jag tror att urvalet av andra samtalsämnen är väldigt brett" sa hon och följde honom med blicken när han gick bort mot bordet. Han såg Sofie gå fram till honom, hon vände bort blicken. Att Sofie inte var trogen eller ett helgon visste hon redan och vad Antonius gjorde tänkte hon inte lägga sig i. Men hon ville inte se vad de gjorde, hon visste inte varför men om hon inte såg vad de gjorde kunde hon låtsas som de inte gjorde något alls. Nicci drack upp det sista i glaset och vände sig mot Antonius när han kom tillbaka.
"Sofie verkade glad över att se dig" sa hon roat och oskyldigt

Antonius satte sig ner och fyllde på Niccis glas, som äntligen var tomt. Han ryckte nonchalant på axlarna.
"Varför skulle hon inte vara?" frågade han, men förväntade sig inget svar. "Sofie är bara... rätt söt, underhållande, och faktum att hennes far skulle ha mig skickad till världens ände om han fick veta vad vi gör tillsammans gör allt än mer spännande. Men utöver det..." Antonius visste inte riktigt vad han skulle säga, så han tystnade. Varför han ens berättade det här åt Nicci var oklart för honom. "Hon är ingen jag skulle orka tala med under dagen", avslutade han med ett snett leende.

Nicci stirrade på glaset som om vinet kunde försvinna då. Hon tittade sedan på Antonius
"Tack" sa hon och log, även om hon inte menad det skulle det inte hjälpa att vara oartig.
"Jag antar att det korrekta svaret är för att hon är förlovad" sa Nicci men ryckte på axlarna. "Jag tror inte hennes far skulle göra något, det skulle skada hans rykte mer" sa hon och log, hon hade lärt sig vad föräldrar skulle undvika. Att ge sig på Antonius för att han roade sig med hans dotter när hon var förlovad skulle skada hans rykte mer än om han inte sa något. Nicci tvivlade inte på att Sofies far redan visste.
"Finns det någon här inne du skulle träffa på dagarna? De är inte direkt roande på dagarna" sa hon och tog en försiktig klunk av vinet

Antonius såg sig omkring medan han tänkte på svaret. Han fick syn på två pojkar och en flicka som stod tillsammans med vinglas i handen litet längre bort. De hade inte druckit allt för mycket än, och de skrattade högt medan de talade med varandra.
"Aurelia, Cassius och Otho, de tre där borta", sade han och pekade mot gruppen. "De ska följa med oss till landet efter festligheterna. Cassius bodde på egendomen intill vårt, och jag växte upp med honom. Aurelia är hans kusin, och Otho träffade jag då jag flyttade till Rom. Hans far är guldsmed, och han är riktigt skicklig med ett svärd", berättade Antonius med ett leende. De tre var hans bästa vänner, kanske hans enda riktigt viktiga vänner.
"Och så dig, skulle jag kanske våga säga", tillade han med ett skratt och drack mer av vinet.

Nicci såg åt hållet Antonius pekade, hon kände inte igen dem. Namnen sa henne inget, hon kunde inte minnas deras ansikten.
"Det låter trevligt att ha människor man har växt upp med" sa hon och log svagt "Jag kan tyvärr inte säga att jag känner någon av dem" sa hon lite sorgset och skrattar sedan.
"Ja du har ju trotts allt pratat med mig under dagen och då jag har varit nykter. Jag antar att jag måste ha gjort något sorts intryck eftersom du fortfarande pratar med mig och bjöd hit mig" sa hon leende och tog en klunk av vinet. Hon kände hur de började påverka henne.

"Oroa dig inte, du kommer att få lära känna dem senare. Jag är säker på att de kommer att ta dig varmt imot", försäkrade Antonius Nicci. Åtminstone om han bad dem om det, men det skulle nog inte behövas. Om han tyckte om Nicci och bad med henne, skulle de lite på hans omdöme.
Han skrattade lätt åt det hon sade tillnäst.
"Sant. Det kan ha något att göra med din immunitet för mitt charm att göra", svarade han med ett skratt. Antnonius var inte van med att en flicka kunde hålla sig så saklig i hans närvaro, de flesta tycktes bli stumma då de såg på honom. "Och en kvinna som känner till hästar är alltid intressant", tillade han mer sakligt.

"Jag oroar mig inte" sa hon och log svagt "Men det skulle inte kännas bra om jag kom i mellan och de tvingades vara artiga trotts att de inte gillade mig" sa hon enkelt och skrattade sedan
"Jag kan skylla det på att jag är van att neka friare, de har nog försökt allihop och man lär sig bli immun mot människor som bara vill åt en titel och ens fars pengar" sa hon och tittade sedan ner "Inte för att jag tror du var utan efter det" hon drack en klunk av vinet
"Kvinnor skall inte kunna sådant" sa hon enkelt och tänkte på den svarta hästen. Det var egentligen inget svar men hon kunde inte svara att hon kunde rida

"Nej, efternamnet Felix räcker mer än väl åt mig. En plats i senaten är dock inget jag än velat ha", svarade Antonius med ett lätt skratt, för att täcka allvaret av orden.
"Du tror inte ens själv på det där", anmärkte han retsamt till det om hästarna. "Och om du inte hade varit intresserad för dem hade vi inte haft något att tala om, för jag har aldrig fördjupat mig i brodering eller liknande, som kvinnor förväntas kunna."

"Jag tror inte Ormarna hade passat dig ändå" sa hon och log svagt. "Jag kan förstå dig, politik är allt annat än roande. Det är en av de få fördelar som vi kvinnor har, vi förväntas inte kunna något om den" sa hon enkelt och höjde sedan ett ögonbryn.
"Nej jag tror inte på det. Men vad vill du att jag skall säga?" frågade hon. hon kunde inte säga något annat än vad som förväntades av henne. "Jag kan inte klandra dig för att inte fördjupa dig i brodering, det är ingen roande syssla och definitivt inget man egentligen har någon nytta av" sa hon och suckade