~De fyra elementen~

[Ja. Sugga och so är samma sak. Vill någon fortsätta? ]

[Visste att det ursprungliga ordet för gris, svin var So men googlade och du har rätt. Haha, xD My bad. ]

[XD]

Fru Irene sorterade kultingarna dagen de skulle hämtas. De fick gå in i en stor lastbil och sen skulle de föras bort till slottets svinstia. Den kultingen Michelle hade hjälpt att mata var fortfarande väldigt mager.
"Jag tror inte de vill ha den där." sa fru Irene. "Du kan få den."
Michelle sken upp. Fru Irene gav henne den lilla kultingen och Michelle kramade den hårt.
"Den här dagen är den lyckligaste dagen i mitt liv." sa Michelle och båda två skrattade när den lilla kultingen grymtade, som om den skulle säga:
"Min med."

Sue reste sig upp från sin säng. Hon gick ut ned till köket. Hon var hungrig och hade tillstånd av sin far att ta vad hon ville.
Hon gick fram till en av dem som lagade mat.
"Ge mig mat, er godaste mat" sa Sue surt. Flickan nickade och försvann från henne.

[5_lollipop_5, hoppade vi fram en vecka där? Jag kör på det. "

Eftersom vi ännu inte har någon jord så tar jag mig friheten att fråga om Selma... skulle vilja vara med? ]

Joannas kropp värkte. Hon hade suttit fast i det lilla utrymmet länge, mycket länge. Hur länge visste hon inte men hon var övertygad om att de inte skulle ta hennes liv eftersom de matade henne även om det inte var mycket till mat. Så hörde hon stegen och visste att någon var på väg. De hade satt ögonbindel på henne och hon såg inget men med jämna mellan rum kom det in någon. Hon kunde inte avgöra om det var en person varje gång eller flera olika. Då de började hennes behandling, bestraffning kunde hon inget göra då hennes händer var bundna bakom ryggen på henne.
” 2951, du har blivit garderad till stallflicka”, sade en mörk röst Joanna inte kände igen.
Någon lossade repen runt henne för att sedan hjälpa henne ur det lilla utrymmet. Hon kunde knappt gå men visste att hon var tvungen och tvingade sina muskler att fungera. Mannen drog av henne ögonbindlen. Hon såg hur en annan flicka stod i dörröppningen redo att ta hennes plats eller rättare sagt tvingad. Flickan såg ut att vilja gråta och Joanna förstod henne. Alla rykten om källaren var sanna. Mannen gav Joanna en knuff i ryggen då han tyckte hon stått för länge och stirrat. Joanna föll hårt till marken och innan hon hunnit resa sig igen hade mannen dragit upp henne tätt intill sig. Hans stinkande andedräkt fick henne att vilja spy. Mannen log emot henne för att sedan ovarsamt pressa sina läppar emot hennes. Tungan tvingade upp hennes mun. Han kunde göra vad han ville med henne, han hade säkerligen varit en av männen som redan gjort det.
”Jag har velat göra det där länge”, sade han nöjt då han äntligen slet sig ifrån henne.
Joanna sade ingenting, hon gjorde ingenting mer än att försöka ta sig därifrån på sina ostadiga ben.
”Du ska rapportera till Herr, Houni”, hörde hon mannens röst efter sig.

[Gära! ^^ Mort, ska bara läsa igenom allt Sen är jag jord? ]

[något förslag på vad Sue kan göra xD. Hon är tråkig just nu xD]

[Ehm, ska läsa igenom allt sen xD Är så himla lat xD ]

Mall:
Namn: Cilla Petrow
Nummer: 725
Ålder: 16
Roll (slav, soldat, bonde, sjuksyster...) : Sjuksyster
Utseende: Långt korpsvart hår som är rakt. Lång, svarta ögon, porslinsfärgad hy, söt och vacker.
Bakgrund: Levde tillsammans med sin familj ute på landet
Element: Jord.
Vapen: Kniv, dolk, pilbåge och spjut.
Egenskaper: Snabb, aktiv, bryr sig inte om fysisk smärta, snabbtänkt och vig, osv. (kan slåss bra)
Övrigt: Kommer inte på något.


"Lägg om det här såret", säger jag och nickar på en av männens sår. Jag kollar på medans nykomlingen med darrande händer försöker lägga om såret. Hon får plötsligt tårar i ögonen och jag tar över.
"Vi ska prata om det här sen", säger jag med låtsas strängröst utifall att mannen skulle rapportera till någon. Jag tvättar såret och lägger en salva över innan jag bandagerar det.
Mannen går härifrån med ett flin på läppar och blinkar åt mig. Jag vänder mig äcklat bort mot den lilla flickan.
Jag griper tag i henne och sliter med henne bort till en folktomt ställe. Hon börjar gråta och skaka av rädsla medan jag kollar mig omkring.
Bra. Ingen här. Jag böjer mig ner så att jag kan kolla på henne.
Jag tar försiktigt tag i hennes hand.
"Aj", grimaserar jag när jag ser den röda hunden kring tatueringen. "Gör det ont?" viskar jag och stryker lätt med fingret. Hon rycker till och börjar gråta häftigare.
"Vänta här", säger jag och smiter tillbaka och hämtar ett bandage.
När jag kommer tillbaka kollar hon förvirrat på mig.
"Det här kommer svida, men det kommer kännas bättre sen", säger jag och ler medan jag försiktigt försöker snurra bandaget om hennes lilla hand.
"V-varf-för hjälper du mig?" snyftar hon.
"För jag vill det", ler jag när jag är klar.
"Gå tillbaka nu innan någon märker att vi har vart borta för länge", uppmanar jag henne. Hon nickar och torkar bort tårarna.

Sue hoppar upp från sängen då en vakt kommer in i rummet.
"Din fader vill träffa dig..." Sue höjde handen vilket fick tyst på honom. Hon var stolt över att även vakterna fruktade henne. Sue avskydde vakterna. Dem var idioter, äckliga, störda puckon var dem. Tyckte hon iallfall. Hon gick förbi vakten och ignorerade den kyliga blicken hon fick av vakten. Hon började tyst gå till den stora salen, där hans far höll hus. Hon drog handen genom håret, fixade till sitt hår innan hon steg in.
"Far" Sue log mot sin fader som satt i sin tron. Han hade besök, av en flicka, hon såg ut att vara yngre än Sue. Hon stod bredvid honom och hon såg ut att börja gråta när som helst. Det var inte vanligt att han hade besök.
"2037 du kan gå nu" sade han och höjde handen. Flickan små sprang iväg.
"Min dotter" hons far log och hon gick fram till honom och bugade lätt.

"725!"
Jag vänder på huvudet och ser en kvinna med sin man komma in. Av mannens kläder att tyda så är han soldat.
Från kvinnans hand rinner blod och av mängden att döma så är det ett djupt sår.
"Kom här!" säger jag och skyndar mig fram.
"725! Det är INTE ditt jobb det där!" skriker plötsligt en person. Jag kollar förvånat på den äldste bland oss och ser hur hon skyndar fram mot mig.
Örfilen kommer från ingenstans och får kinden att brinna. Plötsligt kommer en till och jag känner blodsmaken i munnen.
"Men..." mumlar jag men protesterar inte mycket mer. Kvinnan försvinner tillsammans med 103, den äldste bland oss
Kvinnans man kommer plötsligt med ett flin mot mig.
"Hm..." säger han och börjar tränga in mig i ett hörn. Han kommer närmare och närmare tills han kan pressa sin kropp mot min. Jag vänder äcklat bort ansiktet och vägrar möta hans blick.
"Kolla på mig!" fräser han och vänder på mitt ansikte. Jag stirrar trotsigt tillbaka. Han böjer sig närmare och börjar kyssa mig på halsen.
Nej... Nej... NEJ! tänker jag och känner hur marken under oss börjar skaka och han flyger ifrån mig. Plötsligt känner jag en kraft inom mig och kollar på honom och ser noga till att han möter min blick.
"Glöm bort allt det här..." säger jag och rösten jag talar med låter inte som min. Han börjar nicka sakta, utan släppa mig med blicken.
"... Jag ska glömma allt det här", mumlar han och vägrar släppa mig med blicken.
Kraften, eller vad det nu var, försvinner plötsligt och jag ramlar flåsande ner.
"Vad gör du där nere!?" ryter mannen som jag verkar ha lyckats få att förlora minnet. Han kommer fram till mig och börjar sparka mig.
Bättre än en våldtäkt... Men hur lyckades jag få honom att glömma?