Rollspel för bara Gryffindor.

Jag suckar djupt när vi får poängsavdrag. Varför ska han alltid, alltid, alltid klanka ner på eleverna i just Gryffindor? Med irriationen som sticks i bröstet kollar jag ner mot boken igen och följer instruktionerna noggrant - något jag är otroligt bra på.
"Hur går det här, Miss Granger?", Snapes kalla röst flyr rakt in i mina öron, jag ser hans svarta kappa i ögonvrån och jag känner hans andedräkt i min nacke ju mer han böjer sig fram för att kolla min trolldryck.
Hans totalt svarta ögon stirrar rakt ner i min kittel, innan han slänger sina ögon mot mig. Hans läppar är pressade till ett smalt streck. Han hade kommit till mig för att hitta någonting att klaga på - men han hade inte funnit något. Jag vänder mig belåtet bort och fortsätter med instruktionerna. Bakom mig hör jag hur han muttrar "hmmpfr", innan han leder sina steg mot Ron och Harry.

Jag försöker ignorera Snape när han kommer och inspekterar.
"Weasley, du glömde lägga i det sista ögat. Tio poängs avdrag för Gryffindor" nästan viskar han sammetslent och intensivt. Jag känner hur öronen börjar rodna och blir plötsligt jättestressad. Min blick förflyttar sig över till min vänstra sida där Harry, med uppkavlade ärmar, kämpar med sin egna dryck.
Snabbt kastar jag min blick på Snape som går över till slytherinarna. Jag gör ett kvickt beslut, drar snabbt fram trollstaven och svänger till med den mot Hermiones rygg. Hon rycker till och vänder sig irriterat om.

"RON!", väser jag ilsket.
Han kollar på mig med en "snälla-jag-behöver-hjälp-kom-hit-snabbt"-blick. Mellan ögonbrynen har han en rynka, och munnen är sned; han ser riktigt förtvivlad ut. Jag suckar djupt, mimar "bara för den här gången" till honom och ställer mig vid hans bänk. Jag känner hans arm pressas mot min, känner hur hans ögon klättrar upp från mina händer till mitt ansikte när jag häller i rätt ingredienser.
"Sådär," säger jag, med ett leende mot honom. "Nu ska du bara sätta i... ja, du, det får du ta reda på själv. Du kan faktiskt följa instruktioner, Ronald," säger jag och han lägger armarna i kors (han hatar när jag tilltalar honom med hans fulla namn) och fortsätter "ibland spelar du för dum för ditt eget bästa."

Och med de orden hängandes i luften vänder jag på klacken med ett leende på mina läppar och sätter mig ner vid mitt bruna bord.

När jag fått hjälp av Hermione går det bättre, men Snape ser fortfarande missnöjd ut (vilket han ändå alltid gör). Medan Harry arbetar på för fullt vid min sida betraktar jag Hermione. Hennes hår är lite tilltuffsat, men släntrar vackert ändå ner mot skulderbladen. Hon har liksom Harry kavlat upp ärmarna och jag ser hur hon lite halvt bekymrat och koncentrerat gång på gång slänger i nya ingredienser i elixiret. Hon är så söt när hon var fokuserad.
"Weasley, har du fastnat med blicken pga din tröghet - vilket inte skulle förvåna mig - eller är du bara allmänt korkad?" Väser Snape så plötsligt att jag skrämt tittar upp. Hans strama ansikte formar ett stelt, tillfredsnöjt leende och han går vidare.

Jag hör hur Snape muttrar något om "alla de där rödehåriga syskonen", och förstår direkt att Ron har ställt till det - igen. Jag vänder mig om för att se hur det går för honom, men istället möter jag en gående Snape, med ett tillfredsnöjt leende på hans läppar. Hans ögon fixeras vid mina och hans leende blir ännu större.
"Skulle du vända dig om för att visa små kärleksförklaringar till din pojkvän, Miss Granger?", säger han med en hånande ton. Flera blickar vänds mot mitt håll då han stannar framför mig, och jag känner hur hettan lägger sig på mina kinder. "Jag kan i alla fall säga", fortsätter han sedan, samtidigt som han kollar snabbt tillbaka på Ron, "att han uppskattar dem, då hans blick är fäst vid dig hela tiden så att han bokstavligt talat dregglar i sin elixir."
Slytherin brister ut i skratt och jag vågar inte vända mig om för att kolla på Ron och Harry: då jag vet att Ron är rödare än någonsin, och att Harry har ett retfullt leende som tar upp platsen i hans ansikte.

Jag känner hur allt mitt blod strömmar upp mot ansiktet efter Snapes nylaggda kommentar. Jag känner skuldkänslor över mitt stirrande på Hermione. Var det verkligen så uppenbart?
Min blick vandrar mot klockan och jag ser att det börjar bli dags att fylla en flaska. "Fyll era flaskor och ge dem till mig" Hör jag Snape säga i samma sekund. Alla slutar genast att fnissa och jag blir nervös då jag inte är klar. Jag lägger i mina ingredienser lite huller om buller och till sist blir vätskan klar blå, inte för att jag vet hur det själv gick till.
Jag tar en flaska och fyller på den, ställer mig framför Hermione och Harry. I ögonvrån ser jag hur Hermione sneglar på mig, men jag känner mig för blyg för att titta tillbaka.
När lektionen äntligen är slut (och Snape gett oss ett ton av läxor), beger vi oss mot trollkonsthistorian med professor Binns.

Vi går igenom korridorerna, passerar förbi elever i alla årskurser i de fyra elevhemmen. Det känns nästan som om mina kinder fortfarande är röda efter händelsen på Snapes lektion. Ibland sneglar jag på Ron där han går bredvid mig, men så fort jag ser att han slår sin blick på mig kollar jag hastigt ner på mina svarta skor. Harry, som uppenbarligen har märkt hur pinsamt det är för oss, pratar:
"Vad har vi efter trollkonsthistoria?"
"Spådomslära", säger jag snabbt.
"Självklart vet du det, Hermione," ler Harry. "Det är som om du har vårt schema inklistrad i ditt hjärna, även om vi bara har varit här i en vecka."
I ögonvrån ser jag hur Ron nickar instämmande, och han, liksom Harry, ler.
"Haha... riktigt roligt Harry, riktigt rol-"
Innan jag hinner säga något mer känner jag något mot ryggen. Jag vänder mig om och ser Pansy Parkinson, Draco Malfoy och ett gäng andra Slytherinare, skrattandes och pekandes.

Hermione vänder sig hastigt om och av reflex gör jag och Harry samma sak. Pansy, Draco och deras gäng möter våra blickar. "Vad vill ni?" Fräser jag till.
"Uhhh, bli inte alltför kaxig, rödtoppen, du vill väl inte skämma ut dig inför flickvännen?"
Hermione rodnar och tittar undan, men jag ger mig inte:
"Om jag var du skulle jag noga akta mig, Malfoy..," Han skrattar överlägset till och får med sig de andra "..du vill väl inte bli förvandlad till en illaluktande iller igen och krypa i kanske Pansys underbyxor den här gången? För du vet, Hermione är väldigt bra på trollformler och besvärjelser."
Malfoy får ett plötsligt ett uttryck i ansiktet som är väldigt svårt att läsa av, men i nästa sekund vänder han på klacken med resten av alla slytherinare (inklusive en rodnande Pansy) hack i häl.

Jag ger av mig ett hjärtligt skratt för det som nyss hände - Ron kollar på mig, ler sitt leende som, även om jag knappt vill erkänna det för mig själv, får mig att smälta. Jag drar tillbaka ett par bruna hårstrån bakom örat, innan jag vänder blicken mot Harry. Hans blick vilar mot riktningen Malfoy och hans gäng hade sprungit, med ett belåtet leende på läpparna.
"Så, du flinar fortfarande åt det, kompis?", säger Ron, som också har märkt Harrys blick. "Jag kan själv säga att den var riktigt bra," säger han stolt.
Harry vänder sin blick mot honom, nickar och ler. Harry har varit ovanligt tyst idag...
"Harry, har det hänt något?", tänker jag högt - och han rycker till.
"Va...? Eh... eh... nej," får han ur sig. "Nej."

Jag ger en ängslig blick till Ron, som rynkar besvärat på ögonbrynen. Det har definitivt hänt något.

Under följande lektion föreslår jag - genom mimande - att jag och Harry ska spela hänga gubben, och vi börjar genast peka med trollstaven mot pappret lite diskret för att göra bokstäver. Hermione kastar gång på gång varnande blickar men vi bryr oss inte speciellt mycket, hon kunde säkert ställa upp och kopiera sina anteckningar till oss ikväll. Ikväll. Quidditch träning, igen. Angelina har blivit helt galen och tvingar oss alla att träna så mycket som det går oavsett väder. Jag avbryter mig i Hänga gubben och Harry ser upp på mig medan jag pekar staven mot Hermiones anteckningar.
quidditchträning ikväll..
Jag hoppas att hon förstår min hint/ursäkt om att göra lite anteckningar och vänder återigen mot Harry som nu stavat ordet svartalf på pappret.