Från olika världar Rollspel

Damon himlade med ögonen. "Självklart. Familjegods" Han fortsatte: "Brukar inte familjegods vara lite.. mindre? Inte käppar, menar jag" Han höll upp sin hand i luften så att de andra skulle kunna se hans fingrar. "Jag har också familjegods", sade han. "Den här ringen" Han log belåtet, väntade på en reaktion. Damon struntade i att säga vad han hette, han litade inte på den där snubben med käppen.

(( observera att ringen inte har något med vampyrism att göra :'P ))

Ce Nedra satte sig på en av bänkarna så som de andra och såg på ringen med glittrande gröna ögon. "Den är vacker, måste vara värd en förmögenhet." ler hon och betraktar den. Sedan visar hon på sina egna örhängen, små örhängen i äkta guld som var formade som ekollon och de plingade svagt när hon rörde sig, "Efter min mor." säger hon och rör dem.

Damon log belåtet mot flickan som nyss talat. "Som om jag inte visste det." Han la huvudet på sned och betraktade henne. "Det är en rubin, förresten.", sade han. "Och vad är det du har där?"

Hon himlade tydligt med ögonen åt hans svar och snäste tillbaks "Vet jag väll att det är en rubin." säger hon, i snäsig ton bara för att ge igen mot hans ord nyss. "Örhängen." sa hon och satte sig vid honom för att han skulle se. Hon ler med glittrande ögon mot honnom, jäklar vad snygg han var.

Damon viftade oskyldigt med händerna i luften. "Ta det lugnt, jag konstaterade bara ett faktum" Han hånflinade mot henne. "Jaså? Det vet jag väl" Han la märke till de glittrande blickar hon gav honom, och kände sig tvungen att ge henne ett charmerande leende tillbaka. Han visste inte vad det var, men han hatade att inte ge tillbaka folk saker i gengäld. Ärligt talat kände han ju inte alls något för den här flickan, men hon var rätt.. speciell. Å andra sidan.

"Varför frågar du då?" säger hon surt och vänder bort blicken från honom. Som alla dryader var hon mycket svag för vackra män, men hon hade tillräckligt mycket människa i sig och sin faders temperament att detta inte överspeglade allt. Hon kunde behärska sig vilket hennes heldryad vänner säkerligen inte skulle kunna. Dock såg hon hans leende innan hon vände bort blicken, men just då var hon mer sur än något annat.

Han suckade och såg sig ointresserat omkring. "För att jag kan", svarade han enkelt. Sedan såg han på henne, genast lite allvarligare. "För att jag ville vara trevlig. Är det inte så man gör i dagens samhälle?" Han log, knyckte lite på nacken som hade börjat värka av det hårda underlaget bakom hans rygg.

Hon rycker på axlarna och ser på honom, "Där jag kommer ifrån så ja där är man trevlig." säger hon men ser sig om i rummet, "Men detta...." hon tvekade, "Tåg?" säger hon med frågande ton, för där hon var ifrån var det hästar som gällde.

Damon pustade ut. "Tack och lov. Jag trodde nästan att jag hade kommit till 1400-talets Afghanistan eller något sådant" Han drog lite på munnen och la huvudet på sned igen. "Tåg", upprepade han. "Har du något emot dem?"

"Afghanistan?" sa hon frågande, vad var det för ett ställe? Vart hade hon hamnat? I en annan värld eller? Hon hade hört talas om att man kunde det, men ändå....Hon skakade på huvudet åt hans fråga, "Nej....eller jag vet inte." säger hon tveksamt och sänker blicken och mummlar fram, "Vet inte ens vad det är."