Nymåne (Nymphadora Tonks/Remus Lupin)

Javisst! Det är bra! Men kom ihåg, det ligger omtanke i det hela. Jo du har bättrat dig sen sist. Se det som något positivt! Återigen, förlåt för att jag inte kommenterade tidigare!

Bra!!
*Bevakar*

Så himla bra!!

Nytt kapitel?

Kommer nog när det kommer. Den som väntar på något gott...

...väntar aldrig för länge

Du skriver så bra att man blir tårögd!!
BEVAKAR med stort B!

När kommer nästa? ♥

Bra!

Tonks såg sig om. Väggarna var kala, gjorda av slät, struken betong. I rummet fanns inget annat än vad som såg ut att vara tre träpelare och tjocka kedjor som satt fästa i väggen bakom. Den ena av pelarna stod lite närmare dörren än de två andra, alla var en halvmeter i diameter. De halvor av pelarna som vette mot dörren var blankslipade, de andra saknade stora flisor av trä. Det såg ut som något mycket, mycket stort djur med fasansfulla klor slängt sig mot pelarna längst bort från dörren och klöst av all kraft i dem och huggit käftarna i den tredje.

Det var faktiskt exakt vad pelarna var till för, och Tonks kunde även föreställa sig varför bojorna var nödvändiga. Hon svalde och kramade Remus hand.

”Detta är vad som skulle vänta dig, för jag har inget annat val än att genomlida det. Min förbannelse skulle även bli din”, sade Remus.
”Men...” Tonks bet sig i läppen och försökte ta in synen. ”Finns det inte trolldrycker mot sådant, stormhattselixir eller munkluva, vad det nu heter?”
Remus gjorde ofrivilligt en grimas.
”För mycket bieffekter”, sade han. ”Jag tar det bara om det är nödvändigt; som under min lärartid på Hogwarts.”
Den slitne om än inte särskilt gamle mannen drog med fingrarna längs med skårorna i en av träpelarna. De tycktes osa av blint, själlöst raseri som genom åren gnagt sig in i dem.
”Det här är min vardag. Det har varit det så länge jag kan minnas. Det finns en anledning till att jag bor här, mitt ute i ingenstans. Ingen kan höra mig vid fullmånenätter, och skulle nu bojorna ge vika så är jag på relativt tryggt avstånd ifrån civilisationen”, fortsatte Remus.

Tonks klippte med sina tjocka ögonfransar för att blinka bort tårarna. Hon anade så mycket smärta i Remus röst att hon stod knappt ut med att höra det.
”Så, vad var din tanke med att ta mig hit?” frågade Tonks mjukt.
”Om du vill, så får du stanna här tills när månen går upp om några timmar. Men jag kommer att vara fastkedjad, och du måste lova mig att hålla dig på tillbörligt avstånd.”
Tonks nickade.
”Du måste lova mig att bara hålla dig vid dörren”, sade Remus strängt.
Tonks svarade inte.
”Lova mig, Nymphadora!”

Tonks tittade upp och såg Remus i ögonen. Varligt ledde hon honom mot kedjorna i väggen, innan hon motvilligt släppte hans hand. Istället undersökte hon handbojorna.

”Jag kan både få dem på och av när jag är människa, men som varulv är jag alldeles för grov i lemmarna”, sade Remus och syftade på det som såg ut att vara mycket tjocka järnarmband i ändarna av kedjorna.

Tonks tog försiktigt tag om Remus handled och kavlade upp ärmen på hans brungrå tröja. Hon strök lätt med fingrarna längs hans underarm. Det syntes tydliga spår av något som under längre tid fått karva sig in i hans hud, som om han frenetiskt försökt lossa sina bojor till den grad att de lämnat permanenta spår efter sig. Tonks trädde på järnbojorna, som satt helt löst om Remus handleder, som faktiskt var ovanligt smala för att tillhöra en man.

Tonks kunde känna Remus varma, fuktiga andedräkt mot sin panna, men han var helt passiv.

”Det här kändes mer oanständigt än det var tänkt”, sade Tonks med ett snett leende, i ett försök att lätta upp stämningen med ett skämt.
”Jag lär inte förvandlas än på ett tag, men det är lika bra att jag sitter fjättrad en bra bit i förväg”, svarade Remus och ignorerade Tonks förmodade kvickhet.
Tonks slog sig ner på golvet, och lutade sig mot den mittersta träpålen, den som satt längst ifrån Remus.

Tonks pratade, och Remus lyssnade.

”Du då? Vem var den första du kysste?” sade Tonks efter ett tag när hon kommit in på ämnet tonår.
Remus log svagt, det syntes att han plågades inför den stundande natten.
”Erkänn att det var några av dina vänner! James eller Sirius? För mig var det en tjejkompis i alla fall, vi skulle ‘öva’, sade vi”, babblade Tonks på.
Remus skrattade lågt.
”Nej, det var ingen av dem. Jag hamnade aldrig i den situationen. Sirius och James, som var så populära, råkade ut för det ibland när de lekte snurra flaskan. Men de var båda tidigt ute med att skaffa flickvänner, så jag betvivlar att de var varandras första. Jag... För mig var det väl mer eller mindre ofrivilligt. Hon vräkte sig nästan över mig under halloweenfesten. Olyckligt nog så hade jag dessutom bål i munnen som jag satte i halsen.”
Tonks skrattade klingande. Hon snurrade hårtoppar mellan sina fingrar, lät den ena bli gul, den andra blå, en tredje röd, och så vidare.
”Har du haft ihop det med Bill eller Charlie?” frågade Remus, och Tonks rätade förvånat på sig. Remus gav väldigt sällan uttryck för några frågor, han tycktes nästintill ointresserad av sådant som rörde Tonks.
”Inte Charlie och jag, nej. Han var väl mer en klasskamrat, kul att spela quidditch med och sådär. Jag och Bill strulade kanske några gånger, men vi har alltid bara varit vänner.”
”Det skulle göra Molly lycklig om hon fick se er tillsammans”, mumlade Remus, nu med halvslutna ögon.

Tonks såg ut att överväga något, innan hon långsamt hasade sig framåt.
”Jag kanske inte vill ha honom.”

Orden hängde i luften mellan dem, fyllde upp tystnade, när Remus plötsligt gav ifrån sig ett stönande.
”Undan, Nymphadora!” fräste han och rynkade ihop ansiktet i en plågad grimas, bet ihop om sin smärta.

Tonks lydde inte, utan tog Remus ansikte mellan sina små händer.
”Ingen fara”, försäkrade hon så lugnande hon kunde.
Remus brungröna ögon lyste nu i ren och skär panik.
”Undan, du lovade!” pressade han fram, men han vågade inte lossa bojorna när nu förvandlingen var så nära.
Tonks nynnade tyst, utan att släppa taget om Remus. Remus andades häftigt, och Tonks talade nästan in i hans mun.
”Jag vill hålla dig så här varje fullmåne.”
Återigen sträckte sig tystnade mellan dem, och Remus skälvningar upphörde för ett ögonblick. Deras läppar var farlig nära varandra.

Så plötsligt kände Tonks hur mannen framför henne började förändras under hennes händer, hur ben knakade och leder sträcktes ut. Hon såg vilken fasa Remus utstod och vägrade släppa taget, men Remus blev allt större, hans käke växte ut till käftar med sylvassa tänder. Ögonen svartnade.

Tack vare sin aurorträning lyckades Tonks på bråkdelen av en sekund slita sig loss, och slänga sig ner bakom den bortersta pelaren. Hon kände hur den vibrerade mot hennes rygg när kreaturet attackerade den med vildsint frenesi. Tonks lutade huvudet mot händerna, beredd på att rida ut det hela.