Tiden lämnar djupa spår

yeeeey :'DD

Då har tråden ändå hamnat i botten och jag har alltid skjutit upp att skriva mer. Varför? Ja, det kan man fråga sig. Nu kommer det i alla fall fortsättning!

Kapitel 10
Det blev tyst i salen. Sen bröt det ut en skratt mellan Slytherin-eleverna.
"Bra skämt, Ben!"
Elsie var likblek. Hon kom ihåg pergamentet hon läst förut. Farliga saker... farliga...
Kunde brevet höra ihop med Ben? Hon måste prata med honom. Nu på en gång.

Korridoren var mörk och tyst. De få facklorna som inte släckts lyste bara svagt.
"Det var bara ett skämt, Elsie", sa Ben nonchalant. Han hade nästan blivit en Slytherinare nu, insåg Elsie förskräckt.
"Hur vet du det?" frågade hon. "Det hör ihop."
"Med vad?"
"Du vet igår, på lektionen. Attans, vi är inte i samma elevhem. Jaja, vi hade i alla fall trollformellära igår, mycket intressant..."
"Kom till saken", avbröt Ben. Han var i målbrottet nu, märkte Elsie. Det var charmerande på ett sätt hon inte förstod.
"Då hittade jag den här", sa hon och räckte fram pergamentrullen till Ben, "under sängen."

Båda förstod att det var något på gång.
"Men alltså, vem är den där Harry Potter?" undrade Ben för hundrade gången.
"Snälla Ben, ingen av oss vet och därför ska vi gå till biblioteket", förklarade Elsie, även det för hundrade gången.
"Säg en anledning till att gå till bibblan."
"Allvarligt Ben, du är lika korkad som Malfoy!" Elsie kunde inte låta bli att skratta. "För att ta reda på vem Harry Potter är, såklart."
"Okej då."
De gick in genom svängdörrarna som ledde in till biblioteket. Båda fick en chock när de kom in.
Böckerna var inte nedrivna, bänkarna var inte flyttade. Nej.
Cleastry Pince låg död på golvet.
-----------------------------------------------------------
Och ja, jag hittade på Cleastry. I all hast. '-'
Kommentarer tack! ♥

Och Pince är bibliotekarie, som Irma Pince är.

Bra!!

Meeeer...??

NU!!!

OMG WAS HAPPENING? Superbra!

R MERA

Imorgon.
Lovar.
Jag.

Jippie!

Bra.
Jag.
Kommer.
Gilla.
Den.
Jag.
Lovar.

Kapitel 11
"Jäklar!" rös Ben. "Jag hämtar Dumbledore... stanna här."
Han var van vid att ge folk order. Det låg i hans natur, hans uppväxt. Men nu tänkte Ben inte på det, utan tog klappan i stora kliv. Många tavlor kollade konstigt på honom, några undrade var han var på väg men han bara sprang.
Ben mötte McGonagall i korridoren. Mycket sällsynt, mycket, att hitta skolans biträdande rektor i korridoren.
"Jag måste få prata med Dumbledore!" for det ut honom. Han var anfådd och tårarna skulle snart komma. Varför skulle det hända såhär hemska saker? Varför? Varför kunde inte världen vara så lätt, som i Nangijala?
"Dumbledore är bortrest", sa professor McGonagall kyligt. "Jag är rektor nu."
"Men snälla professorn, madam Pince ligger död på golvet!"
Den ilsket rödnyanserade färgen i professorns ansikte ändrades på en sekund till kritvit.
"Vad säger du?"
"Du måste komma ner, fort! Nu på en gång! Elsie, jag menar miss Granger, är nere hos henne! Snälla professorn!"
"Det är klart att jag kommer, mister Potter", sa McGonagall darrigt. "Men det är min plikt att snarast möjligt informera alla om nyheten. Gå tillbaka till ditt elevhem."
"Men Elsie då?" sa Ben. Hans röst var gäll och ljus, så blev den när han var upprörd, vilket han minst sagt var nu.
"Jag har hand om henne, mister Potter."
"Men..."
McGonagall gav honom en blick som gjorde att han svalde argumenten. Det var avslutat. Elsie skulle se honom som en svikare. Varför gick allt i hans liv fel?

Tårarna rann, många och salta. Det var ingen idé att hålla tillbaka de längre.
"Fan fan", mumlade Ben. "Fan. Mitt liv är ett kaos. Jag kan lika gärna dö. Försvinna."
Han menade inte allvar. Det gjorde han aldrig. Han torkade tårarna, om några minuter skulle säkert de andra komma och då ville han inte stå där med rödgråtna ögon.
Illvrålet. Brevet. Mordet. Allt hörde ihop. Som ett olagt pussel. Var det hans ansvar att lägga det? Eller Elsies?
Han satte sig tungt ner på skrivbordsstolen. Han måste skriva.