Privat rollspel mellan YoshiFriend <3 och AlexZz

Zayn:
När tjejerna kommer fram till mig ställer de sig som en halvcirkel runt mig. Tjejen i mitten (Lina) kastar en hånfull blick på mig.
"Jag kan inte fatta att du gör så hör mot Alicia!", säger hon argt med gäll röst och spänner ögonen i mig. Alicia var min partner till balen ikväll.
"Jag har inte...", börjar jag sakta.
"Tyst!", vrålar Lina högt, så att jag nästan måste hålla för öronen. Ljudet skär verkligen i öronen.
"Om jag hör någonting till, får du med mig att göra"
"Och mig", lägger en liten nervös flicka till som står bredvid Lina. Lina himlar med ögonen, innan hon börjar bort från mig och högburit huvud.

Ivy får tag på den, och det följs av ett riktigt självsäkert leende.
"Vad flinaru' åt nu då? Är det roligt, eller?" Säger killen och Ivys stav placerar sig vid hans hals.
"Nah, men du borde skaka för tillfället." Säger hon. "Relashio." Fortsätter hon och killen släpper genast med ett förvånat uttryck i ansiktet. Sedan knäar Ivy honom och knuffar sig förbi de övriga och är sedan på väg mot sitt uppehållsrum. Rädd är hon, adrenalinet pumpar och hon kommer säkert bryta ihop närsomhelst nu. Hon brukar inte vara rädd, men när hon är det så är hon väldigt rädd.

Zayn:
Jag suckar tungt när de har gått iväg. Jag reser mig sakta upp. Allt snurrar för en liten stund och jag tog tag i en ljusstake som hängde på väggen, för att inte ramla ihop på marken. Med små ostadiga steg började jag gå mot Slytherins uppehålls rum. Benen skakade för varje steg jag tog, och svetten rann ner för min rygg. Vad är det med mig?, undrade jag förskräckt. Jag började gå ned för trapporna, ett steg i taget. Jag hörde några röster, men de kändes så långt borta ifrån.

Ivy snubblar vidare genom korridorerna och måste lugna ned sig när hon ska knacka in lösenordet på vintunnorna. Om hon gör fel kan hon bli helt täckt av... vadsomhelst. Andningen blir sakta långsammare, tyngre. Sedan börjar adrenalinet pumpa när hon hör rösterna av slytherinkillarna igen och hon rymmer snabbt in bland gångarna och finner sig själv ännu längre ned i källaren och in bland fängelsehålorna. Innan hon sjunker ned bland de otaliga väggarna och har tappat bort sig totalt.
"Helsike." Mumlar hon och flackar med blicken.

Zayn:
Jag går vant genom gångerna, i källaren. Det är lätt att tappa bort sig där om man inte kan vägen. Rösterna för Slytherin gänget försvinner igen, och jag andas ut av lättnad. De skulle säkert till festlokalen, och göra sig i ordning iför balen ikväll. Slytherin hade ett rum till långt nere i källaren, de hade för fest, och sånt. Jag pustade ut. Jag mådde ännu mer illa nu. Jag kom fram till en korsning och svängde vänster, in mot fängelsehålorna där ingången till vårt elevhem fanns.

Var är hon någonstans? Hon vågar inte försöka hitta ut heller. Men nu lyser iallafall spetsen på hennes trollstav så hon kan se någorlunda vad det är för miljö hon hamnat i. Sorgligt nog ser hon ingenting som skulle kunna vara igenkänt eller som kunde leda ut henne härifrån och som sagt, hon vågar inte försöka hitta ut och hon vågar inte ropa på hjälp. Underbart. Hon kommer iallafall dö i ljus nu.

(Ska de träffa varandra igen? ^^)
Zayn:
Jag börjar gå in i fängelsehålorna. Stegen ekar mot väggarna. Andningen är tung, och allt snurrar runt. Med små steg tar jag mig sakta framåt. Det känns som jag ska spy när som helst, och jag önskar att jag snart kommer fram. Jag riktar blicken mot golvet, och fortsätter sakta gå. Efter en liten stund tittar jag upp. Borde jag inte vara framme snart?, tänker jag.

(Yeah sure. XD Hon kommer ändå inte komma ut därifrån på ett tag.)

När det börjar eka mellan väggarna, av någonting som Ivy inte kan riktigt sätta fingret på vad det är så reser hon sig åtminstone upp och försöker lokalisera ljudet. Men ingen nytta när hon faktiskt inte har världens bästa hörsel som bara... typ fladdermöss kan ha. Hennes trollstavs ljus fladdrar till och släcks.
"Lumos!" Utropar hon kvickt, rädd för det plötsliga mörkret och stavtippen tänds än en gång.

Zayn:
Jag hör ett litet ljud, en liten bit ifrån mig.
"Någon där?", ropar jag osäkert. Huvudet känns som det ska sprängas i vilken sekund som helst. Jag faller ihop på marken, på det hårda stengolvet, och kräks. Frukosten kommer upp. När jag är klar känns det lite bättre, men jag ligger kvar på golvet bredvid spyan.

Okej, ropet var oundvikligt och trots att det studsat mellan väggarna kan Ivy inte låta bli att åtminstone hoppas på att hon går rätt. Tätt följt av ett ljud som liknar... nej, Ivy kan inte komma på vad just nu. Men hon inser att hon måste svänga höger för att hitta rätt. Dessutom så när hon äntligen hittar ägaren till rösten blir hon förvånad och stanken av spya får henne att vilja kräkas hon också.
"Evanesco." Säger hon och spyan försvinner, sedan ser hon ned på Zyne.
"Hur är det egentligen?" Säger hon med faktisk oro någonstans i rösten.