Besvärjelsen som slog fel [SV]

Super duper bra!!!

Tackar tackar. ♥

Gryffindore!

Kanske... Eller kanske inte. Ni får veta imorrn.

AWESOME!!!!!!!!!

Kapitel 5
Jag andades häftigt och knep ihop ögonen. Jag visste inte vad jag ville, och jag hade ingen aning om var jag skulle hamna. "Det måste bli... RAVENCLAW!" det sista ordet ekade i den stora salen och matt av lättnad reste jag mig, tog av mig hatten och skulle just börja gå mot Ravenclaws bord när ett skrik ekade genom salen. "HON HAR SVANS!" skrek någon från Hufflepuff bordet. Resten av eleverna drog häftigt efter andan och för ett ögonblick var det helt tyst. Sen började alla prata högt i munnen på varandra och jag kunde bara uppfatta enstaka ord av deras samtal. "Ser ni hennes öron?" frågade en ung Gryffindorhäxa upphetsat och jag skyndade mig att trycka ner min hatt på huvudet. "Hon ser ju helt sjuk ut." sa en lång, mörkhårig kille som satt vid Slytherins bord.
Med tårarna stigande i ögonen men fast besluten att inte börja gråta skyndade jag mig fram till de andra Ravenclawarna som alla såg på mig som om jag vore något motbjudande. Ingen visade någon form av medkänsla, och när jag satte mig ner flyttade sig alla bredvid mig en bit bort. Jag snyftade till och alla ansträngde sig på att se på vad som helst utom mig.
"Hej och välkommen till Ravenclaw." sa en blond häxa med blicken fäst på en punkt ovanför mitt huvud. "Jag är prefekt, Mira Campbell." fortsatte hon och gick sen snabbt och satte sig.

Resten av sorteringen passerade utan att jag uppfattade något mer än att bara en till förstaårselev hamnade i Ravenclaw. Det var en liten, tanig pojke med ett skrämt uttryck i sina mörkbruna ögon.
Rektorn höll sitt tal men jag hörde inte ett ord - jag satt bara och stirrade rakt framför mig med händerna knäppta i mitt knä. Rektorn tystnade och plötsligt dignade borden av alla möjliga läckerheter, men jag kunde inte få ner en bit. Runt mig hälsade folk muntert på gamla skolkamrater, de hälsade den lille pojken välkommen till Ravenclaw och undvek skickligt mig.
Efter vad som kändes som en evighet försvann maten och ersattes med dessert. Jag åt fortfarande ingenting, det enda jag ville var att denna eviga plåga skulle ta slut. Några Slytherinelever som såg ut att vara i 14-årsåldern sneglade muntert på mig. En av dem sa något som tydligen var väldigt roligt, för de andra höll på att bryta ihop av skratt. Mina kinder färgades röda och jag önskade att jag kunde göra mig osynlig.

Så slutligen försvann även desserten. Flickan som hälsat på mig förut, Mira Campbell, reste sig upp, sa "Följ efter mig!" och gick ut ur salen. Jag formligen flög upp från stolen och rusade efter henne.

~~~

glina2, tack så jättemycket! Vad tycks om detta?

Super duper super jätte bäst bra!!!

Tusen gånger tack, alltså era kommentarer är det finaste som finns. :'

Det finns inga ord för det här men jag hittar på ett supermegeskitbragrymjagdörawsome!!!!!!!!!!!!!!!

Men gud tack, värmer i hjärtat. ♥