PRS mellan t i l d a och mig :3

"Får jag fråga varför du helt plötsligt står och pratar med Aragorn som om ni vore vänner, eller är det privat?"
Mere skrattar till.

Jag skrattade till jag också. "Ja, jag kan förstå att du är förvånad. Han bara frågade lite om mitt förflutna och min familj. Bara allmänt", svarade jag och försökte undvika samtalsämnet om mina föräldrar.

"Jag är förvånad", muttrade Mere och såg irriterat på Aragorn. "Hann brukar inte vara så trevlig vid första mötet."

Jag skrattade till. "Inte?" frågade jag med ett leende.

"Nej, märkte du inte det?" frågade Mere och såg upp med ett leende.

Jag ryckte på axlarna. "Kanske kunde ana det", sa jag och log. "Tack för att du stod upp för mig, du vet med att jag skulle få strida och så."

"Åh, det var ingenting."
Mere viftar meed handen i en gest som visar att alla skulle ha gjort samma sak.
"Alla ska ju få sin chans, eller hur?"

Jag nickade.
"Jo, men de flesta skulle inte våga säga ifrån. Som jag, till exempel", svarade jag.

"Säg bara till mig om du vill ha hjälp med att säga ifrån!"
Mere ler och tittar bort mot bergen.
"Så, snart är vi på väg. Är du rädd?" frågade hon.

Ler och följer hennes blick.
"Jag vet inte. Både och, antar jag. Jag vill göra någon nytta, göra något bra. Det är det som får mig att fortsätta", sa jag. Hon visste mycket väl att det var hämnd på sin farbror som hon ville ha, men hon sa det inte till Mere. Hon ville inte att Mere skulle tro att hon var en blodtörstig krigare utan samvete. "Du?" tillade hon.