Åren efter (privat)

Mirtha tittade upp på solen och drog upp huvan över ansiktet. Legolas såg på henne men hon log bara.
"Vi har en lång färd framför oss" sa han och hon nickade "klarar du av det?"
"Jag kommer inte gå sönder så oroa dig inte" skrattade hon och Dragor nickade. Den stora hästen verkade nöjd över att han äntligen fick springa av sig ute på fältet

Aragorn och Hel red upp jämnsides med Mirtha och Legolas så de red fyra i bredd. Hel följde Mirthas exempel och drog över huvan, hon avskydde solen eller snarare ljuset och dessutom hade de lämnat Mörkermorden bakom sig, hon ville inte möta folks blickar, hur många som kunde finnas här ute på slätten var en annan fråga.

Mirtha tittade på Legolas, hon var lite nervös hon hade aldrig träffat Elrond.
"Hur är han?" frågade Mirtha och Legolas vände sig emot honom.
"Elrond?" sa Legolas och hon nickade "Han är lite speciell men oroa dig inte. Han kommer acceptera dig. Han vet vem du är. Elrond har koll på det mesta" sa Legolas och log lugnande mot henne

"Ja speciell är han, men han kommer acceptera dig." sa Hel tonlöst utan att se på henne. Hon hade träffat honom en gång då hon bara var liten. Han sa att han var på stadsbesök, men alla visste att han ville träffa henne. Och han gillade inte det han såg, just den dagen hade hon bråkat med ett par vakter och en av dem hade dött. Hon hade inte kunnat hjälpa det, men Elrond trodde att hon gjorde det med flit och tyckte att hon skulle sättas under sträng bevakning och lära sig att kontrolera sina krafter och det enda som hjälpte var med bestraffningar.

Mirtha stirrade rakt fram. Hon var nervös, hon vad skulle hända om Elrond inte accepterade henne? Hon tittade på Hel när hon pratade med henne men sa inget. Hon förstod att Hel träffat Elrond och att det inte gått så bra men hon visste inte vad hon skulle säga.
"hur lång tid tar resan?" frågade Mirtha
"I snabb takt bör den inte ta för lång tid" sa Legolas

"En dagsritt eller två." log Aragorn glatt och försökte att lätta upp stämmningen och förskingra Hels mörka tankar. Hel suckade men sa inget, hon villeitne ens dit, träffa alver? Alver som var så visa och så bra och så goda på alla de sätt, iallafall de som bodde i vattnadal, de verkade tro sig bättre än alla levande varelser och Hel gillade dem inte. Legolas och Mirtha verkade vara annorlunda i alla fall.

Mirtha nickade och tittade på Legolas som nickade. Hon skänklade på Dragor och Legolas satte efter henne i galopp. Mirtha skrattade, hon kände vinden i ansiktet och en frihet. Hon såg trädet som fallit längre fram och Dragor hoppade lätt över det. hon stannade när en skog närmade sig. Dragor saktade motvilligt av och log mot Legolas.
"Det var längesedan jag slog dig" skrattade Mirtha.
"Det var bara för att jag lät dig" svarade Legolas och hon log roat.
"Om det gör dig gladare så kan vi säga det" sa Mirtha och red in i skogen

Hel såg efter dem med smått förvånad blick, hur de kunde bete sig? Hon hade fått lära sig att hålla inne med allt, så och även känslor och även glädje som i sig inte var farligt. "Kom igen." skrattade Aragorn och följde efter dem i faslig fart. Skrattande kom han efter dem och knuffa Legolas i sidan, "Äsch, erkänn hon slog dig." skrattade han och Hel bara såg på dem, hon förstod inte det roliga i det hela, sedan såg hon mot skogen och började följa sitgen igenom den.

"Jag erkänner att jag mött min överman, eller i detta fall överkvinna" sa Legolas och Mirtha log. Hon fann inget nöje i att skryta om sin seger. När det gällde till att rida var Mirtha en bättre ryttare än Legolas.
"Vad vänligt av er att göra oss sällskap lord Aragorn" sa Mirtha och log vänligt mot Hel.
"Finner du inget nöje att rida till häst?" frågade Mitha vänligt

Hel såg på henne och ryckte på axlarna, "Jag vet inte." sa hon undrande och red iväg längst stigen, för hon visste faktiskt inte och detta känndes konstigt. Förr hade ingen frågat henne om sådant och nu? Lärara, hennes mästate hade lärt henne att undangräva alla känslor, för att hon inte skulle utgöra någon fara.
Aragorn ser efter henne och så på de andra, "Hon har fått lära sig attinte visa eller att inte känna känslor." sa han bekymrat, "När jag fick reda på det satte jag stopp för det, ni skulle se hur hon såg ut." sa han och rös till och mindes den slagna flickan, "Förstår inte att man kan göra så. Visst är hon farlig, men tror ni inte att hon blir värre av det?" sa han och såg på dem, detta var något som bekymmrat honom, hade han gjort rätt?