Zayven (PRS)

Raven sipprar faktiskt ut genom ett fönster i taket och befinner sig på taket inom sekunder. Hon springer ut med kanten och hoppar ned på marken. De där idiotvakterna verkar jaga mardrömspojken, vilket underbart läge för henne.

Han smiter in genom en ny dörr, grå och trist.
Han bedömmer blixtsnabbt korridoren och smiter in i en dörr, där han till sin fasa upptäcker är en ny korridor.
Han muttrar någontong ohörbart och smiter in i en ny lönndörr, inte för att den är lika hemlig som den förra, men hemligare än en vanlig dörr.

Raven hade faktiskt haft en utmärkt flyktväg om den inte varit blockerad av vakter. Inte ens vanliga vakter, utan de av hennes egen sort. Vampyrer. Hur fick kungen dem till att tjäna honom? De är nattens varelser för satans skull, som om de behöver bli förslavade av kung högfärdig själv. Raven reser sig från sin hukande ställning och klättrar ned från taket.

Han ser sig omkring, och tappade nästan hakan det första han gjorde.
Han hade förväntat sig ett rum som liknade det förra, den dammiga gamla möbler och konstiga föremål.
Men det här rummet var helt tomt.
Bruna väggar, brunt golv, grått tak. Ingenting mer. Så varför fanns rummet? Hur hade dess förflutna sett ut? Hade det en historia? Tanken på att rummet hade fler hemligheter än man kunde räkna gjorde honom nyfiken. Hade det någon särskilt funktion? Fanns det hemliga dörrar här, som en fyrkantig korridor?

"Bu." Säger Raven till vakterna, ingen idé att försöka smyga runt, de hade troligen märkt henne innan hon gick ut från slottet. Eller innan hon ens fick tanken att använda takfönstret.
"Halt. Träd in i slottet än en gång." Säger den större av dem. Raven ler finurligt.
"Tvinga mig, blodsförrädare." Svarar hon och det triggar verkligen igång hans blodtörst när hans ögon börjar glöda.

Zyne gick runt i rummet och kände på väggarna. Inte en ända liten skiftning, inte heller någon misstänksam klyfta som tydde på att det fanns lönndörrar. Ingenting.
Han höjde på huvudet och snart stod allt klart för honom. Det här var ett sätt att fånga folk, ett sätta att låsa in dem. Och han hade inte anat ett smack.
Han rusade mot dörren och drog i handtaget, det satt stadigt och rörde inte på sig.
Han riktade en rak spark mot dörren med sin fulla kraft, men ingenting hände.
Zyne morrade argt och drog fram sin båge. Han letade fram sin sprängarpil, och sköt. Dörren exploderade och han klev ut, och fastnade i en ruset luftstånd, ett luftstånd som häxan kontollerade. Häxan som stod fem meter bort med handen utsträckt.
Jävlar!

((Han har ett helt rum innanför sin mantel ._.))

((Whut? xD))

Raven är sådär lagom irriterad när hon nästan lyckats ta sig ut, de där vampyrerna måste ha varit nya i branschen. Ingen går på henne och nu sitter hon fast för att en idiotprästinnehäxa eller vad i helvete hon är för något precis spärrat hennes väg med ändlösa böner och tusentals ord. Svag av den heliga maran har hon inte mycket till motståndskraft när hon lägger in en förbannelse mitt i alltihop och plötsligt, är hon så nära dödläge hon varit på länge.

((You know, Hermiones bag. Samma sak under hans mantel xD nu.))

Zyne väste några förbannelser över henne, men hon stod bara lugnt kvar. Orörd.
Han fick helt enkelt finna sig i att han nu var så nära dödläge han någonsin varit.
Men han kunde fortfarande föra det lätt, eller svårt för henne. Och för honom var svaret uppenbart. Så han försökte sjunka mot golvet, lät allting falla. Höll inte upp ryggen, lutade huvudet framåt och rörde inte en muskel.
Häxan fick fram ett ansträngt lèende och började dra honom med sig.

((Ah, that's nice. ^^))

Raven sluter ögonen och lugnar ned sig. Förvandlingar i ilsket sinneslag tenderar att gå fel. Men det förstås, hon har inte misslyckats på mer än tvåhundra år oavsett sinnesstämning. Hon förvandlar sig till rök, prästinnan verkar ha svårt att förstå vad som just hänt och försöker genast att stoppa henne. Men Raven hinner inte långt bort när något blockerar hennes makter. Än en gång befinner hon sig i det förbannade dödläget men hon gissar på att prästinnehäxan lagt en förbannelse över henne när hela kroppen värker, svider och brinner nästintill av smärta. Men hon kan inte göra något åt det när de börjar röra sig inåt slottet igen.

Zyne kände sig som en tjurig snorunge när han ivilligt fortsatte att gör sig tung. Häxan drog och slet, och efter bara några korridorer började svettpärlor bildas på hennes panna.
Han log ondskefullt och häxan mötte trotsigt hans blick.
"Vi är snart framme." sa hon så lugnt hon kunde.
Han ryckte på axlarna.
"Bara jag varit till besvär så."