Narnia

Sam som fastnat med blicken på bombningen varlångt bort i tankarna och ryckte till då Andrew tilltalade henne. Skuldmedvetet att inte bete sig normalt att bete sig konstigt, ser hon snabbt ner i marken nickar och ler sedan som vanligt mot honom, "Visst" sa hon och sprang ikapp honom och de började gå mot huset under tystnad.

Andrew gick under tystnad jämte Sam.
"Så.. vad brukar du gilla att göra under dagarna?" frågar han, för att bryta tystnaden och kanske få igång ett roligt samtal. Han ville inte tänka på om hans pappa dött eller vilka det var som bombade London eller bara något om kriget.

Hon funderar ska hon dra sitt då fullspäckade schema för honom? "Ja eh, fäktning, schakklubben, basket och cherleading sen läxor och så dramaklubben med och eh ja...mina vänner på helgerna då jag inte har piano och gymnastik. Sen förutom det tränar jag för det mesta, gymmar, simmar och springer. Och har jag tid över gillar jag att läsa." säger hon och ler lite, det var mormor som hade tvingat på henne det mesta inte fäktningen då men resten. Men allt för att förbättra Sams yttre och innre och hennes kariär mot toppen. "Ibland är jag även med på skönhetstävlingar." säger Sam sedan som i förbifarten för det var inget hon gillade, "Och du själv då?" säger hon undrande och intresserat.

"Hur hann du med allt? Det enda jag gjorde var att sköta skolan så bra jag kunde och vara med kompisar. Fast tidigare så gick jag på bågskytte, men jag slutade sen" sa Andrew. Han kom ihåg det där speciella leendet när man träffade exakt i mitten, och hur stolt man kände sig då, och hur ledsen han varit när han fått sluta. Men han hade svalt den ledsamheten och bestämt sig för att det var bäst så. Han skulle ju aldrig ha haft nytta av bågskyttet ändå, hur duktig han än var.

Sam rycker på axlarna, "Man hinner med det mesta om man planerar." sa hon bara, det var så det var. Men så hade hon aldrig haft tid till att göra vad hon ville, bara slappa. Det vesta av den icke planerade tiden gick åt till läxor för att få de höga betyg hon alltid strävade efter.
"Vad kul mend bågskytte." ler Sam, det såg så roligt ut. "Skulle jag vilja testa med, varför slutade du? Var det inte kul?" sa hon en aningen förvånat för hur kunde det inte vara kul.
"Ärligt så gillar jag egentligen inte så mycket av det jag gör, förutom fäktningen då." säger hon till Andrew och ler, hon gillade honom faktiskt, han var inte lik någon hon hade träffat.

Andrew nickar.
"Såklart man kan. Men det måste ju vara stressigt menar jag" säger han. "Jodå det var kul" säger han sedan men pausar. Skulle han säga hur fattigt de hade haft det? Det skulle nog vara jobbigt att forma en massa lögner om det som hon sedan skulle lista ut ändå, så lika bra att säga sanningen. "Men vi hade inte riktigt råd att köpa nya bågar och sådant, så jag slutade mest för familjens skull." Efter det såg han ner i marken, redo att möta de hånfulla blickar han alltid brukade få av de snobbiga Bromley borna.

"Jo det var det väll, men jag kan väll säga att man vänjer sig med det mesta. Och ja, jag måste klara mig här i livet, komma långt. Helst något modellaktigt antar jag." säger Sam men hade ingen glädje i rösten när hon sa det. Modell var det sista hon egentligen ville bli, men skönhet var som sagt viktigt dära av, nästan ingen mat och massor av träning.
"Jaha, ojdå tråkigt att höra." säger Sam med en smått förvirrad medlidsam röst. "Fast det är fint att du slutade med det för din familjs skull." säger hon sen och ler mjukt mot honom fast han ser ner i marken, skämdes han?

"Jo det kanske det var, bara att jag gjorde det alldeles försent. Jag borde ha upptäckt det så mycket tidigare" säger han. "Inte för att jag skäms för att vara fattig." Andrew tittade upp bara för att se hur Sam verkade bry sig om det. Hon log emot honom, vilket gjorde honom förvirrad för sådana som hon brukade alltid göra narr av hans familjs ekonomiska situation men även glad för att hon inte gjorde det. Sam kanske skulle kunna bli en bra vän? Nu när de ändå skulle bo i samma hus tills kriget slutat.

"Aha" säger Sam bara, vilket hon tyckte var lite att svara när han berättat allt för henne. "Alltså, vet inte vad jag ska säga. Har aldrig upplevt något sådant." säger hon förklarande, för att han inte skulle tro att hon inte brydde sig. Hon ser upp då de kommer fram så de ser huset skymma bland träden och då bryter ett oväder ut. Så som det brukar ske på sommaren från inget till något. Det började spöregna och blixtrarna for, det började mullra oroväckande och Sam börjar springa nerför kullen mot huset "Kom innan vi blir genomvåta" skriker hon till Andrew för att göra sig hörd i ovädret.

Precis när Andrew tänkt ut det där långa, bra beskrivande svaret så börjar det spöregna och åska. Och därmed sprang han efter Sam som hade börjat springa emot huset. Hon skriker något till honom men han hör det inte över mullret.