Susan Bones och den oskyldiga (?) Kendra Smith

Hoppas verkligen att fler hittar hit så du fortsätter skriva. Vill ju veta hur det fortsätter.

Jaa!! Skriv meera!! LOVE IT!!!


//books♥

Skulle vara jättekul, men stressa inte, för då brukar resultatet inte bli så bra.

Det är inte min idé heller

superbra!

Tack för att ni har väntat så tålmodigt på ett nytt kapitel, det kommer här!
Har förresten inte fått någon kommentar om tredje kapitlet av En budbärares lärling
Nästa kapitlet av Murgrönsbladen ska jag försöka skriva till nästa helg.


Kapitel tolv
Resten av rättegången
”Och hur kan du det Albus?” sa Millicent.
”Det kan inte med annat än våra ord”, Dubledore gjorde en gest med handen mot Kendra och sig själv.
”Det är inte mycket bevis”, sa Fudge så att bara Amelia hörde. Hon nickade och sköt fram hakan.
”Å andra sidan finns det inte mycket som säger att det är Kendra som är skyldig.”
”Sant”, medgav Cornelius.
”Kalla in båda vittnena igen.”, sa Bagnold trött. Aurorerna hämtade Steven och Nadja, som hade förts ut i det tysta. Båda satte sig ner i varsin stol.
”Såg ni någon annan runt huset under middagen, alltså några som kretsade runt det och återkom?” frågade Bagnold-
”Jag såg en kvinna”, sa Steven innan Nadja hann öppna munnen. ”Hon var på gatan utanför trädgården precis innan vi upptäckte liken. Jag såg henne även tre gånger tidigare.”
”Hur såg hon ut?” frågade Amelia.
”Hon hade rött hår, var kanske 160 till 170 centimeter lång och inte så smal.”
Susan satt blickstilla. Steven höll på att beskriva henne själv! Det Steven sa härnäst skingrade hennes tankar.
”Och hon hade illgröna ögon.”
Susan drog en lättnadens suck. Hennes, ganska stora, grå ögon var inte ett dugg gröna.
”Hur var hon klädd?” frågade Fudge medan Bagnold frenetiskt tog anteckningar. Amelia hade skjutit fram hakan. Susan kom plötsligt på att hon skulle anteckna rättegången och började göra det i en rasande fart samtidigt som Steven berättade.
”Hon hade en mantel som hade samma färg som stolen jag sitter i.”
Fudge snörpte på munnen.
Bagnold slog klubban i bordet. ”Rättegången uppskjutes. Ingen bedöms skyldig än. Aurorer ska söka efter kvinnan som Steven Green såg utanför före detta August Palmgrens hus, 29 Augusti 1987. Alla närvarande kommer att inkallas till den här salen 29 September 1987 för att fortsätta rättegången.”
Människorna i Salen började röra på sig och några hade redan kommit till utgången. Susan väntade på att någon skullle hända och till sist sögs hon ut ur testamentet och landade på golvet i Kendras kontor. Därifrån tog hon flampulvret tillbaka till Hogwarts. Till Susan förvåning stod Dumbledore och elevhemsföreståndarna i kammaren och väntade på henne. Alla såg ganska oroade ut, förutom Dumbledore som var lika lugn som han brukade. Snape såg inte heller särskilt oroad ut, utan bara sur.
”Vad bra att du är tillbaka”, sa Dumbledore. ”Det gläder mig. Har du några frågor kring rättegången?”
”Bara en, och jag vet inte ens om det spelar någon roll.”, sa Susan.
”Säg det”
”Varför höll inte det svenska trolldomsministeriet i rättegången? För de har väl ett ministerium där?”
”Det har de. Rättegångens ansvar föll på oss dels för att Kendra är brittisk medborgare, dels för att det svenska ministeriet, i likhet med de andra nordiska ministerierna, inte har så stor erfarenhet av det här.
”Va? Men det borde de ju fått under kriget?”
Dumbledore suckade. ”Kriget sträckte sig ända till några mil från dansk-tyska gränsen, därför drabbades inte Island, Grönland, Färöarna, Jan Mayen, Norge, Danmark, Finland och Sverige av det. Därför har de inte så stor erfarenhet av det här. Mord är ju inte jättevanligt i trollkarlsvärlden, och särskilt inte i de nordiska länderna där det inte finns så stor magisk befolkning. Länderna har ändå var sitt ministerium som ligger li ländernas huvudstäder. Internationella trollkarlsförbundet tyckte att rättegången skulle hållas här i England för att vi har så stor erfarenhet.”
”Men varför la sig det internationella förbundet sig i?”
”August var en framstående trollkarl som var känd i hela världen. Därför tyckte internationella förbundet att det skulle hållas en ordentlig rättegång i England. Med det tycker jag att vi säger godnatt. Du måste ju vara pigg och utvilad för imorgon.”
Susan gick ut ur kammaren, genom Stora Salen och ner mot köket. När hon passerade köksingången kände hon att det kurrade i magen och bestämde sig för att få i sig något innan hon gick och la sig. Hon kröp in i köket och genast kom de fram tre husalfer.
”Vad önskas, miss? En kopp varm choklad?”, sa en otroligt liten husalf. Den var liten även för att vara husalf.
”En rostmacka skulle gå bra.”, sa Susan. Hon kände sig som en jätte bland alferna. Hon satte sig ner på en pall samtidigt som en husalf kom fram med två rostade mackor. Susan tog emot dem och slukade dem. Kurret i hennes mage upphörde nästan genast. Husalferna är nog världens bästa kockar, tänkte hon när hon kröp ut ur köket efter att hon hade tackat för de två smörgåsarna. Hon tog vänster in i korridoren med de lila gobelängerna. Plötsligt hörde hon ett prasslande ljud bakom sig. Hon snodde runt men möttes bara av den lila gobelängen på väggen. Susan gick fram mot den och drog undan den. Vad som väntade på andra sidan var inget mer än väggen i korridoren. Susan släppte ner gobelängen igen och gick och la sig.

bra!

Vad glad jag blev när jag såg att det fanns ett nytt underbat kapitel

Kommer tyvärr inget den idag, men senast på fredag =D
NYTT KAPITEL!


Kapitel tretton
”Lagar ska man ta på stort allvar, men undantag är nödvändiga!”

På fredagen vaknade Susan tidigt på morgonen av att en uggla knackade på fönstret med sin näbb. Hon reste sig upp och öppnade det. Ugglan tyckte inte att hon såg särskilt välkomnande ut med det röda håret som spretade åt alla håll, så den valde att snabbt lämna sitt meddelande på fönsterbrädan och flyga iväg. Susan såg surt efter den innan hon stängde det lilla fönstret i sovsalen, som ju låg i källaren. Hon öppnade brevet.

Miss Bones
Professor Dumbledore vill träffa er på sitt kontor snarast möjligt. Han hälsar att du borde testa Tyska citronkarameller
//Professor Sprout//

Susan tog på sig sin skoluniform med kurrande mage och gick för att besöka Dumbledore.

”Tyska citronkarameller”, sa Susan tyst när hon stod utanför Dumbledores kontor. Statyn såg tvivlande på henne men gled åt sidan.
”Det var det konstigaste lösenordet jag någonsin hört”, mumlade Susan för sig själv när hon uppför den lilla trappan till kontoret.
”Jaså, det tycker du?” sa någon bakom henne. Susan for runt så hastigt att hon än en gång snubblade på klädnaden. Den här gången skulle hon dessutom ha ramlat ner för trappan om inte en stark hand hade tagit tag i henne. Det var Dumbledore.
”Smaka”, sa han och höll fram en påse. Den var gul och vitrandig och hade en svart text runt kanten, Deutsch Zitronenbonbons .
Susan tog en.
”Den var god”, sa hon överraskad.
”Eller hur? Kom nu, så går vi in.”
Dumbledore föste in henne på sitt kontor och satte sig bakom sitt skrivbord. Susan satte sig i en grå fåtölj som stod mittemot.
”Jag har beslutat att berätta lite för dig om August Palmgren och hens hemland, Sverige”
”Okej, bara en sak; Varför är Sverige så viktigt? Det är ju inte så stort.”
”Sverige är inget stort land till folkmängden. Däremot är det stort så det räcker och blir över till ytan. Vi har förtryckt de nordiska länderna allt för länge, och nu vill de slå tillbaka. Du känner väl till Odenseunionen?”
Susan rodnade. ”Nej.”
Dumbledore höjde på ögonbrynen. ”Inte?”
”Nej”
”Nåja, det är väl inte så många som känner till den. Odenseunionen är en unin mellan de nordiska länderna för att öka samhörigheten, det gillade inte August Palmgren. Inte vårt trolldomsministerium heller.”
”Varför inte?”
”Odenseunionen är ganska … radikal. I vilket fall som helst så jagade det svenska ministeriet August, för att de misstänkte att han hade begått ett brott av art § 45 i den svenska trolldomslagen, svik mot ministeriet.”
”Hade han det?”
”Självklart inte! De nordiska trolldomsministerierna tar lagar på alldeles för stort allvar, inga undantag tas.”
”Ska inte lagar tas på stort allvar?”
”För guds skull Susan! Lagar ska man ta på stort allvar, men undantag är nödvändiga!”
”Varför trodde de att han hade begått brottet?”
”August demonstrerade mycket mot ministeriet, trots att han var tjänsteman.”
”Och varför blev Kendra misstänkt så snabbt?”
”Det svenska ministeriet har väntat efter en chans att få attackera det brittiska, och här kom den. Glöm inte att båda Nadja och Steven kommer från Sverige.”
”Men varför flyttades rättegången hit till England?”
”Alla nordiska länder tillsammans har ungefär lika mycket att säga till om som Wales i internationella förbundet. Så rättegången kom hit till England trots att de nordiska länderna gjorde motstånd. Värst var Danmark och Sverige. Du får inte glömma att vi bombade Danmark hårt när Tyskland hade ockuperat det.”
”Så därför ville Danmark sätta dit oss? Det känns ganska långsint.”
Dumbledore svarade inte utan stod och tittade ut genom fönstret. Susan började gå mot dörren och när hon nästan var där sa Dumbledore:
”Akta dig för dem, det är det värt.”
Susan lämnade snabbt rummet och begav sig till Stora Salen.