Jag vill att du ska bli min [SV]

Tack för alla fina kommentarer! ♥ Här kommer hela kapitlet!

Kapitel 5: Blicken

"Är det inte dags att vakna, Hermione?" frågade jag av Hermione, som låg i sängen medan jag sträckte på mig.
"Javisst." sade hon medan hon - med stor möda - drog sig upp ur sängen.

Vi gick till frukosten under tystnad. Jag var tyst eftersom jag tänkte på Cedric, men det verkade lite konstigt att Hermione, som alltid brukade prata, också var tyst. Jag sneglade i smyg på henne, men om det var nåt, var hon duktig på att dölja det.
Vid bordet satt redan nästan alla elever, också Harry och Ron.
"Var dröjde ni så länge?" frågade Ron ointresserat.
"Vi var bara lite trötta." svarade Hermione och kvävde en gäspning.
Vi gick till vår första lektion under tystnad igen. Eller tja, snarare jag och Hermione. Ron och Harry höll på med en huggtandfrisbee.
Det gick faktiskt ovanligt bra på lektionen i förvandlingskonst. Visst, jag var duktig i ämnet, men på den senaste tiden hade jag varit så uppslukad i tankar på Cedric så min nivå hade sänkts lite.
Alla var trötta när vi gick till lunchen. Jag satte mig i misstag så att jag hade full uppsikt över Hufflepuffbordet. Suck. Stön. Såklart satt Cedric så att han hade uppsikt över vårt bord.
"Okej, ta nu för dig mat och koncentrera dig på den." mumlade jag för mig själv, och det var ett sånt sorl i salen att ingen hörde.
Jag försökte, men det var svårt. Nu, nu måste jag får titta dit, tänkte jag. Bara en gång.
Det var då det hände.
Jag tittade på honom. Då tittade han på mig. Rakt in i mina ögon. Först såg han förvånad ut, sedan log han. Ett varmt leende som också spred sig till ögonen.
Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, men bara ett hastigt småleende. Sedan tittade jag in i tallriken igen.
"Hur är det, Jenny?" hördes Ginnys röst någonstans ifrån.
"Bra." Men jag fick inte fram ett leende.
"Är du säker?"
"Ja."
Jag kände hur hennes blick skar sig mot mig, men brydde mig inte om det.

I uppehållsrummet var jag uppslukad av egna tankar.
Var det möjligt att han visste något om hennes känslor för honom? Cedric alltså. Nej. Hon skakade tyst på huvudet. Han hade inte förr ens kastat en blick åt Jennys håll. Men nu, nu ler han plötsligt.
En bild av henne och Cedric, kramandes, skar sig in genom huvudet. Jag skakade bort det sandfärgade håret ur ögonen som om det skulle rensa mina tankar.
"Jag går och lägger mig nu." hördes min röst säga.
Va? När hade jag bett min röst säga de där orden och när har jag bett mina ben hjälpa mig att stiga upp? Jag kände bara hur mitt undermedvetna tog över och när jag hade stängt dörren till sovsalen (som lyckligtvis var tom) röt jag:
"Nu får det vara nog!"
Jag kände hur jag blev mig själv, och sedan någon annan. Nyss hade jag varit förvirrad. Nu var jag rasande. Jag slängde mig ner på himmelssängen och började kraftigt sätta på mig pyjamasen.
det tog en lång stund innan jag somnade. Den sista minuten före jag gjorde det, var jag inte rasande. Eller förvirrad. Jag var Jenny. Jenny Carter. Jag gav ifrån mig en belåten suck, funderade på varför jag blivit så rasnade, och somnade.

Super!!!!!!!!!!

Super bra!!!

längtar

Tack igen för alla jättefina kommentarer! ♥
Ett till kapitel:

Kapitel 6: Konstigheter

Jag vaknade nästa morgon av att ljuset trängde in genom ögonlocken.
"Hermione, vakna! Det är helg, åh vad skönt."
Hermione sträckte på sig och gäspade.
"En fin dag." sade jag muntert och skuttade upp.
"Quidditchträningar, va?" sade Hermione retsamt då hon steg upp.
Jag blängde på henne.

Jag mår ganska bra idag, tänkte jag nöjt för mig själv när vi gick genom porträtthålet. Quidditchträningar, helg, Hogsmeadebesök imorgon o.s.v. Jag log glatt för mig själv när jag tänkte på alla härligheter.
Men mitt leende varade inte länge. Det suddades snabbt ut när jag kom ihåg gårdagens händelser. Cedric. Jag svalde djupt. Vad var det med mig? Borde jag inte vara glad att han en gång tittat på mig?
Men jag kom ganska snabbt över mitt illamående när vi kom fram till frukosten. Vem ville vara sur eller ledsen en sådan här dag?
"Quiddtch idag då, äntligen." sade Harry till mig. Han var ju lagkapten, han älskade lika mycket som jag quidditch.
"Visst." sa jag och log brett.
Jag åt, pratade och skrattade tillsammans med Harry, Ron, Hermione, Seamus, Dean och Ginny.
Efter frukosten återvände vi till uppehållsrummet. Det var skönt att sitta i fåtöljerna och njuta av att det var helg.
"Åh, just det, jag har glömt en lärobok hos professor McGonagall!" sa jag plötsligt och slog mig i pannan. "Jag går efter den."
Jag gick genom korridorerna påväg till McGonagalls kontor. Plötsligt stötte jag på en som jag samtidigt jättegärna och inte alls ville träffa. Cedric.
"Hej." sade han plötsligt.
"Åh, hej." mumlade jag generat och tittade på mina skosnören.
"Hur mår du då?" undrade han sedan.
Jag tittade upp. Va? Vi har ju aldrig pratat med varann, och så frågar han hur jag mår, som till en vän?
"Öh, bra, antar jag." sade jag och log omedvetet. "Du då?"
"Bra, tack." han log också.
Det var tyst en stund. Jag sneglade på honom och såg att han bet sig på läppen, som om han ville säga något.
"Du Jenny, jag vill inte verka framfusig," började han. "men jag tycker du verkar en trevlig person, och...och," han drog ett djupt andetag. "jag undrar om du vill följa med mig till Hogsmeade imorgon."
Nu verkade han faktiskt ha blivit - om möjligt - ännu mer generad än jag.
"Jag, jag," stammade jag. "Ja, visst varför inte?" sade jag och pressade, med stor möda, fram ett leende.
"Bra, då ses vi i entrehallen strax före, okej?" sade han glatt.
"Visst, bra"
Det blev en laddad paus.
"Ja, men då ses vi, Jenny." sade han till slut och vände sig om.
"Javisst. Hejdå!"
Jag gick med stapplande steg tillbaka till uppehållsrummet. Boken hade jag helt glömt bort.
"Nå, fick du boken?" frågade Harry när jag var tillbaka.
"Hm, nej, McGonagall hade låst.
"Försök inte, du verkar uppskakad. Har du träffat någon?" undrade Ron medan han rynkade ögonbrynen.
"Vem kan denna någon vara?" sjöng Hermione glatt.

Bra!

Jättebra!

jättebra
ny läsare

Super!

mera super