PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

((Du kan renovera ditt rum kanske? Vi andra ungdomar kan hjälpa till))

Hazels blick gled över alla dörrar och letade efter den med Peters namnskylt. När hon hittat den gick hon fram och knackade på.
Peter öppnade, och han såg förvånad ut över att få se Hazel.
"Hazel." sa han överraskat. "Vad gör du här?"
Hazel kände återigen hur hennes rodnad steg.
"Hej." sa hon simpelt. "Öh, kan jag komma in?"
Peter öppnade dörren och hon steg in. Rummet var ungefär lika stort som hennes egna, men i blått och svart ((?)). Här och var låg saker utspridda, som Peter snabbt böjde sig ner för att plocka upp.
"Fint." sa Hazel.
"Tycker du det?" skrattade Peet. "Du ska se Nicholas rum."
"Nej, verkligen, det är jättesnyggt."
Hazel gick fram till skrivbordstolen och satte sig ner. Peter hade också en bokhylla, kanske inte lika full som hennes, men ändå.
"Så, hur känns det?" frågade han efter en stund av pinsam tystnad. "Jag menar med hela flytta-hit-grejen."
Hazel övervägde att ljuga, men Peters ögon borrade sig in sig i henne.
"Kosntigt." erkände hon. "Nervöst. Ofattbart. Läskigt."
Peet skrattade.
"Åh, det tycker nog alla."
"Ja, men..." Hazel bet sig i läppen. "Det här är Pentagon. Det är den ultimata farlighets-platsen, typ. Det farligaste jag har gjort är att rymma från några barnhem, och alltid blivit hittad."
Peter gick fram till mig, log lite osäkert och lade en hand på min axel.
"Kom igen, Hazel. Det blir bra. Du anpassar dig." Han kastade en blick på mina kläder. "Ditt utseende är redan anpassat.
Hazel himlade med ögonen.
"Låt mig inte ens börja med kläderna!"
Peter skrattade igen. Hazels mungipor gled uppåt.
"Så, varför kom du hit?" frågade Peet efter en stund.
"Du försvann så fort förr. Vad hände?"
Peters ansiktsuttryck blev mörkt.
"Du behöver inte berätta om du inte vill." sa Hazel snabbt.
"Ja-" Han tvekade. "Jag kan inte berätta." Peter undvek min blick.
"Okej." Hazel reste sig. "Jag ska nog gå nu. Vi ses."
Hazel lämnade rummet, lite illa till mods, och tittade runt. Hon orkade inte packa upp i sitt rum. Hennes blick fastnade pÅ Emmonys dörr, och hon bestämde sig för att knacka på. Hazel ville gärna bli bättre vän med den rödhåriga tjejen, hon verkade riktigt schysst.

Jag suckar när jag hör svärdet välta garderoben och öppnar dörren. När jag drar undan kläden plagen så ser jag att playwoodskivan har vält och blottat passagen till Ceeths övergivna rum.
Jag kliver in i rummet och känner tårarna börja rinna.
Det knackar på dörren och jag får panik. Jag skyndar ut och öppnar dörren.

Emmony öppnade dörren, och Hazel såg att något var fel.
"Vad har hänt?" frågade hon.

"Inget", mumlar jag. "Ville du nåt?"

"Om jag inte stör, skulle jag gärna vilja ha hjälp med att packa upp." sa Hazel rakt på sak.

Jag snörvar till och drar handen genom håret. "Nej då! Jag kommer!" Jag Går ut och låser dörren efter mig.
Hazel banar iväg över korridoren till sitt rum och jag fölger efter.

"Så." sa Hazel och pekade på sina väskor. "Inte jätte mycket, men det kommer ta tid med tanke på att det mesta är böcker..."

Jag tittar på väskorna. Sen går jag frånvarande fram till bokhyllan. Jag tar ut en sliten pocket och håller fram den till henne. "Får jag låna den?"

"Självklart." sa Hazel, som var i full färd med att ta ut sakerna ur väskorna.
"Kan du vika kläderna, så fixar jag med böckerna?"

Jag nickar, fortfarande frånvarande. Jag kunde inte släppa tankarna på Ceeth.
Jag börjar vika och lägga in kläder i garderoben.
Varför åkte han? Varför anmälde han sig frivilligt? varför? Han visste väl att det var ett själmords uppdrag? Det måste de väl sagt till han? Eller? Mina tankar avbryts när Jag kråckar med Haz.
"Förlåt mummlar jag och åter går till att vika.
Ceeth, Ceeth, Ceeth! Varför?! Jag fick lust att skrika.