vem?

BRAAA! jätte kul!

Jättebra kapitel! Undrar vad det var för ord...? Fast jag hejar ändå på Lucy...

Åh vad ni är SNÄLLA! Tack tack tack! Här kommer en till del:

-do, do intee... Intee tycka um hennee?
- Nej, jag menar ja, jag menar....
- Då skaa jaag intee störa meer! Fnös hon innan hon vände ryggen till och mumlade lösenordet till tavlan som verkade högst förolämpad över att öppna sig så här sent. Jag såg efter Freja, som halvägs in genom det trånga hålet stirrade tillbaka på mig.
- Jag lovar, jag älskar henne inte, inte längre. Sade jag förtvivlat men ändå irriterat.
- Så.. do... do kysste hennee intee?
- Hon kysste mig, öhm, jag kunde inte... Ta mig loss?
Hennes ögon, som förut varit mörkt grå, sken upp i sin blå himmelsfärg igen. Hon log med hela ansiktet, ett sådant där fånigt leende som hon haft på allhelgona balen. Hon gick med lätta steg fram til mig och pussade mig på kinden innan hon kröp in genom hålet vid tavlan. Det gick lätt, tänkte jag muntert. Fast det var ganska irriterande att hon slog mig. Och hon slog Lucy. Och så tyckte hon synd om sig SJÄLV! Jag kände hur ursinne hade börjat bubbla inom mig. Men, hon verkar ju vara kär i mig, då kan man ju bli kapabel till... till vad som helst. Jag tänkte på den gången som Freja och Lucy varit uppe i astronomi tornet. Vad hade Freja gjort däruppe? Det här blev alldeles för mycket för min lilla hjärna, så jag bestämde mig för att överge mina tankar om Freja och njuta av att hon förlåtit mig. Jag gick tillbaka till Hufflepuffs sällskapsrum när jag blev anfallen bakifrån av en.... av en KARITER?!

(För alla som inte vet vad en kraiter är så kommer en liten faktatext här:

4. Kraiter
Storlek: Upp till 2 m långa.
Utbredning: Bangladesh, Brunei, Burma,
Kambodia, Södra Kina, Nordöstra-Indien,
Indonesien, Laos, Malaysia.
Är vanligast i östra delen av Indien.
Föda: Ödlor och andra ormar.
Gifttyp: Nervgift.
Giftighet: 11/11
Aggressivitet: 2/11
Den här ormen har ett oerhört starkt gift och
eftersom att den är så vanlig så dödar den
många människor per år. Den är nattlevande
så de flesta olyckorna inträffar i mörkret, då
är det både svårare att se den så man trampar
på den och man ser oftast inte vilken orm
det är så man vet inte vilket motgift som behövs. )

Det är säkert Lucy som har släppt ut den *kännarmin*. Men frågan är, kommer han överleva..? *nyhetsuppläsarsmin*

ALLTING GICK BOOOOOOOORT! UMBRIDGE!!
Den här kanske blir lite slarvig bara för att jag är sur.
Jag stod och diskade i köket när en uggla susade genom det öppna fönster. EXPRESS stod det, och jag skyndade mig att öppna. Jag öppnade lite för våldsamt, och en liten bit revs sönder, men budskapet var ändå nästan självlysande. "Min pojke! Min lille pojke!" Kved jag. I brevet stod det att jag skulle infinna mig på hans rum. För att slippa den långa kön stod det rum och våning. Jag kastade ifrån mig trasan som jag hållit i och transfererade mig in i Sankt Mungos reception. Jag fick ogillande och chockade blickar på mig, eftersom att man oftast dyker upp utanför huset. Jag tog ingen notis om det och sprang så fort jag kunde till rum nummer 34.
31, 32, 33...
Ja! 34! Jag knackade energist på dörren och en långoch smal botare öppnade dörren. Jag trängde mig in och sprang fram till min son. "Det går bra, jag är här nu" Jämrade jag mig. Jag brast i gråt. Varför skulle min stackars lilla son bli biten av en så grotesk varelse? Dörren öppnades och en flicka med långt ljust hår och himmelsfärgade ögon steg in. Jag brydde mig inte, förrän hon satt sig på andra sidan sängen, närmast fönstret. Jag skakade okontrollerat. Flickan med ljust hår darrade och såg olyckligt på Charlie. Då slog mig en tanke Var var Lucy? Hade hon inte fått reda på det, eller hade hon struntat i det? Hon kanske hade struntat i det, Charlie och hon kanske hade gjort slut. Jag kände att jag borde fråga flickan med det ljusa håret, men klarade det inte eftersom att jag höll på att drunkna i mina egna tårar. "HA... HAN ÄR DÖD!!" Skrek den blonda flickan. Jag lade handen vid hans hjärta... Ingen puls.

NEEEEEEEJJJJJ!!!!! IFALL DET VAR LUCY; JÄÄÄÄÄVLAAAAA IIIIDIIIIIOOOOT!!!!!!!

I Charlies perspektiv

Jag hade varit så himla nöjd. Tänkt att gå upp till sällskapsrummet och ta itu med läxorna och sedan äta en god schnitzel med ost nere i Stora Salen. Men så blev det inte. Precis när jag skulle gå ner till sällskapsrummet kände jag en ofantlig smärta i nacken, sedan blev allt svart. Jag såg mig omkring i allt det svarta, och det tonades ut tills det hade blivit en sandstrand som det inte fanns något slut på. Det oranga havet badade i skymningsljuset och jag kände en omåttlig frid inom mig. Sedan kom en massa folk, gående längs stranden. Jag såg min pappa, min mamma, Lucy, Freja, Cristopher och en sur fjortonåring som antagligen var A.J(En arg person som brukade mobba Charlie ), och många fler. Alla som någonsin betytt något för mig bra eller dåligt. De kom närmare och närmare. Tills slut stod de bara två meter ifrån mig. Jag kände hur jag stelnade till. Där stod min döda mormor, mitt ibland dem med käppen i högsta hugg för att straffa mig, precis som hon gjort när jag var liten och hon fortfarande levde. Min mormor började tala;
- Har du ränt omkring nu igen, och lyckats bli biten av en orm? Sade hon anklagande
- Men jag ba....
- AVBRYT MIG INTE! Skrek hon gällt
- Du har alltid varit en odåga, ingenting att vara stolt över, så mycket är sant, men att du skulle gå och bli kär i tre flickor och sedan lyckas bli biten, det är då för mycket även för dig! Hon såg tantigare och argare ut än hon någonsin gjort när hon levt.
- Jamen, jag kunde väl inte....
- SA JAG INTE ÅT DIG ATT VARA TYST? Skrek hon argt. Då teg jag.
- Du håller på att dö, och din mamma och älskarinna är jätteoroliga! Och det borde de verkligen inte. Det minsta du kan göra är att återvända!
- Hur gör man det då? Kved jag förtvivlat
- TRO, HOPP OCH KÄRLEK! Trams, i mina öron! Och bara för att du ska veta vad som egentligen hände innan du blev biten, och varför du blev biten, så ska vi gå tillbaka i tiden några timmar. Mormor gick fram till mig och tog mig hårt i armen, och resten av folkmassan tunnades ut till vit dimma.
- Håll i dig nu, väste hon. Vi färdades uppåt i luften, jag kände ett lätt tryck mot magen och huvudet, och det kändes som om jag hade rep fastbundna om armarna och repen hissades upp. Upp, upp åkte vi, ganska långsamt, men ändå så att man känner en hissnande känsla. Till slut befann vi oss på Hogwarts, men jag kunde inte röra saker, och ingen såg mig. Jag såg Lucy komma med en stor, grön bur i famnen och satte ner den nära vikingatavlan. Hon öppnade locket på glänt, och en två meter lång orm ringlade ut. Där kom Freja, och Lucy skyndade sig snabbt bort därifrån. Och där kom jag, och bad Freja om förlåtelse, hon pussade mig och försvann in genom vikingatavlan. Jag vände ryggen till och den långa ormen anföll mig bakifrån.
- Lucy? Men.. det kan inte vara hon!
- Joho du, dumma unge, hon ville döda den där blondinen egentligen, men ormen måste fattat fel och bet dig istället. Säg, kan hon tala med ormar?
- Ääh, jag vet faktiskt inte... Svarade jag osäkert
- Nej, om jag var hon skulle jag aldrig avslöjat det för en så inkompetent pojke som du!
- KAN DU SLUTA HÅLLA PÅ SÅDÄR?! Skrek jag argt.
- Nejdu, först måste du återvända, sade hon i en fnysning.
Sedan tonades hon också bort, som de andra på stranden. Tro, hopp och kärlek? Kanske, kanske och jag räknar upp vad jag tror på, vad jag hoppas på och vem jag älskar... Det kanske funkar. "GUD, TROLLDOM OCH THE PROPHET" Sade jag högt och tydligt. "ÅTERVÄNDA TILL LIVET, BLI PREFEKT, FÅ JOBBA SOM AUROR" Jag kände hur jag började lyfta, det fungerade! "FREJA, EVELINA, LUCY, MIN FAR, MIN MOR, MITT LIV" Jag for upp som en raket. Allt tonades bort och blev svart igen. Jag kunde känna min kropp leva. Jag öppnade ögonen och såg att jag befann mig i ett vitt rum.

Jag trodde ni gillade långa :-(