Någon som vill rolla?

Jag tittar förvånat på henne. "Det är ju bara coolt!"
Säger jag och börjar studera hennes ansikte. Letar efter fler coola saker.
"ooh!" hon har ett ärr som går från kinden till nyckelbenet. Det gjorde henne mer och mer mystisk.

Plötsligt känner jag hur tårarna väller fram ur mina ögon. Jag kan inte hindra det. Att ha två olika färger på ögonen är collt, men at vara som jag är värre än döden.

Jag reser mig upp från stolen och springer iväg längst korridoren med gråten i halsen

Zoeys kinder var nu tomatröda och hon kände sig lycklig över att någon, eller nej, bättre, några kunde säga att hon inte var ett missfoster. Men sedan fnissade någon hånfullt och Zoey tittade ner i tallriken, med ögonen fyllda av tårar. Sedan märkte hon att den andra flickan.sprang iväg. Zoey bestämde sig för att springa efter, hon ville ändå inte var här

Jag tittar på när Mery springer ut från salen. Sa jag något?
Jag flackar förskräckt med blicken när när bågon fnissade hånfullt.
Vad var det flickan hade sagt innan om missfoster.
Var det sant?
Jag reser mig upp och lägger handen på flickaans arm.
"ska vi springa efter Merylinn?"

jag låser in mig på toaletten, tårarna forsar fram.


Jag känner mig så misslyckad och ful. Vad gör jag här? ett missfoster som jag passar inte in här

'Merylinn? Heter hon det, flickan som sprang sin väg?' frågar hon Lia, men tänker sen att det är klart det är hon. Tillsammans med Lia springer Zoey efter Merylinn.

Vi hittar Merylinn gråtandes inne på toaletten.
"Hur är det?" frågar jag och lutar mig mot båset brevid det hon (förhoppningsvis) satt i.

Mitt i allt gråtande så hör jag plötsligt en röst. Jag känner direkt igen rösten. Det är Lia.

-Hur är det? frågar hon.

Jag torkar bort tårarna med ärmen.

- I...inte..s..å bra, svarar jag snyftande

Zoey tror att hon vet vad som fick Merylinn att må dåligt. 'Det är inte dej de kallade missfoster.' säger hon med låg röst genom båset. 'Och vad du än reagerade på så tror jag inte att du är det även om ingen skulle kallat dig det.'

-Du är så långt ifrån ett missfoster man kan komma,fortsätter jag.

tårarna börjar rinna igen.