Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia hörde någon bakom sig och kastade en snabb blick bakåt för att se vem det var, men personen i fråga syntes inte ännu och Thalia ögade skrämt på stegen medans hon spände fast knivarns och dolkarna i sina slidor på hennes kropp. Hon ökade takten ytterligare, men upptäckte snart sitt misstag, hon hade sprungit rakt in i bergsväggen. Hon var fast, enda vägen ut var den hon hade kommit, den som någon snart skulle komma ut från. Thalia drog en av sina dolkar, berädd på att försvara sitt liv och allt vad som där krävdes.

När Johanna såg att Thalia stod stilla, förstod hon först inte varför men sen såg hon bergsväggen. Thalia tog upp en av sina dolkar och Johanna gick allt närmare.
"Har du tänkt mörda mig? Redan? Jag trodde du skulle vänta åtminstone tills vi var mindre än åtta kvar" sa Johanna och smålog emot Thalia. Hon höll fortfarande i sina yxor. Beredd att behöva ducka om Thalia kastade dolken. Fast vid närmare eftertanke; Vad hade hon att förlora? Så hon släppte taget om yxorna, och lät dem falla till marken. Som ett tecken på att hon inte tänkte göra något, ifall Thalia hade blivit tveksam på ifall Johanna skulle attackera eller inte. Men det borde hon ju inte ha gjort, de var ju vänner. Mer än vänner till och med. Fast allt var ju upp och ner i Hungerspelen.

Thalia drog andan av lättnad när hon hörde Johannas röst och såg henne. När Johanna släppte sina yxor stoppade hon tillslut undan dolken. Innerst inne visste hon att Johanna inte skulle döda henne. De var vänner, bästa vänner....men Thalia var för uppjagad av att tänka klart för tillfället. Sakta lutade hon sig tillbaka mot bergväggen, drog sakta andan och slöt ögonen för att åter finna lugn. Sedan ställde hon sig upp och såg på Johanna.
"Vart ska vi ta vägen?"

Johanna ryckte på axlarna.
"Någonstans nära en liten vattenkälla" svarade hon. "För vatten är nog det viktigaste egentligen." Johanna såg bakom sig, efter ett tecken på att någon var nära. Hon såg inget, och hörde inte något heller. De flesta var nog antingen döda, eller panikslagna eller kallblodiga karriärister som inte vet vad som händer när man vinner spelen.

Thalia nickade, det lät som ett vettigt förslag. Johanna hade rätt, hade de inte vatten skulle de knappast överleva länge.
Hon blickade upp mot himelen, det hade redan börjat mörkna. "Vi borde hitta det och ett träd att övernatta i innan mörkret faller." sa Thalia och tog på sig ryggsäcken och började gå in mot skogen. Snart skulle de se vilka som inte överlevt slakten, kariäristerna skulle upptäcka att de levde, de skulle komma efter dem.

Johanna nickade.
"Ja, det skulle vara smart. Och inte vilket träd som helst, utan ett träd som döljer oss också. Karriäristerna kommer slakta alla i sin väg genom skogen för att hitta oss, och desto svårare det blir att hitta oss, desto färre blir det för oss att döda" sa hon. När Thalia började gå så plockade Johanna upp yxorna och gick efter. Det blev allt mörkare, säkert spelledarna som vill att natten ska falla snabbt, så karriäristerna ska mörda fler och invånarna i Huvudstaden inte ska bli uttråkade.

Thalia nickade, Johanna hade rätt, karriäristerna var efter dem. De var trots allt det största hotet, konstigt nog så var de det. Mest Johanna dock, men som sagt hon var inte dålig hon heller. Trots allt, även om de inte visste det hade hon blivit tränad av karriärister i distrikt 14.
De gick in bland träden och Thalia var noga med att röra sig snabbt, smidigt och tyst. Men det var ingen konst för henne, hon var som ett med skogen hon älskade den.
Hon pekade menande åt höger, det rörde sig i busken och hon trodde inte det var ett djur, någon iaktog dem. Knappast en karriärist, de gömde sig inte.

Johanna såg åt hållet Thalia pekade. Mycket riktigt rörde något sig i busken. Knappast ett djur, eftersom det skulle sett dem eller känt lukten av dem och sprungit härifrån, men det var något helt annat. Kanske en spelare från ett annat distrikt? Någon utav karriäristerna skulle nog inte ens få plats bakom den busken.

Thalia gick långsamt fram med dragen dolk, ett rött hårfall syns och hon känner hur hon tungt far till marken. Hon känner kallt stål mot hennes hals då killen från 7an även drar sin dolk.
Ett stråk av räddsla sköljer över henne innan hon knäar honom och får snabbt undan hans dolk. Enkelt får hon sedan övertaget och får honom under sig.
Hon andades tungt ty pojken hade varit tung, näst intill överviktigt vilket gav Thalia lätt övertaget då hon åter fick kontroll över situationen.
Hon var smidig och stark, hon hade blivit tränad, han däremot hade levt sina dagar på kakor i 7an, förmodligen borgmästarns son kunde hon tro.
I ett sista försök att slå sig fri känner Thalia ett slag över käken och hon kände blodsak i munnen. Utan att tänka drar hon snabbt dolken över hans strupe och han slutar kämpa emot, kroppen blir alldeles slak och et skott hörs eka.
Det är som att det är då Thalia insett vad hon gjort och hon ser ner på killen, hon sluter hans ögon innan hon ställer sig upp "Vila i frid." mummlar hon och ser på Johanna. Hon gillade det inte, inte att döda oskyldiga, inte att döda barn.

Johanna stirrade på pojken. Han var från hennes eget distrikt. Hon kände till och med igen honom, det var borgmästarens son.
"Förlåt" mumlade hon. Johanna ville inte visa det, men hon blev faktiskt riktigt upprörd över att se sin distriktskamrat dö. Precis som förra gången. Fast då hade distriktskamraten lidit så mycket att hon var tvungen att döda honom, för hans skull.
Men den här gången bevittnade hon Thalia göra sitt första arena mord. Vilket hon visste skulle stanna och hemsöka Thalia så länge hon levde.
"Ja.. det var den spelaren. Bara max 21 kvar, om alla överlevde blodbadet vill säga" sa Johanna.