Sarah Nights första år på Hogwarts

Bra!!!

Super duper bra!!!!

Bra!!!

OMG OMG OMG OMG!! JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!!

Okej, tack så mycket för alla kommentarer! Jag blir så glad av att läsa dem!

Jag tänkte bara fråga om vad ni tyckte: Vill ni ha ett långt kapitel (ettusen eller tvåtusen ord) Eller vill ni ha korta kapitel (femhundra ord kanske?)
De långa kanske kommer 1-2 gånger i veckan och de korta kommer nog varranan dag eller ibland kanske varje!

Så vad tror ni?

Helst långa 1-2 gånger per vecka. ^_^

Lite kortare!

Lång ^^

Spelar ingen roll hur långa de är. Bara de är bra!!!

Förresten; Var inte Lilian i Gryffindor..? Hur kan hon då sova i samma rum som Sarah..?

Spelar ingen roll hur långa de är. Bara de är bra!!!




Ojsan, tror jag döpte en till tjej till Lilian. Ska ändra det på momangen!

Eftersom ni vill lite olika så ska jag testa vad som funkar bäst för mig. Jag provar att skriva mycket en vecka och lite och ofta en vecka. Så ser jag hur det stämmer in med skola, träningar mm.

Och till sist: Tack så himla mycket för de fina kommentarerna! Blir verkligen superduperglad, ska ni veta!


Kapitel 9

Det hade gått nästan en vecka sen Sarah hade drömmen om Liam men hon visste fortfarande inte vad hon skulle tro. Och det som skrämde henne mest var att hon inte längre hade någon att prata med. Mary vågade hon inte prata med längre, Zoey var alltid med när hon försökte. Zoey, ja, det hade Sarah vetat länge. Vad Zoey än sa, vad Liam än sa, hon visste verkligen inte vem hon skulle tro på. De sista dagarna hade hon gått upp, gått på lektioner, ätit, gjort läxor och sovit.


Det var som hon inte kände sig själv längre. Senast hon hade försökt prata med en lärare om Liam hade hon blivit tillsagd att inte göra någonting. Det gjorde henne nervös och otålig. Ibland ville hon bara skrika rakt ut. Som tur var hade hon sovit lugnt de senaste nätterna. Men den här natten kände Sarah på sig att något skulle hända. Hon förväntade sig att något skulle hända.


Sarah sprang på en äng. Hon hade inga skor på fötterna och var klädd i en kort, blå klänning, så Sarah antog att det var sommar. Solen sken från en blå himmel och Sarah hade kunnat sjunga, om det inte var för att hon visste att något dåligt skulle hända. Hon såg hur någon rörde sig bakom några träd långt bort.

Sarah blev rädd, snabbt backade hon, men ramlade omkull. Och Liam klev fram
-Ska du möta mig imorgon? Frågade han med en dov röst och Sarah huttrade till. Hon vågade inte svara och hon såg hur Liams blåa ögon blixtrade till av ilska. Han böjde sig ner och la handen på hennes hals, som om han tänkte strypa henne. Sedan väste han

-Kom ihåg imorgon!
-Lamslå! Ropade någon annan och Liam föll till marken. En man klev fram och Sarah stirrade på honom med öppen mun. Mannen hade brunt, rufsigt hår och bruna ögon. Han hade en liten näsa, långa fingrar och var klädd i enkla jeans och en tröja. Mannen var hennes pappa.


-Pappa! Utbrast Sarah och kastade sig i hans famn.
Strax efter kom hon på att han hade lamslagit Liam.
-Pappa, är du en trollkarl? Frågade hon och väntade andlöst på svaret, trots att hon redan visste det.
Han såg sorgset på henne och viskade nästan ljudlöst
-Ja, men du måste förlåta mig för att jag inte sa något och för att jag…dog!

Sarah vaknade igen och märkte att hon hade gråtit. Hon mindes sin fars ansikte så tydligt. Hans ganska skarpa ansiktsdrag men leendet som gjorde att man visste att man kunde anförtro honom vad som helst. Hur han bara brukade skratta då Sarahs mamma varnade honom för att han skulle kolla upp sjukdomen som han dog av.

Han hade bara skrattat och vägrat inse att han var sjuk. Nu förstod Sarah varför. Han hade aldrig varit sjuk. Han hade dött på något annat sätt.

(Liam)
Liam strosade runt i skogen bredvid Hogwarts med trollstaven bredd. Han kunde tillräckligt med formler för att klara sig, förmodligen, han var såklart inte helt säker, kanske han skulle dö. Och Sarah skulle tro att han var den som tog honom tillfånga, när det inte själva verket inte var han utan…

(Sarah)
Under första lektionen försökte hon låtsas som allting var bra, under andra lektionen försökte hon att prata med sin bänkkamrat, under tredje lektionen var hon nära att börja dunka huvudet i bordet av frustration. Sedan hade hon tack och lov lunch så hon slapp prata mer med sin stackars bänkkamrat som kastade en skrämd blick på henne innan han dundrade iväg och ett annat håll än henne.

Sarah suckade djupt och tog med sin väska till den Stora salen där hon dystert satte sig och åt sin köttfärsbiff. Sedan begav hon sig till Professor Flitwicks kontor för att leta reda på professorn.
Hon hade fått nog på hemlighetsmakeriet och började ilskna till ordentligt då Professor Flitwick gång på gång sa att allt skulle ordna sig, att Liam snart var tillbaka. Sarah hade helst av allt velat skrika, men det gjorde hon inte.

Hon rynkade bara på pannan för att se allvarlig ut och bet sig det hårdaste hon kunde i läppen för att inte börja gråta. Hon fick fortfarande inget svar och Sarah sprang ut från kontoret , genom dem långa korridorerna och ut på gården. Där fick hon syn på Brian.

-Brian! Utbrast hon glatt och pojken såg lika glad ut som henne och gav henne en hastig kram innan han betraktade henne, med ögon så milda, som bara han kunde få till.
-Du har gråtit, konstaterade han snabbt och Sarah suckade och ryckte surt på axlarna. Glädjen över att träffa honom hade redan blåst bort och nu tänkte hon åter igen på Liam och vad det var som hon inte fått veta.

Hon blängde på sina svarta, nya viterkängor och tittade upp i himlen och tänkte än en gång på om det skulle komma någon snö innan jul, vilket det inte verkade. Det blåste kallt och Sarah drog huttrande ytterkappan om sig.

-Lyssnar du? Brian stod och viftade med handen framför hennes ögon och Sarah stirrade argt på honom och Brian ryckte till av skuld.

-Förlåt, Sarah! Jag bara…har du kommit på vad du ska göra åt det där om Liam? Frågade han för att få henne att tänka på annat.

De satte sig på en kall bänk och såg ut över gården. Sedan reste sig Sarah upp, utan att svara och vinkade otåligt åt Brian att komma. Hon satte sig på en sten utanför skogen och log ett spänt leende. Sedan skakade hon på huvudet.

-Nej, och det är det som oroar mig. Jag har inte det blekaste om vad jag ska göra…Sarah avbröt sig tvärt av att en person närmade sig. Det var Liam….