Tvåmannaroll mellan mig och Corriiz

När det blivit dag så fortsatte jag iväg.

Jag gick och lade mig en stund senare på mitt tilldelade rum. Jag somnade direkt efter den långa färden. Tack och lov hann jag somna innan jag tänkte för mycket på min familj och var de kunde vara. Det väntade jag med till morgonen.


Solljuset väckte mig och jag steg upp. Jag var beredd på att få leta och leta och leta.

Jag hade vandrat förbi minst 5 byar. Jag var
ganska så snabb. Jag tänkte inte ge upp. Då.tänkte jag på Silja.
Underbara Silja. Jag bet mig i läppen.

Jag gick runt i staden och frågade runt bland folk. Och vid slutet av dagen hade jag fått reda på att några hade sett kungens soldater rida iväg med en slags bur. Eller vagn. Det var olika från person till person. Man kunde inte se in i den så jag kunde bara ana vem som hade kidnappat min familj. Kungen. Men frågan var bra varför?
Jag bestämde mig för att ge mig av på morgonen och sova i staden en natt till. Jag gick till värdshuset för att äta lite och sedan gick jag och lade mig tidigt. Det skulle bli en lång resa.

Jag var helt utmattad. Det var som om jag släpade fram mig själv. Men jag hade bara ett mål. Hitta min familj. Hitta Silja. Jag lutade mig mot ett träd och började snyfta. Jag mindes när jag hade hållit i den där igelkotten och Silja trott att den skulle göra illa mig.
"Det gör ont om man tror att den gör ont" Hade jag sagt.
"Du ska inte tro att det gör ont. Då gör det ont."

Morgonen kom fortare än vad jag ville och jag var utmattad på morgonen. Men jag tvingade upp mig själv och gick ner.
Värdinnan sa ett litet adjö innan jag gick, som jag besvarade. Sen hade jag burit mig av.
Så vad skulle jag göra nu? Bege mig till slottet kanske? För det var troligen där min familj hölls fången. Och jag hade inte den blekaste aning om varför. Men på något sätt visste jag att soldaterna inte hade lämnat mig kvar med mening. De letade nog efter mig. Kanske var de i staden som jag lämnade. Vem visste?

Jag gick en lång bit och kände hur det värkte i fötterna. Allt skulle vara enklare med en häst, men jag vågade inte ta risken att gå tillbaka till gården. Och jag kunde inte köpa någon, de var alldeles för dyra.
Jag fick helt enkelt gå igenom skogen ensam och hjälplös.

Jag gick med bestämda steg allt närmare huvudstaden. Jag hade inte så långt kvar. Några dagar kvar. Kanske 2.. Nej 1? Jag visste inte vilken dag det var ens.

Jag gick och såg en slags korsning. Jag visste att jag skulle gå åt höger, alltså framåt mot huvudstaden. Plötsligt såg jag en flicka gå där. Hon var ungefär i samma ålder som mig. Hon hade brunt ganska långt hår.

Jag torkade bort svetten i pannan.
Solen gav mig nästan värmeslag.
Jag vågade inte titta mig omkring.
En gammal vana. När jag var yngre trodde jag att det gick mördare och annat bakom mig som skulle attackera om jag tittade bakåt.

Jag såg att hon märkte mig. Men hon vände sig inte om. Jag tyckte att hon verkade konstig, men ändå sa jag:
"Vem är du?"