Borta som vinden~sorglig

Jega bra!! ♥

Superbra!!

Bra!!

Sjukligt bra! ♥

Förlåt för jättedålig uppdatering! Kommer ett kapitel här ♥
______________________

Kap 12

Sophie´s synvinkel

Äntligen! Nu skulle jag tillbka till jorden! Jag blundar, och slår upp ögonen. Jag står på perrongen, på tågstationen där jag dog. Jag tittar mig omkring, och ser att tåget är på väg. När dörrarna öpnnas, stiger jag in i tåget. Jag ler hånfullt. Nu ska de jävlarna få!

Cazzandras synvinkel

Jag sitter på en brygga och tittar ut över sjön. Det är solnedgång. Det är så vackert. Sjön gnistrar så fint. Det hade börjat bli vår. Äntligen. Det var 3 ½ månad sedan Sophie dog. Jag skuter undan tanken. Jag orkar inte tänka på henne nu. Jag tar upp ett löv mellan händerna och pressar ihop det till en boll. Jag kastar den i sjön. Jag stryker handen genom håret. Det är fridfullt att sitta här. Jag tittar ut över sjön, och stoppar ner handen i vattnet. Det är kallt, och känslan är skön. Jag sätter mig käpprak upp. Sedan tar jag av mig skorna. Och sedan strumporna. Jag ställer mig upp och klär av mig tills jag bara har underkläderna på mig. Jag går fram till bryggkanten. Det är väldigt djupt, vet jag. Jag tar ett djupt andetag och kastar mig ut. Min hud protesterar så fort den nuddar vattenytan. Jag öppnar ögonen under vattnet. Det är grönt och svart. Lungt och skönt. I mina öron hörs bara ett svagt brus. Jag ska aldrig gå ovanför vattenytan igen. Jag ska stanna här. Här skyddar vattnet mig. Men drömmar varar inte för evigt. Mitt syre börjar ta slut. Men det spelar ingen roll! Jag tänker dö härnere. Jag vägrar att simma upp till ytan. Små svarta prickar bildas i mitt synfält. Jag ser en skugga, och sedan blir allt svart.

"Är du sinnesjuk eller!?" säger en röst intill mig. Jag slår upp ögonen. Sophie sitter bredvid mig. Jag skriker och hoppar upp. Sophie sitter kvar. Hon är i fast och normal form. Som om hon inte hade blivit mosad av ett tåg. Sophie ser både irriterad och road ut. Dumt, drar jag handen genom henne. Eller, försöker dra den igenom henne. Hon är där. I männsklig form! När jag förstår detta börjar jag gråta. Tårarna rinner och jag kastar mig i hennes famn. Hon omfamnar mig och jag känner hennes tårar droppa ner i mitt hår. Vi sitter så länge. Väldigt länge. När vi sakta släpper taget, är det gryning. Vi hade suttit och kramat varandra hela natten! Jag log brett. Jag kunde inte fatta det.
"Jag kan inte ... Jag är så ..." stammar jag och Soph smilar. "Men hur?" frågar jag sedan. Sophie skakar på huvudet.
"Jag får inte berätta." säger Soph besvärat. Jag viftar med handen.
"Jaja! Du är här, det är det viktigaste!" säger jag med myndig röst. Sophie skrattar. Jag kramar henne igen. Jag kunde inte fatta det. Sophie var tillbaka!

Jättebra! HON ÄR INTE DÖD! *pustar ut*

Jo, egentligen

Men som typ Harry och Dumbledore i sjunde boken på kings cross?

Ja! Smarto ♥

Konstigt. Ögat blev rött, någon hade skrivit, du. Men jag kunde inte svara på den för ens senare!
Då jag fick ett meddelande om att du hade citerat mig. ?