Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Kapitell 11- Gwen
Jag sitter själv i sällskapsrummet. Alla andra sover. Jag kurar ihop mig i fåtöljen och tittar in i eldstaden. Det knäpper till och en gnista flyger upp i luften. Jag är snabbt framme med min trollstav och mumlar Evanesco. Gnistan försvinner fort. Om man kan göra så där i verkligheten så vore jag världens lyckligaste. Bara kunna trolla bort saker. Saker och känslor. Då känner jag hur suget lägger sig över kroppen som en skugga. När suget väl kommer så känns det att jag inte rökt sedan mamma hittade mitt förråd av cigarettlimpor. Hon grät och skrek att om jag inte slutade så skulle jag sluta som pappa och det var det sista hon ville. Jag går fram till fönstret och öppnar det. En kylig bris kör över mig men jag står kvar och andas in den friska luften. Det knackar i trappan och jag vänder mig om. Jag hör steg och ser hur en skugga kommer närmare och närmare.
– Hej, vad gör du uppe? frågar jag.
Will tittar på mig. Vi har inte pratat med varandra sedan jag… avbröt vår stund. Vi tittar på varandra en stund. Båda är klädda i pyjamas. Han i skotskrutiga bomullsbyxor och grå t- shirt. Jag i ett lila satänglinne med tillhörande shorts.
– Jag kunde inte sova. Vad gör du uppe? frågar han och sätter sig i fåtöljen där Cat satt.
– Detsamma. Men jag kanske borde försöka, säger jag och stänger fönstret innan jag börjar gå mot trappan.
– Varför undviker du mig?
Jag stannar upp och går tillbaka. Kryper ihop i fåtöljen igen och suckar.
– Om jag nu var en så dålig kyssare kan du väl i alla fall säga det till mig istället för att undvika mig som pesten, säger Will.
Det känns som att jag tappar hakan.
– Dålig kyssare? Will, den där kyssen fick mig att vilja gå på moln. Det var den bästa kyssen jag fått.
– Varför har du då undvikt mig?
Jag suckar och förflyttar mig till soffan så att jag hamnar närmare honom.
– Jag gillar dig. Det gör jag verkligen men jag är inte tjejen man har ett förhållande med. Det är inte min grej, säger jag.
Will rör inte en min. Jag väntar på någon sorts reaktion.
– Okej. Så då är vi bara vänner, säger han.
Jag blinkar.
– Okej. Vad bra.
Bara så där. Utan några höjda röster. Vilken lättnad.
– Japp. Jag ska nog gå upp och försöka sova, säger han och reser sig upp.
När han kommer fram till trappan tittar han på mig över axeln.
– Det var också min bästa kyss.
Sen är han borta. Han kan inte säga något sådant och bara gå sen. Eller kan han det? Jag menar, vi ät ju trots allt vänner. Men det lät inte som något vänner säger till varandra. Har vi gjort ett misstag?
Jag släcker den glöd som är kvar av brasan och går upp. Jag stannar utanför dörren till killarnas sovsal. Lägger en knuten hand på dörren och gör mig beredd att knacka. Men jag kan inte. Har man gjort ett misstag får man stå för det. Och jag har precis gjort mitt livs största misstag. Jag gillar honom. Men vi är ju bara vänner, eller hur?

ett kort kapitel men det får gå!
kommentera, berätta, älska! ni är bäst ♥

Yes, ännu ett kapitel! Du är bäst! c:

åå vad bra! ÄLSKAR ♥

Awesome!!

Kapitel 12- Audrey

Två månader senare
Jag står framför spegeln och tittar på kropp. I profil kan man se hur magen är lite utåtbuktad. Än så länge dröjer det innan någon kommer märka det. Men jag har fortfarande inte bestämt mig än. Det närmar sig ett tvångsbeslut, om jag inte bestämmer mig snart. Jag hör röster utanför och drar snabbt ner min tröja. Våra rumskamrater, Susie och Helen kommer fnissandes in i sovsalen. Det är nog första gången på länge som de sätter sin fot i flickornas sovsal.
– Vad gör du? frågar Susie nyfiket medans Helen börjar rota i sin koffert.
– Inte så mycket, säger jag. Själva?
– Vi ska tillbaka till killarna i sjätteårskursen. Du kan väl följa med, svarar Susie. Nu när du är singel så kan du festa hur mycket du vill.
Jag ler men skakar på huvudet.
– Tack men nej tack. G.E.T. närmar sig och jag har inte ens öppnat böckerna.
– Om du ångrar dig så är vi i deras sovsal, säger Helen och hittar flaskan med tequila som hon letat efter.
Tjejerna går ut ur sovsalen. Klockan klingar. Åtta. Gwen och Cat är också ute och roar sig. Mason är med stor sannolikhet med dem. Cat har insett att om hon lämnar Mason själv en längre stund kommer han leta upp Casper och slå ihjäl honom. Jag byter om till mitt nattlinne. Det är vitt och går mig till fotknölarna. Två tunna band håller uppe det och den V- formad urringningen är klädd spetsbrodyr. Det är inte det sexigaste nattlinne som finns men jag tycker om det. Jag känner mig hellre vacker än sexig. Till skillnad från Gwen som om hon fick bestämma skulle gå runt i sexiga underkläder och pyjamasar tjugofyra timmar om dygnet. Jag sätter mig i sängen och börjar läsa i boken om trolldomshistoria. Men läsningen fängslar mig inte och jag känner hur jag blir tröttare och tröttare. Till slut kan jag inte hålla upp ögonen.
Efter vad som känns som en evighet slår jag upp ögonen. Men istället för att titta upp på det safirblåa tyget som hänger över min säng tittar jag på en klarblå himmel. Små, vita bomullstussar är utplacerade mot den blåa grunden. Jag blinkar. Tror att himlen ska försvinna. Men den är kvar. Jag sätter mig sakta upp. Jag sitter i vad som ser ut att vara en stor trädgård. Gräset är slytheringrönt och ett par ståtliga äppleträd med stora äppleblommor står lite varstans för att ge skugga från den skinande solen. Jag ställer mig upp och börjar gå. Gräset är mjukt under mina nakna fötter. En svärm med fjärilar flyger emot mig och snurrar runt mig ett par varv. Jag skrattar. Någon stämmer in i mitt skratt.
– Vem där? frågar jag och tittar mig omkring.
Där. Bakom ett träd är det någon. Någon kikar fram och jag får se att det är en flicka på säkert fem år. Hon har långt, brunt hår och stora sammetsgråa ögon som hon tittar på mig med. Flickan är klädd i en klänning som liknar mitt nattlinne
– Hej, säger jag och går försiktigt mot henne.
Flickan vänder om och börjar springa. Jag springer efter henne. Jag kan höra att hon skrattar. Det är ett vackert skratt. Ett sådant där skratt som får en att tänka på klingande klockor. Flickan är snabb och jag kan inte komma ifatt henne. Vi springer genom trädgården som inte verkar ha något slut. Ur ingenstans dyker ett stort hus fram. Flickan springer in i huset och jag stannar. Huset har en massa tinnar och torn och påminner om Hogwarts, fast mindre och i husform. Jag går in i huset. Det är tyst. Tyst och dammigt. Inga av rummen är möblerade. Jag kan nästan höra hur mina andetag ekar. Så tomt är det. När jag har gått ett varv och kommit tillbaka till hallen utan att ha hittat flickan tittar jag på den stora trappan som leder upp till övervåningen. I dammet kan jag se små fotavtryck. Jag följer avtrycken upp för trappan. Men när jag står på översta trappsteget är de borta. Jag lägger handen på en stängd dörrs handtag men dörren är låst. Precis som dörrarna bredvid. Då hör jag hur en melodi börjar spelas. Jag känner igen melodin. Det är en sorlig piano melodi, jag kan inte komma på namnet. Den brukade mamma spela för mig och Mason när vi var små. Jag följer melodin. En av dörrarna står lite på glänt, någonting som jag inte upptäckte när jag stod på trappan. Det är ett litet rum. Två stora fönster tar upp väggen rakt fram. Genom fönstret kan man se hur trädgården sträcker sig så långt man kan se. Framför fönstren har någon ställt en helkroppsspegel. Det finns ingen annan möbel men rummet är ändå fyllt av den sorliga melodin. Flickan står framför spegeln och dansar. Hon snurrar runt och gör graciösa piruetter. Den vita klänningen ser ut att sväva runt hennes små ben. När flickan får syn på mig slutar hon göra piruetter. Hon går fram och håller mig i handen. En värme sprider sig genom min arm och ut i kroppen. Hon går fram med mig och vi stannar framför spegeln. Det är först då jag ser hur lika vi är. Flickan släpper min hand och pekar på min spegelbild.
– Mamma, säger hon med sin vackra stämma.
Jag slår upp ögonen. Men istället för att se den klarblåa himlen tittar jag upp i mörkret. Jag sätter mig snabbt upp och tittar mig omkring. Huset är borta. Precis som trädgården. Jag är tillbaka i sovsalen. Gwen och Cat ligger och sover i sina sängar. Jag kan höra deras lugna andetag. Långt ifrån så ansträngda, som mina är. Jag vet att jag inte kommer kunna somna om förrän jag har lugnat ner mig. Jag bestämmer mig för att gå en sväng och så tyst och försiktigt jag kan smyger jag ur sängen. När jag gått ett par steg spänner det till i buken och jag tar tag i sängstolpen för att inte ramla framlänges. Spänningen går över till smärta och jag skriker till. Mitt skrik väcker liv i Gwen och Cat som snabbt tänder sina trollstavar och riktar ljuset mot mig.
– Vad har hänt? frågar Cat.
Men jag kan inte svara. Smärtan har tagit över min talförmåga och jag skriker till igen.
– Herre gud! tjuter Gwen till.
Hon är likblek och hennes blick fokuserar på där min smärta kommer ifrån. Cat följer hennes blick och även hon blir blek. Det är då jag känner det. Något rinner ner för mitt ben och jag tittar ner. Blodet börjar blida en pöl runt mina fötter och mitt nattlinne är inte lika vitt längre. En smärtvåg sänker sig över mig men den här gången skriker jag inte. Smärtan paralyserar mig och jag svimmar av.

nu händer det grejer!
kommentera, berätta, älska! visa för alla era vänner! ni är bäst ♥

OMG O.O Vad händer?!

Men awesome!!!!

Jättebra kapitel men det är inte en nyhetet precis

Vad var ingen nyhet? O.o Blev lite förvirrad...

"Sömnigare och sömnigare" haha vad petig jag känner mig, men det är tröttare och tröttar. Sömnigare är inget ord XD.

Jättebra kapitel, och jag bara ÄLSKADE Audreys dröm. Gud så vackert och bra skrivet. Älskar drömtexter. ♥