Clato-rollspel! (Privat rollspel för Incendio & Dramione99)

Tårarna började rulla ner längs kinderna.
Vad skulle hon göra? Cato gillade henne inte ens, varför skulle han komma till henne nu? Han skulle inte behöva se henne sådär.
Jag svarade inte på det han sa, utan fortsatte sitta ensam, i en skruttig gammal kupé. Våra ''anhöriga'' skulle undra var jag höll till, men det spelade ingen roll.
Jag vill inte träffa någon, och jag ville inte längre vara med i Hungerspelen. Jag ville inte vinna. Inte utan honom, i alla fall.

"Clove, var i helvete är du?!" sa jag irriterat för mig själv. Hon var spårlöst försvunnen. Hon kunde ju inte stigit av tåget precis, så nu var det bara att gå igenom alla kupéerna på tåget om jag så ville hitta henne.
Jag såg vår handledare Joshua komma fram till mig.
"hej" sa jag artigt. "Ursäkta att jag var otrevlig emot er innan. Har du sett Clove?!"
"Äsch då unge man, det gör inget. Man måste ha lite humör ..... Jaa du, den stackars lilla flickan verkar inte må så bra just nu iaf, jag tror jag såg henne gå ditåt." Joshuia pekade åt ett håll.
Jag gick ditåt.

Jag hörde bestämda steg klampa mot mig och jag höll andan i hopp om att han inte skulle höra mig.
Vad hade jag gjort? Jag skulle aldrig ha sagt att jag gillade någon alls!
Min hand drogs automatiskt mot kinderna för att torka tårarna, men de slutade inte rinna för det. Jag snörvlade till, och jag var inte säker på om Cato vände sig om, men det lät så.
Helt plötsligt blev golvet väldigt intressant, när jag inte visste var jag skulle titta.

Jag vände mig om. Hon grät. Hjälp, vad skulle jag göra nu då? Skulle jag trösta henne, eller? Vad förväntade hon sig egentligen?
Jag satte mig ned brevid Clove.
"Hej!" sa jag muntert och försökte låta så säker som möjligt.

Shit. Han skulle ju inte se mig. Vad skulle jag göra nu?
Fortsätta spela på mitt kaxiga jag, som egentligen var jag, eller sitta här som en bölande mes?
''Hej..'' Svarade jag och försökte låta stabil på rösten, men jag förstod direkt att jag hade misslyckats med det, precis som jag misslyckas med allt annat.
Åh, jag var så dum. Varför skulle Cato sabba mina planer med att vinna?

"Hur är det? Mår du bra?" frågade jag. Helt idiotisk fråga, jag såg ju själv att hon mådde dåligt just nu. Men klyftig som jag var så hade jag såklart inget bättre att säga.
"Har jag, ehuöm, gjort nåt?"

Jag torkade tårarna och log svagt.
''Jag mår bra...'' Viskade jag och tittade mot honom. Synen av mig med rödgråtna ögon, snuvig näsa och håret hängandes i stripor kunde inte vara en vacker syn. Jag skämdes lite.
''Och nej, du har inte gjort något...'' Hulkade jag fram och försökte verka stabil, men jag började ge upp hoppet om att verka stabil, det var jag ju inte.

"Man mår inte bra om man gråter" sa jag tyst till henne. "Och, det måste varit nåt jag gjort eftersom att du störtade iväg från mig nyss!"
Jag fick nästan lust att kyssa bort tårarna i hennes ögonfransar, och tala om att allt skulle fixa sig. Hon såg så skör ut just nu, tyckte jag.
"Oroa dig inte" jag lade en hand på hennes axel. "Du kommer kunna åka hem igen, Okej?"

''Jag bara bröt ihop...'' Började jag. Jag kunde ju inte säga att det var hans fel... ''Jag vill inte åka hem. Jag kan inte åka hem... Det är inte mig de vill ha...'' Hulkade jag fram. ''Det var du som skulle åka i år, och ta hem vinsten.. Det har varit planerat länge.. Jag skulle åka nästa år, och vinna... Det är inte jag som ska komma hem vid liv i år.'' Förklarade jag och suckade.
Jag såg hur han tittade på mina läppar. Vad var det med dom? Ville han kyssa mig? Jag försökte släppa tanken om att kyssa Cato, men den var så frestande.

"Life is way toooo sick" muttrade jag tyst för mig själv. Klart att hon skulle hem, vad snackade hon om nu då? Okej, det var planerat att det var jag som skulle vinna iår, att jag skulle komma hem. Det var vad alla troligvis förväntade sig där hemma. Men jag kunde inte låta Clove dö. Då skulle jag känna mig hemsk hela livet ut sen.
"Jag låter dig inte dö, är du dum eller?!" utbrast jag.