Legend of Mato (The last airbender spoof)

suuupper och bra att du inte skriver såååååååå långt jag hade inte orkat läsa då

Tack för att du inte skriver så långt, jag är inte så bra på att läsa långa texter eller berättelser längre. Det var grymt bra också (som alltid )

Du skriver superbra. Fattar inte hur du kan skriva så bra )))

Aaaw tack så mycket, fortsättning kommer lite senare... vill ge alla tid att hänga med

Jag måste säga att jag helt enkelt älskar den här! Du har ett otroligt fint språk och använder ditt ordförråd till välgjorda meningar och spännande stycken. Din stil är unik och du skriver på ett sätt som fängslar läsaren i berättelsen.
Och så har du gjort en helt unik handling till Avatar som jag verkligen dras till. Dina karaktärer skiljer sig från varandra med deras olika personligheter och jag ser dem nästan som levande varelser. Det är något jag verkligen beundrar hos din talang. Jag älskar väl genomtänkta karaktärer som verkligen lyser upp på ett naturligt sätt, med styrkor och svagheter, skarpa personlighetsdrag och sidor som visar sig i olika situationer.

Helt enkelt jättebra! Jag ser fram emot mer!

Det enda jag tänkte på var att du skriver "bendare", när det egentligen stavas "bändare".
Och så undrar jag om hon heter Kyu eller Ryu? Du har skrivit bådadera.

Tack för att du har tagit dig tid till att skriva det här. Du gör mer än mig glad genom att lägga upp dina kapitel. :3

Previously on Avatar...XD


Morgonen där på vaknade Mato utvilad. Det hårda cellgolvet hade konstigt nog inte stört honom alls. Han var van att sova i kyla då han vid flera tillfällen valt att sova under bar himmel i sin hemby. Han saknade dock Kiro. hans bästa vän. De hade vuxit upp tillsammans och han kom ihåg det som om det varit igår. Hans moder hade ropat in honom då han varit fullt upptagen med att vinna ett snöbollskrig mot grannfamiljens ungar. Han hade vänt sig om och mött blickens valp i stor förvåning. En varm känsla hade spridit sig igenom honom och hand hade rusat fram emot den med öppna armar. Sedan den dagen hade Kiro följt honom vart han än hade gått. De hade tränat tillsammans, lärt tillsammans och lärt sig att leva tillsammans. Nu var dem långt utom räckhåll för varandra. Mato var trygg i vetskapen om att Tanako skulle ta god hand om Kiro. Han kände sig mycket trygg i att jordkungarikets goda vänner nu höll honom sällskap, mat, kärlek och framför allt omtanke.
Mato ställde sig försiktigt upp för att inte väcka Yuuka. Han placerade sig vid dörrens öppning då han noterat röster utanför. Han lutade sig närmre och pressade försiktigt örat emot dörren. Det verkade inte vara fiender men heller inte vänner.
"Det var kanske inte det smartaste val du gjort Kinaro, att förena avataren i en cell med någon som kan utveckla honom."
"Hah Yuuka är allt för nedbruten för att ens orka stå upp och Matos enda fokus ligger nu på modern. De kommer inte på det."
Mato spärrade upp ögonen. Han vinkade till sig Yuuka som precis vaknat upp.
"Aja, vi vill ju ha honom levandes, skicka in maten till dem nu och sluta reflektera."
Dörren öppnades och Mato placerade sig bakom dörren. Han sneglade på skålen med vatten som stod framför honom och föste hastigt med foten. En mindre mängd vatten förblindade tillfälligt vakten. Yuuka reste sig snabbt och samlade luft omkring sig som han sedan skickade iväg i vaktens riktning. Djuans efterhängare slog med kraft in i den tjocka stenväggen och föll handlöst bakåt. Mato drog tag i Yuukas arm och började springa. De tomma korridorerna förvånade honom. Kanske kunde det vara lättare att fly än trott. Han skyndade sig fram mot en korridorkorsning.
"Här till höger tog de in mig, det betyder att garaget är till höger."
Mato blängde på Yuuka.
"Och det området är bevakat så därför tar vi vänster."
Yuuka hindrade honom snabbt och greppade tag i hans handled.
"Nej, garaget är inte bevakat men sensorer i väggarna känner av automatisk rörelse."
Mato såg förvirrat på vägen. De skulle behöva tänka snabbt.
"Ok, det betyder alltså att vi ska gå rätt in i sensorernas väg?"
Yuuka log.
"Exakt!"
De båda pojkarna vände och tog i korsningen höger. Yuuka som vistats där tidigare tog täten. Han stannade upp framför utgången som ledde till garaget.
"Backa..."
Mato tog några steg bakåt. Yuuka såg sig omkring. Han hade memorerat hur vakterna slagit av och på dem då de tagit in honom och hur de gått för att undvika kontakt med dem,
"Två steg fram och tre till höger, ett steg fram och ett till höger, två fram och fyra till vänster, tre steg fram och..."
Mato följde anvisningen. Han var nervös men samtidigt imponerad av luftbendarens minne.
"Och nu då?"
Dörren framför dem var låst. Mato undvek att röra något. Han var osäker och kände sig nästan som den svaga länken.
"Det verkar som att det enda sättet att låsa upp dörren är med hjälp av elektricitet."
Mato smålog.
"Eller eld...."
Yuuka såg förvirrat på sin nya vän.
"Vadå? plasma som plasma.."
Mato ställde sig framför dörren. Han höll händerna över handtaget och slöt ögonen. Rök sipprade ur fingrarna på honom och en tunn flamma la sig som en hinna över låset. Handtaget och låset började ofrivilligt glöda och en klick kunde höras.
Han öppnade åter ögonen och sträckte sig försiktigt fram och greppade tag i handtaget. Han tryckte ned det och öppnade snabbt dörren.
"Aotch!"
Mato gnuggade händerna i varandra och blåste försiktigt i handflatorna.
"Snyggt jobbat.."
Mato var osäker på om Yuuka var ironisk eller inte. Han stannade sedan upp för att åter ge Yuuka täten. Luftbendaren nästan svävade emellan de stora fordonen. Han vinkade då och då till sig Mato.
"Enda sättet ut är samma sätt vi kom in. Utanför är området högt bevakat."
Mato nickade. Han förundrades över den elektroniska låsningen på allt.
"Jag förstår inte att dem inte är mer försiktiga .Tänker dem inte på att det finns eldbendare i detta land, samt blixtbendare?"
Yuuka la huvudet på sned och nickade.
"Du har en poäng."
Mato låste snabbt upp ett av fordonen och vinkade till sig Yuuka. De placerade sig inuti en av backluckorna och slöt sedan igen dörren.

Tanako vaknade senare samma morgon. Han hade sovit gott och ljuden av Kiros hjärtslag hade hållit honom lugn. Djur hade alltid haft en lugnande inverkan på honom. Han sträckte på sig och märkte hur Kiro sakta vaknade till.
"Psst, Kiro, vi måste ge oss av."
Kiro gäspade stort och vände sig sedan om och slickade honom försiktigt på kinden.
"Euw, tack för den kompis." svarade Tanako och torkade med tröjärmen av sig dräglet. Han passad på att hoppa upp på Kiros rygg när det ändå inte var allt för högt upp. Han tog försiktigt tag i tömmarna och svalde.
"Dåså, då drar vi."
Kiro ställde sig snabbt och Tanako fick anstränga sig för att hålla balansen. Nyvaken som han var och med trötta muskler spände han benen om Kiros kropp för att hålla sig kvar. Han slog försiktigt till med tömmarna och Kiro satte full fart ut ur rummet. Tanako hade ridit förut men endast på hästar. Han anade att principen var den samma men gladdes åt att Kiro var kommunikativ även via ord. De rusade förbi det stora matbordet där frukost var uppdukat. Farbror Noma stirrade med stora ögon på sin brorson.
"Tanako kom och..."
"Har inte tid, måste dra, ska hitta Mato, försök inte stoppa mig! Hej då!"
Den stora vargen swishade förbi mathallen och ut i den stora korridoren som ledde honom ut palatset. Tanako var väl medveten om sitt mål. Huvudstaden var en farlig plats men detta skulle inte skrämma honom. Kiro satte full fart i bestämd riktning. Solen gassade och det skulle bli en varm och påfrestande dag. Detta skulle inte stoppa dem från att finna Mato och sedan fortsätta sin resa mot motståndsrörelsen i hopp om att återställa balansen i landet.

Mato hörde hur dörrarna i framsätet öppnades och kände vibrationen då de åter slogs igen. Han smålog och vände sig mot Yuuka som i stunden såg lika spänd ut som honom själv den senaste gången då hans mormor kallat in honom i köket. Stanken av bensin och värme från ångan som sipprade ut ur bilen gjorde Mato en aning yr. Det brummande ljudet gjorde det svårare för honom att höra vart de om några minuter skulle befinna sig samt vad männen if ramsätet talade om. Vetskapen om att inte veta alls, vart de var på väg stressade honom en aning men det skulle vara värt det. Han tog sig för pannan och torkade av svetten som rann ned längst med ansiktet. Det kändes nästan som om vattnet inom honom kokade och han var osäker på hur länge han skulle orka sitta där inne.
"Hoppas resan inte är allt för lång, jag kokar ihjäl."
Yuuka vände sig mot hans röst och förde händerna i en cirklad riktning framför sig. Den lilla mängd luft i bakluckan cirkulerades runt och en sval bris snuddade hans ansikte.
"Tack Yuuka." viskade han och log.

Tanako stannade Kiro. De hade funnit ett vattenhål. Han anade att han inte var den enda som var törstig och som behövde svalkas ned. Han ledde Kiro i vattnets riktning och stannade till vid strandkanten där han hoppade av och kastade sig hejdlöst i vattnet. Värmen utomhus var obeskrivlig. Han var orolig för hur länge Kiro skulle orka samt om han skulle behöva ta sig till huvudstaden till fots. Kiro placerade sig vid strandkanten. Som Tanako gissat hade han varit mycket törstig. Han lapade i nästan fem minuter och ställde sig med tassarna i vattnet för att kyla ned sig. Tanako imponerades av vargens självbevarelsedrift och av hur logiska djur egentligen kunde vara. Efter en stund u vattnet placerade han sig på stranden. Iförd endast kalsonger, placerade han sig på sina torra kläder som huvudkudde för att soltorka. För stunden kände han sig trygg men tankarna kring Matos tillstånd kom snabbt ikapp honom. Han skyndade sig upp igen och drog snabbt på sig kläderna.
"Ingen vila... vi måste vidare."
"VÄNTA!"
En röst hördes bakom honom. Han vände sig hastigt om och fick syn på en flicka. Han kände igen henne men kunde inte riktigt placera henne.
"Kan jag hjälpa dig?"
Flickan stirrade med stora hasselnötsbruna ögon på honom. Hon log vänligt.
"Vart är du på väg?"
Tanako ville först inte svara henne men sedan kom han att tänka på att hon kanske kunde vara till någon användning under vägens gång.
"Till huvudstaden. Vem frågar?"
Den unga flickan vars klädsel talade för att hon var från jordkungariket, nickade artigt och bugade lätt.
"Tani heter jag. Du är kung Nomas brorson eller hur?"
Tanako slog armarna utåt och slängde ur sig det första han kom att tänka på.
"Hur kommer det sig att varje gång jag försöker lösa mina egna problem, att jag hittar avataren, tappar bort avataren och helt plötsligt känner alla mig?"
Flickan skrattade smått och höll handen för munnen. Hennes korta lite krusiga bruna hår skymde hennes ansikte. Hon kunde inte vara speciellt många år yngre än honom själv.
"Du är rolig." svarade hon och fnissade generat.
Tanako viftade till med den vänstra armen och vände sig åter igen i Kiros riktning.
"Äsch, glöm det..."
Han besteg åter vargen och tog tag i tömmarna.
"Huvudstaden ligger ditåt, följ bara vägen." svarade flickan försynt.
Tanako slängde åter en blick på henne och nickade artigt innan det åter igen bar av.

Du skriver OTROLIGT!

Hehe tack, inser nu va långt bak jag ligger med postandet. Hehe ligger två kapitel back och ja, en massa awesome har hänt efter detta. Vet inte om jag ska posta hela skiten men ingen orkar väl läsa då xD bara bok ett, jord... är ju typ på 70 sidor..

Du kan göra något längre kapitel. På så sät får du ut mera men samtidigt inte allt på en gång.
(om det går, mej gör det ingenting att läsa längra kapitel )