De två rikena

Jättebra

Fantastiskt!!!

När kommer mer?

Salens tak bars upp av gigantiska pelare. Pelarna såg ut att vara uthuggna rakt ur berget och det fanns ristade mönster som slingrade längs pelarna och fortsatte upp i taket. Längs med väggarna stod det flera vakter som alla vaksamt spejade runt i rummet efter hot. Längst in fanns det två troner där det satt två personer. Leya antog att det måste vara kungen och drottningen. Vilka två andra personer skulle få sitta på två så vackra troner. Precis som med pelarna som var det vackra mönster inristade i båda tronerna. Några mönster på tronerna hade gulddetaljer som fick tronerna att se ut som en stjärnhimmel. Bredvid Leya gick Aiedail med två vakter bredvid sig. Även Leya hade två vakter bredvid sig, men de höll inte fast henne som Aiedails vakter höll fast honom. Botoq gick framför dem och när han stannade så stannade även Leya, Aiedail och deras vakter. Botoq och de fyra vakterna bugade djupt mot de två tronerna. Leya bugade också men Aiedail gjorde inget försök att ens böja lite på nacken. Leya skruvade nervöst på sig när hon tänkte på vilka reaktioner hon skulle få så fort hon hade tagit av huvan som dolde hennes hår.
”Vilka är dina fångar, Botoq?” frågade kungen men han lät väldigt ointresserad. Drottningen däremot såg väldigt nyfiken ut och synade både Aiedail och Leya noga.
”Det här är en spion och lönnmördare från det södra riket, ers höghet.” sa Botoq och Aiedail blev framputtad av sina vakter.
”Har ni förhört honom?” frågade kungen fortfarande ointresserat.
”Ja, han har inte avslöjat någonting. Trots att vi har använt extrema metoder.” sa Botoq.
”Quess kan kanske förhöra honom?” föreslog drottningen.
”Har inte du mycket annat att göra, Quessmynta?” frågade kungen. ”Med tanke på din höga position känns det här jobbet lite för simpelt för dig.” fortsatte han. Först förstod inte Leya vem kungaparet pratade med förens det hördes en röst i skuggorna bakom drottningens tron.
”Jag har ingenting emot det. Ärligt talet verkar den här blonda alven väldigt speciell. Det vore slöseri att avrätta honom med en gång ifall han bär på viktig information.” sa en kvinna och steg fram ur skuggorna. Kvinnan hade väldigt svart hår som gick ner till axlarna. Vilket var en ovanligt kort frisyr för kvinnliga alver. Hon var väldigt enkelt klädd i en vit skjorta och svarta byxor.
”Tack så mycket, Quess.” sa drottningen och log mot Quessmynta som log svagt tillbaka.
”Vem är din andra fånge?” frågade kungen Botoq. Botoq svalde nervöst innan han gjorde ett tecken till en av Leyas vakter. Vakten drog bak hennes huva så att det röda håret syntes. Nästan alla i rummet stirrade på henne, alldeles för chockade för att säga något.
”Det är omöjligt.” viskade Quessmynta. Alla slet blickarna från Leya och tittade på henne. Quessmynta hade blivit alldeles blek och stirrade på Leya med sammanpressade läppar.
”Så Rakel var för feg för att döda dig.” fortsatte hon. Drottningen flämtade till.
”Vem är flickan, Quess?” utbrast drottningen förvirrat.
”Min dotter.” sa Leyas mor kallt och stirrade utan någon som helst kärlek på sin dotter.
”Jag förstår inte. Flickans far måste uppenbarligen komma från södra riket. Men vem är han?” frågade kungen.
”Jag vill helst inte avslöja det för alla här inne. Jag skulle vilja föreslå att vi har ett möte senare med bara dina närmste män, ers höghet.” mumlade Quessmynta.
”Om du inte berättar vem han är nu anklagar jag sig för förräderi!” skrek kungen.
”Hennes far är…”
”Kung Zelec av det södra riket.” avbröt Aiedail henne med ett brett leende. Alla vände blickarna mot Aiedail som blinkade diskret med ögat åt Leyas håll.
”Hur visste du det?” skrek Quessmynta och gick snabbt fram och ställde sig framför Aiedail.
”Jag avslöjar inte mina hemligheter så lätt.” sa han allvarligt. Det såg ut som om Quessmynta skulle slå till honom men för första gången sedan Leya hade kommit in i salen yttrade hon sig.
”Aiedail, snälla berätta?” mumlade hon bedjande. Aiedail mötte hennes blick och log snett.
”Dina ögon. De enda i det södra riket med lila ögon är det kungliga släktet.” sa Aiedail.

Awesome
Men, vad ska nu hända med Leya?

det här är väldigt spännande. en riktigt bra story, fortsätt med ditt skrivande, det är jättebra

Superbra!!!! MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!

Spännande

Alla i rummet stirrade ännu mer på Leya. Leya själv var så chockad att hon knappt förstod vad det var som hände.
”Quess, varför berättade du aldrig?” mumlade drottningen. ”Du är min närmaste vän. Du kunde väl åtminstone berättat för mig att du var gravid. Jag tycker bara att…” Drottningen tystnade böjde ner huvudet.
”Jag är ledsen, Serena. Men det här är inte rätt plats att prata om det.” svarade Leyas mamma. Drottningen svarade inte utan stirrade ner i marken. Kungen harklade sig och bröt den besvärliga tystnaden.

”För bort och avrätta den där mannen med en gång.” sa han och pekade på Aiedail.
”Ja, ers majestät.” svarade två vakter och grep tag i Aiedail och började släpa iväg honom mot en dörr. Det var första gången som Leya någonsin sett Aiedail rädd.
”Aiedail.” skrek hon och försökte springa efter honom. Botoq tog tag i hennes handled och höll fast henne. Det spelade ingen roll att Leya sparkade och rev Botoq. Han vägrade att släppa henne. Leya kunde inte bara låta dem döda Aiedail. Hon var tvungen att stoppa dem.

”Det finns inget du kan göra. Han kommer att vara död innan morgondagen.” viskade Botoq.
”Jag måste hjälpa honom.” sa Leya och mötte hastigt Aiedails blick innan han släpades ut ur salen. Precis innan dörren stängdes, log Aiedail svagt mot Leya. Sen stängdes dörren och han var borta. Leya slutade och att försöka komma loss. Hon skakade av ilska och sorg. Aiedail var hennes första vän förutom Rakel. Att han skulle dö var orättvist.
”Halvblodet verkar äntligen ha lugnat ner sig.” konstaterade kungen. ”Vi borde inte diskutera hennes öde ännu utan att veta alla detaljer. Så tills vi har beslutat det måste någon vakta henne. Jag ser ingen mening med att låsa in henne.” sa kungen.

Då la Leya märke till att flera av vakterna som stod längs väggarna nickade instämmande. Vakterna verkade inte bara vara vakter. De verkade dessutom vara rådgivare åt kungaparet.
”Men vem ska vakta henne, ers majestät?” frågade någon.
”Det borde kanske du göra, Quessmynta.” föreslog kungen. Leyas mamma såg hatiskt på Leya innan hon vände sig mot kungen.
”Den flickan är det enda misstag jag någonsin gjort i mitt liv. Jag vill inte ha någonting med henne att göra.” sa Quessmynta kallt. Kungen suckade och kliade sig i pannan.

”Jag respekterar det men jag vet inte om det finns någon annan som är lämplig.” suckade kungen.
”Ursäkta mig, ers majestät. Men jag vaktar henne gärna.” sa en röst till höger om Leya. Hon vände sig ditåt och såg hur en man steg ut ur skuggorna. Han hade svart hår precis som alla andra i det norra riket. Han var väldigt lång och hade mer muskler än det var meningen att en alv skulle ha.

”Mikhail, vid alla skarpa knivar vad håller du på med?” frågade Quessmynta argt.
”Jag är till och med bättre lämpad än dig för det här uppdraget, Quess. Bara för att du hatar flickan så betyder det inte att jag ska göra det.” svarade Mikhail lugnt.
”Jag hatar dig.” muttrade Quess till svar. Mikhail skrattade bara och började gå fram mot de två tronerna. ”Jag ska förgifta dig när du sover. Eller så ska jag strypa dig.” fortsatte Quessmynta. Mikhail skakade rost på huvudet.

”Jag älskar dig också, Quess. Oroa dig inte jag ska ta hand om flickan.” sa Mikhail.
”Du kan inte tillåta det här, ers majestät.” sa Quess till kungen.
”Mikhail har rätt. Han får vakta flickan tills vi har bestämt vad vi ska göra med henne.”
”Jag ska döda dig för det här, Mikhail.” muttrade Quessmynta.

”Inte om jag genomborrar dig med mitt svärd först.” svarade Mikhail.
”Jag undrar när de två skuggorna ska sluta hota varandra och bara ha ihjäl varandra istället.” viskade en av vakterna bredvid Leya till Botoq. Botoq svarade med att rycka på axlarna.
Leya undrade vad vakten menade med ”de två skuggorna”. Var det något smeknamn på Quessmynta och Mikhail?

Bra!!!!

Snälla döda inte Aiedail!!!