ROLLSPEL! (Privat för mig och Emma Granger!)

Eliot vaknade, som vanligt, tidigt nästa morgon. Han såg på klockan. Kvart i sju. Och det var sommarlov! Eliot kände sig ovanlig för att han brukade vakna sent på helgerna.
Han klev upp och satte sig vid datorn. Lea var inte inne. Han tog en bok och satte sig och läste i stället.

Senare blev han tvungen att äta frukost. Han gjorde sig snabbt i ordning tills han hörde ett brak uppifrån. Han sprang snabbt upp till sitt rum.
"Julia!" skrek han ilsket. Julia stod i hans rum. Det såg ut som ett bombnedslag. Smällen berodde nog på att hon hade kört ner hans tangentbord på golvet (det var inte en bärbar dator).
"Oops", sade hon elakt. "Jag letade bara efter min mobil." Hon höll upp sin Iphone.
Eliot ilsknade till. Hon hade haft den hela tiden, hon ville bara ställa till med oreda för Eliot. Han började gå ner och ropade till sin mamma:
"Mamma, jag går till par..."
"Nä du Eliot, du går ingenstans förrän du har plockat upp i ditt rum!" kom Mrs Coopers bestämda röst.
"Men mamma, jag har lovat att träf... att gå till parken lite varje dag, min doktor sa att jag måste det..." ljög Eliot.
"Eliot, du städar ditt rum."
"Men mamma..."
"Inga men, tack!"

Eliot städade sitt rum, kokande av ilska. Julia var så dum, tyckte han. Han skulle göra vad som helst för att hon bara skulle försvinna.

När, efter en lång stund, Eliot äntligen var kvar rusade han ner och ut och såg till sin förtvivlan att han var mycket försenad. Han sprang genast till parken, och såg oroligt efter Leanne.

Jag satt och grät under trädet bakom. Snälla Eliot ljög för mig!

Eliot såg Lea sitta under ett träd. Hon såg ut att gråta. Han kände en stöt i magen.
Han skyndade fram till henne och hukade sig bredvid och kramade om henne.
"Lea, jag är så ledsen, men du måste låta mig förklara..."

"Nej Eliot, om du inte ville träffa mig kunde du bara sagt det", sa jag. Jag ryckte mig ur hans grepp och började springa hem.

Han kunde inte gråta, men han satt bara där, på sin skrivbordsstol och bara stirrade fram. Han kunde inte gråta, men ville inte äta eller sova. Han ville gå in på MSN och förklara, men han kunde inte. Hon skulle ändå inte lyssna. Det slutade med att Mrs Cooper fick släpa ner honom till köket, där han inte heller åt nånting.
"Eliot? Du ser blek ut", sade Mrs Cooper.
"Det är inget", mumlade Eliot tonlöst. Allt var förstört.

Jag satt framför datorn och var inne på MSN. Jag chattade med min kompisar. Eliot har inte svarat och jag har slutat kolla.

Eliot gick in på MSN. Hon brydde sig inte om att skriva. Han skrev:

Eliot: Lea, förlåt mig, du förstår inte. Det var min storasyster Julia. Hon stökade ner mitt rum, och mamma lät mig inte gå förrän jag hade städat upp! Jag upptäckte att jag blev sen, och blev jätteledsen. Nu tror du att jag inte ville, men jag ville det mer än allt annat! Jag vet att du inte vill titta här, men jag avskyr Julia mer än allt annat. Jag förstår att du tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag älskar dig.

Han klickade på skicka.

Jag fick upp en grej av Eliot.

Messenger öppen mellan Eliot Cooper och Lea Parker.

Eliot: Lea, förlåt mig, du förstår inte. Det var min storasyster Julia. Hon stökade ner mitt rum, och mamma lät mig inte gå förrän jag hade städat upp! Jag upptäckte att jag blev sen, och blev jätteledsen. Nu tror du att jag inte ville, men jag ville det mer än allt annat! Jag vet att du inte vill titta här, men jag avskyr Julia mer än allt annat. Jag förstår att du tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag älskar dig.

Lea: Jag vet inte vad jag ska tro Eliot. Jag kan ju inte veta. Jag måste gå och prata med min storebror nu Eliot. Jag är inte heller säker på det sista du skrev. Det kanske bara var en sak för att jag skullle förlåta dig fortare så du kunde såra mig igen.

Jag klickade på skicka och gick in till Richard.
"Richard, vad skulle du göra om en tjej kom sent till en träff och sa att det var dens storasysters fel. Skulle du förlåta henne då?", frågade jag Richard. Han tittade på mig och log.
"Vem?", frågade han.
"Eliot Cooper", sa jag. Han tittade på mig och bet sig i läppen, ojdå.

Eliot: Lea, förlåt mig, du förstår inte. Det var min storasyster Julia. Hon stökade ner mitt rum, och mamma lät mig inte gå förrän jag hade städat upp! Jag upptäckte att jag blev sen, och blev jätteledsen. Nu tror du att jag inte ville, men jag ville det mer än allt annat! Jag vet att du inte vill titta här, men jag avskyr Julia mer än allt annat. Jag förstår att du tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag älskar dig.

Lea: Jag vet inte vad jag ska tro Eliot. Jag kan ju inte veta. Jag måste gå och prata med min storebror nu Eliot. Jag är inte heller säker på det sista du skrev. Det kanske bara var en sak för att jag skullle förlåta dig fortare så du kunde såra mig igen.

Eliot: Du förstår inte hur hon är, Lea. Hon stökade till mitt rum, bara för att reta mig. Känner din bror till Tye Gallagher?

Eliot: Lea, förlåt mig, du förstår inte. Det var min storasyster Julia. Hon stökade ner mitt rum, och mamma lät mig inte gå förrän jag hade städat upp! Jag upptäckte att jag blev sen, och blev jätteledsen. Nu tror du att jag inte ville, men jag ville det mer än allt annat! Jag vet att du inte vill titta här, men jag avskyr Julia mer än allt annat. Jag förstår att du tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag älskar dig.

Lea: Jag vet inte vad jag ska tro Eliot. Jag kan ju inte veta. Jag måste gå och prata med min storebror nu Eliot. Jag är inte heller säker på det sista du skrev. Det kanske bara var en sak för att jag skullle förlåta dig fortare så du kunde såra mig igen.

Eliot: Du förstår inte hur hon är, Lea. Hon stökade till mitt rum, bara för att reta mig. Känner din bror till Tye Gallagher?

Lea: Jag frågade min bror om han visste vem Tye Gallagher är. Han sa att det var någon kille i hans pararell klass. Men han hade aldrig pratat med honom.