Den Svarta Änkan

7.del 2. Flickan med de blåa ögonen

"då är du inte välkommen här längre," sa han vasst och gjorde en avärjande gjäst med henden, som visade att jag skulle gå. Jag lunkade bedrövat mot utgången. Och precis när jag skulle gå ut genom de välpolerade dörrarna sa en ljus röst;
"Jag har min nyckel, hon kan följa med mig.".
Jag kastade en blick på henne och stelnade till. Hon tittade bestämt på honom med ena armen utsträkt... mot mig! Jag tittade förvirrat på henne och hon vände sin blick mot mig. Hon log varmt och de blå ögonen glänste i ljuset av tak-kronan.
"Följa med?! Är du helt från vettet!? Låt henne gå!" sa han argt och de runda öronrn blev alldeles röda.
"Nej. Hon ska följa med." sa hon bestämt och jag gick fram mot henne.
Ham muttrade någonting ohörbart och hoppade ner från den höga stolen.
Han gick fram till en av metal dörrarna - som inte såg lika välkomnande som de stora av ek.
Hon tittade långe på mig medans han hämtade en av lycktorna på hyllan. Hennes blåa ögon var både vänliga och kalla. De hade en vacker isblå färg som fick en att stirra. Jag kom plötsligt på min oartighet och försökte säga tack. - Men orden hakade sig i halsen och det enda som kom fram var en slags hickning. Som hon inte uppfattade som något tack.
Den korte mannen lädde oss till en slags vagn. Den var av järn och såg väldigt nött och sliten ut. Han tryckte argt ner oss på sätet och själv, satte han sig i framsätet. Vagnen, började utan förvarning att rusa fram genom luften. Det kändes som om ögonen skulle trängas ut ur sina hålor och kundesrna skallrade av vinden.
När den stannade tog jag mod och frågande:
"Hej, öm.. förlåt..öm.. jag heter Julie, Och du?"
jag kände själv hur dumt det lät och rodnade.
"Glorie. Glorie Bankson. Jag bryr mig inte om vad du heter. Jag jobbar på att bli vänlig i år. MEn jag vill fortfarande inte veta vad du heter. Nå? hur mycket tror du att du behöver inför ett år?" Hon vände blicken mot det stora valvet. Och jag gapade!
Berg som tornade upp sig högt över dem av guld mynt. Stora som femmor. Silver kullar som man skulle kunna äta picknick på och små staplar av bronsmynt.
Hon tittade uttråkat på mig och jag kände mig både förargad sårad, förundrad och glad på samma gång. Det var underligt att känna så mycket på en gång och försökte pressa undan några av känslorna.
Hon sjöljde ner ett stort lass av guld och tog näve efter näve av silvermynten. Tillslut tog hon en skopa av de små bonsmynten och tittade på mig. "Nå? Idag kanske?"
Jag tog väskan jag hade över armen och tog nävar av guldmynten. Jag sneglade på henne mellan varje för att se när jag skulle sluta.
Tillslut lade sig en lite rynka i pannan och jag började ta ett efter ett av de silvriga. Jag försökte ta så lite som möjligt utan att det skulle bli för lite. - jag har ju ingen aning om hur mycket de här igentilgen är värt.
"Ta av de knutingarna nu." sa hon.
"Va?"
"Knutingarna" sa ho irriterat.
"Galleoner är de guldiga. Det går 17 slikar på en Galleon. Och 29 knutingar på en slink."
Jag hälde ner några knutingar och kände mig stenrik på vägen tillbaka till den rena luften.
Och jag är helt säker på att jag var den också.

Awesome
Bara det att det heter siklar och sikel fast det kanske bara var slarvfel?

Jättebraaaaa!

BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSSSSSSSSTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!! Du e bäääst!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Goodie

tack då vet jag

Awzome kapitel

AWWWWEEEEEEESSSOOOOOOOMMMEEEEEE

Jätteeeeeeeebraaaa!

förlåt! jag är verkligen jätte ledsen! men jag har inte haft tid!
jag har packat, åkt hem, åkt till landet,(utan internet 3 dar), åkt hem, och nu är jag här...
förlåt! jag är väldigt tacksam för er som fortfarande läser denna ff! ♥
FÖRLÅT!

8. Lyckan stannar inte för evigt... men den finns i vissa stunder
"Det där borde räcka i några terminer." sa hon och pekade på min väska.
"Nästa år får du söka upp mig igen, för då är det mitt sista år." sa hon lugnt. "du år du så det räcker för alla terminer som är kvar för dig."
Jag nickade glatt och försökte komma på något vettigt att säga. Hennes stadiga blick mötte min innan hon vände sig om och maskerade iväg.
"TACK SÅ MYCKET!!" gastade jag åt henne. Hon ignorerade mig och försvann i folkmyllret.
Jag kunde inte låta bli att le, det största leénde jag någonsin gjort. Trotts att hon var en mycket hård och okänslig människa, så fanns det en omtänksam person inuti. Hon hade trotts allt hjälpt mig.
Jag gnuggade mig i ögonen och kände mig dum. Om någon sett mig skulle de antagligen bara glida med blicken utan att fokusera på någonting.
Eller titta på mig med lidande i blicken och tänka, stackars flicka. bara står där och ser dum ut...

det var ett halft till. mamma fick damp