From Everything To You

Kapitel 6 – Stranger With Fame

Harry kollade oförstående mot mig. Precis som jag gjort mot honom men till skillnad från han hade jag gett han respons. Jag hade hållit kvar mitt irriterande ansikte emot honom. Utan att röra en min började jag tänka igenom vad som egentligen hänt inne på flygplatsen. Folk hade kollat på oss. Stirrat. Utan att jag lagt märke. Han började nervöst dra i drag kedjan på sin väska som låg emellan oss. ”Eh..vet du inte det?” Han's kinder började snabbt blossa upp. Men det som förvånade mig var att han fortfarande kunde hålla sin röst så stadig. Stark på nåt sätt. ”Nej. Borde jag det?” Jag pratade otroligt barnsligt. Jag skämdes lite för mitt val av ord. Men jag var för irriterad för att bry mig. Innerst inne visste jag också att jag inte var irriterad utan rädd. Han harklade sig. ”Jag är typ..eh..artist.” Jag kollade fortfarande oförstående mot honom. Wait, what?. ”Och du säger det nu?” Jag förvånas av jag nästan skriker mot honom. Han verkar också blivit chockad när jag ser att han ryggar bakåt. ”Jag trodde du visste.” Stammar han fram. ”Och hur skulle jag veta det. Hur fan skulle jag veta det?” Jag vänder mig mot fönstret och kollar ut. Ignorerar hans försök att föra ett samtal. Snällaste personen jag någonsin mött. Yeah, right.

Bilen började sakta rulla in. Jag kände hur Harry's blick brände i min nacke och hans blick var desperat sökande efter min uppmärksamhet. Jag hade vant mig vid tanken på att han var artist. En idol. En flickidol. Jag förstod tjejerna. De skrek för honom. Jag skrek inombords. ”Innan vi går ut ur denna bilen ska vi prata. Okej?” Jag svarade honom inte. ”Emily?” Jag vände mig om för att möta hans gröna ögon som jag visste skulle genomborra mig. ”Vad finns det att prata om? Du är känd och du hjälpte mig med väskorna.” Han kollade oroligt på mig. ”Följ med mig.” Jag rynkade ögonbrynen åt honom. ”Bara för idag.” La han hastigt in. Ännu en gång övervägde jag hans ide. ”Jag vill visa dig varför jag...eh..är den jag är.” Jag drog lite på munnen. ”Okej.” Svarade jag kallt innan jag steg ur bilen och öppnade bagage-luckan. Innan jag kunnat ta tag i handtaget runt min resväska hade Harry tagit den och lyft ur den.

Han öppnade dörren till hotell-rummet. Jag steg in och jag hörde direkt några dämpade röster i vardagsrummet. Harry gick framför mig och jag gömde mig, bakom honom. Utan att röra honom. Rösterna var högre nu, jag hörde dom. ”Vi mötte den här tjejen..hon var..” ”Vacker.” Var det någon som fyllde i. ”Hon log mot mig och jag...jag har aldrig känt så...” Killen verkade inte kunna förklara med ord riktigt hur det kändes. Han stannade nästan efter varje ord och drömde sig bort. Vi kom närmre rösterna och jag såg några mörka gestalter. De satt i ett par soffor som låg mitt-emot varandra. Vi var inne i samma rum nu. Mina ögon lades på de fyra killarna som vände sig mot mig och slutade sitt drömmande samtal. Jag frös. Niall och killen som hade lett mot mig satt i soffan. De verkade lika förvirrade som jag. ”.Emily, är du okej eller?” Harry's hand lades på min rygg och jag såg att killen som lett mot mig besviket kollade ner i marken.

Åzum

Oj, gud, det är fantastiskt! Asså verkligen, jag har verklgen blivit beroende nu!
I want more, men ta dig den tid du behöver!

Awesome!

Btw, håller inte reda på personerna riktigt... Var det samma person som sa ”Vi mötte den här tjejen..hon var..” och ”Hon log mot mig och jag...jag har aldrig känt så...” och är det killen som log mot huvudpersonen? Och vem av dem är det? Och vem var det som fyllde ut med "vacker"?

Du kommer förstå bättre i nästa kapitel men tjejen dom menade var Emily.

Dream - Åh, tack så jättemycket! Ska försöka skriva ihop några kapitel nu. Känner att det blir skitroligt (ursäkta, ordvalet) att skriva när ni peppar mig. Tack!

AAbfagiwegwufgowhfgwo!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
(sorry, men jag blir galen om du inte skriver snart, eller bara kommer med lite... extramaterial)
Den stora nackdelen med att jag älskar din ff, jag börjar typ stalka dig, och blir helt dhofgowefhweo galen tiden mellan inläggen

Men jag har faktiskt klarat att inte börja stalka dig än...

Aw, haha stalk me all you want baby. Och nästa kapitel kommer imorgon bitti så du behöver ju inte vänta allt för länge!

Ha, det säger du nu! Du ska bara veta hur galen jag kan bli...

Ja! Lääängtar ♥♥♥

Quidditch: Åh vad bra, känner att jag inte kommer att tänka på något annat än denna fanfic ikväll... Jag peppar dig hur mycket du än vill, för det här är galet bra!

Kapitel 7 – You Can't Trust Him That Much

Jag svarar på Harry's fråga genom att skaka på huvudet. Jag skakar förvirrat, utan att ta bort blicken från killen som stirrade ner på sina fötter. ”Åh. Det är ju du.” får Niall fram. Jag ser fortfarande förvirrat på honom och resten av killarna. Jag känner hur Harry's blick bränner i nacken. ”Uhm..har ni..ehm..träffats förut?” stammar han fram. Jag nickar. ”På planet.” En kille med små bruna lockar i håret går fram emot mig samtidigt som han sträcker fram handen. ”Well, jag är Liam.” Han ler vänligt och gör en gest för de andra killarna i soffan. ”Aa, jag är Emily.” piper jag fram. En annans hand lyckas fatta min och kramar om den hårt. ”Jag är..” ”Niall.” Fyller jag snabbt i. Hans ansiktsuttryck ändras från vänlig till förvånad. ”Euhm..jag hörde det på planet.” Mitt ansikte hettar snabbt upp och jag kollar ner på mina vans. Han ler och biter sig i läppen samtidigt som han släpper min hand och sätter sig i en av sofforna. Ännu en till kille fattar min hand och skakar den lätt. ”Hey Emily, jag är Zayn.” Han ler blygt och jag gör exakt samma leende. Det blir som en spegel. Han släpper handen och även han går och sätter sig i en av sofforna, samma soffa som Niall. En hand fattar min med ens efter att Zayn har släppt den. Handen som fattar min är varmare en de andras. Ett rus for igenom mig och jag möter hans ögon ännu en gång. Mina ögon stirrar länge in i hans innan hans röst får fram ett svagt, ”Hey...Louis.” Han släpper inte min hand direkt, som de andra gjort. Han håller kvar den, tror jag iallafall.

”Ja. Här brukar vi spela in.” Harry's hesa stämma var lägre en vanligt när den enorma metalldörren öppnades. Mina ögon lades med ens på den svarta akustiska gitarren som stod framför mina fötter. Harry följde min blick ner till gitarren. ”Spelar du?” Han log förvånat mot mig. Jag vände mig om mot honom och nickade som svar på hans fråga. Han höjde på ena ögonbrynet och nickade imponerande. Min blick släpptes från Harry och började söka i rummet igen. Det stod instrument huller om buller och sladdar var dragna efter golvet. Harry hade stannat bakom mig när jag gått fram ett par steg och börjat pilla på några knappar. Jag visste att han iakttog mig där bak. Efter allt han visat mig kunde jag ändå inte förstå vem han var. Jag förstod inte. ”Jag måste gå till skolan nu, innan dom undrar var jag är.” ”Visst. Jag kör dig.” Jag hade vänt mig om och jag kollade nu rakt in i hans stora gröna ögon. Jag litade på honom. Alldeles för mycket. ”Nej tack. Jag tar bussen.” Jag log men min röst var nervös. Harry ryckte på axlarna och höll metalldörren öppen mer än vanligt. Jag steg ut i den varma luften och ännu en gång la Harry sin hand lätt på min rygg.

När jag äntligen kommit ur den varma bussen ser jag den. Min skola. Den är enorm. Den är som ett slott. Hogwarts, woho, tänker jag och ler för mig själv. En hand nuddar min axel. ”Ursäkta, behöver du hjälp?” Jag vänder mig hastigt om och ser förvånat på tjejen i stora svarta glasögon. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut och hennes stora blå ögon fick henne att se riktigt attraktiv ut. ”Ehm..C11..Vet du var jag kan hitta det?” Hennes ansikte lyste med ens upp. ”Åh. Jag ska också till C11! Är du ny här?” Jag nickade och drog lite på munnen. ”Nice, I'll show you.” Hon log och la armen runt mina axlar.