Strängt Förbjuden Kärlek {HPFF}(SV)

Oooooooh...

♥ jätte bra

Som ni säkert märkte så är prologen från senare i berättelsen, eftersom jag ville att ni skulle få reda på att Jessicka är en dödsätare ! Det här är sju år tidigare. Efter denna går det fram till femte året.

Första året.

Nichole

Jag hade vaknat flera timmar innan tågresan från perrong ni och en trekvart, jag steg upp från den mjuka sidensängen och kollade mig omkring i rummet, kofferten stod och väntade precis vid dörren. Jag steg upp och gick bort mot den, jag öppnade den och kollade igenom den igen, i den fanns mina skolkläder, mina vanliga kläder, min trollstav, mina böcker, mina redskap och dylikt, jag hade inte glömt något.

Jag steg ut genom dörren och gick ner i köket, där satt mina tre äldre systrar, Catrine, Shanille, och Sarah. Catrine, är sexton, hon skulle börja sjätte året, hennes hår var vågigt blont, hennes ögon var blå, hennes kropp var smal, precis som alla mina systrar, och mig själv, vi har alla ett franskt ansiktsdrag, Shanille, är fjorton och skulle börja fjärde året, hon har brunt rakt hår, och gråa ögon, Sarah, min yngste storasyster, är tretton och ska börja tredje året, hon har kolsvart korkskruvat hår, hennes ögon var ljust gröna, Jag själv, jag har ett ljusbrunt lockigt hår, vit hy och blåa ögon. Vi kom ifrån en rik renblods familj, fast vi bor med bara vår mamma, vi bor i en pompös svart herrgård, med en rosenröd trädgård. Himlen var alltid blå och gräset var alltid grönt. På vintern låg där den vitaste snön, och den vitaste himlen. Det var faktiskt magiskt.

"Hej!" ropade jag glatt när jag gick in i köket, de tittade sömnigt på mig och sa ett svagt "God Morgon" tillbaks. Jag tittade besviket på dem och började bre en macka med smör, "Vi ska åka till Hogwarts idag!" Ropade jag glatt. De nickade, troligtvis uttråkade, alla mina systrar kom från olika elevhem, Catrine gick i Gryffindor, Shanille i Ravenclaw och Sarah i Hufflepuff, tänk om jag hamnade i Slytherin? "Vad är det som är så tråkigt med att åka tillbaks dit!?" Nästan skrek jag ut åt dem när de inte sa något. Catrine kollade snabbt på mig mötte min halvt arga blick. "Vi har gått där ett tag nu kära syster." Jag suckade lätt, tog en av kopparna med te som stod på bordet, och mackan med ost jag just brett, sen gick jag upp på övervåningen. Jag satte mig vid skrivbordet, åt upp min mat, drack upp te´t och tog på mig mugglarkläderna som jag skulle ha på mig när vi åkte till perrong 9¾. Det var ett par tajta jeans, ett linne, och en lätt sidentröja över."Har ni packat era koffertar!?" Ekade en röst i hela huset. Det var mamma. "Ja," sa jag med en självsäker röst, jag hörde också mina systrar säga det.

Tre timmar senare var klockan 9.30, och det skulle ändå ta någon timme in till London. "Skynda er ner nu flickor," hördes mammas röst. Jag gick fram till min spegel, rättade till mina ljusbruna lockar, gick till dörren, tog tag i min koffert och började gå ner för trappan. Väl nere stod mina systrar, och min mor där. Våran mor såg inte alls gammal ut, hon hade långt kolsvart hår, iskalla blåa ögon, och alltid en röd klänning. "Då går vi då," sa mamma med den sockerslena rösten. Mamma gjorde en snärt med trollstaven och kofferterna var borta, troligtvis i bilen. Vi gick ut genom entrén och mot bilen, jag satte mig i baksätet med Shanille, och Sarah, medans Catrine satt fram.

Det tog ungefär en timma till King´s Cross Station, klockan var 10.45, mina systrar spände fast deras koffertar på vagnar, jag följde deras exempel. Vi gick mot perron 9¾ som ligger mellan perrong 9 och 10. Catrine gick först, sen sprang Sarah, efter det kom jag, och till sist kom Shanille och Jessicka, mamma följde med oss till tågdörren, där hon fick syn på någon, jag visste inte vem hon kollade på, men hennes blick blev kallare än jag någonsin sett den. I alla fall så hjälpte hon oss in med kofferterna, Catrine sprang iväg till sina kompisar när kofferterna var inlastade, Shanille och Sarah gick till sina, själv gav jag mamma en kram och gick och letade efter en kupé. Jag satte mig i tom, och kollade ut på perrongen. Vi började lämmna perrongen efter oss, och efter några sekunder hade vi svängt runt hörnet. Jag kollade ut mot landskapen som for förbi utanför.

Någon knackade lätt på dörren, jag kollade dit, där stod en flicka med brunt burrigt hår och lite för stora framtänder och log mot mig. "Hej, kan jag sitta här?." Jag nickade fort, och fortsatte sedan kolla ut genom fönstret. Efter en stund började det bli tråkigt, så jag vände blicken mot flickan. "Vad är ditt namn?" Hon kollade tvärt upp och mötte min blick. "Mitt namn är Hermione Granger, och du?" "Jag heter Nichole Hawk, vilken trollkarlsfamilj kommer du ifrån?" "Jag.. Jag är mugglarfödd," sa hon lätt förvirrad. Smuttskalle höll på att slingra sig ur min mun. Jag log ett tillgjort leende mot henne och vände sedan bort blicken.

Efter ytterliggare en stund knackade det på dörren igen, jag vände blicken dit, flickan som hette Hermione hade gjort detsamma. Där stod två pojkar i samma ålder som oss, en mager kille med svart hår och glasögon, och en med orange hår, fräknar på näsan och ganska lång. "Ja?" sa jag, häpen över min ton. "Kan vi sitta här, det är fullt över allt." Hermione nickade denna gången, jag nickade också, sen vände jag bort blicken. "Vad heter ni då?" Jag vände blicken mot den orangehårige killen, "jag är Nichole Hawk." Han nickade, "och du då?" frågade han Hermione. "Jag heter Hermione Granger, och ditt namn är?" Han svarade genast. "Jag är Ron Weasley, och detta är Harry Potter." Jag ryckte ofrivilligt till vid namnet. De kollade undrande på mig. "Den Harry Potter?" Han nickade, och visade ärret på pannan. "Häftigt!" Sa jag utan att tänka. Han log.

"Måste inte vi byta om snart frågade jag de andra efter någon timma. De nickade instämmande, jag tog med mig Hermione och började gå mot koffertvagnen. "Har du din koffert här med?" Frågade jag Hermione, hon nickade. "Bra, då byter vi om här." Hon nickade igen. Själv letade jag upp min koffert, tog upp den svarta klädnaden, och min svarta trollstav. Jag började klä av mig mugglarkläderna, och sätta på mig den svarta utstyrslen. När jag var klar, var Hermione det också. Jag tog upp en liten spegel när vi gick tillbaks till kupén och rätade till mitt hår.

Rätt som det var svängde vi in på Hogsmeade stationen. Jag var inte sen med att lämmna kupén och springa ut, där stod en stor man, större än en vanlig man med, och väntade på oss, "alla första års elever den här vägen!" Jag följde efter honom i en snubblande fart, jag kände mig så liten bland alla andra elever. Vi kom till sjön, där vi klev i båtar med ljus som glimtade till i vattnet, de åkte av sig själva, vilket kändes helt fantastiskt, där var det stora slottet Hogwarts, det såg så mäktigt ut med alla ljus, särskilt när det speglade sig en den svarta sjön. Det var verkligen magiskt.

Vi gick uppför trapporna mot stora salen, gruppen första års elever leddes nu av Professor McGonagall. "När ni går genom dessa portar, kommer ni sorteras till ett av elevhemmen, Hufflepuff, Ravenclaw, Gryffindor, eller Slytherin.

När det väl var min tur, gick jag upp och satte mig på den trebente pallen, snälla, snälla, låt mig hamna i Gryffindor som mina vänner. "Hmm, du har en stor begåvning, du kan svika lätt, ondskan har du innuti dig, jag tror det är självklart, SLYTHERIN!" Jag suckade lätt men gick och satte mig vid elevhemmets bord.

Awesome

Jätte bra

AWSOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

FANTASTISKT!!!!!!!!!!! Jag läste precis alla kapitel och det var superbra!!!!!!

Åh tack, vad glad jag blir. Är inte alls mallig över dessa kapitlen ...
Tyckte inte jag skrev så bra när jag skrev dessa.
Säg till när ni vill ha nästa kapitel!

^När som helst du kan ge oss det

Jamen här har ni det då.
Kom på att jag skrev kapitel 14 på engelska, (otroligt dålig engelska) så måste komma ihåg att skriva om det på svenska.

Förresten, om jag inte berättat det (dåligt minne! huhuh) så hoppar jag direkt till Femte året för Nichole. Så ja.

De runt trettio dödsätarna flög in i den molniga natten, i ett försök att överumpla Fenixorden och fånga Harry Potter. En plötslig skugga dök upp. Voldemort flög igenom luften, utan transportmedel, utan något, bara en skugga. En dödsätare med svart hår viftandes bakom masken flög framåt och sköt iväg en dödande (Avada Kedavra) besvärjelse, som inte träffade den som den var avsedd för, i stället flög den förbi mannen, mannen kollade bakåt när han märkt detta, och han kollade några sekunder på kvinnan, kvinnan trodde inte sina ögon, utan flög bakåt. Hon hade känt igen mannen.

Nichole

Jag gick igenom folkmassan mot det mörkröda ångande tåget, jag sträckte på mig då och då för att försöka hitta min bästa vän som säkert rörde sig någonstans i röran, hon hade aningen vanlig kropp, alltid mörkt rosa läppar, och ett lätt lockigt, svart hår. Jag gick mot lastrummet för att lämna min koffert, samtidigt som jag fortsatte leta efter Rachel., det tog några minuter att gå dit, eftersom det stod folk överallt, när första års elever gick förbi mig gav jag dem ilska blickar, menade för att de skulle flytta på sig. Till slut kom jag fram till vagnen, det tog ett tag att få upp den, den var ju tung (och väldigt packad), jag lyckades och gick bort till sidodörrarna som ledde in i tåget. När jag väl kom in i letade jag efter en tom kupé (och såklart Rachel), jag lyckades bra, jag hittade en ungefär i mitten av tåget, jag gick in och satte mig där, försjunken i tankar.

Denna sommaren hade varit så olik alla andra, mina systrar hade bokstavligt tvingat sig på mig och gjort mig till någon helt ny, mitt ljusbruna lockiga hår hade plattats till och de hade slingat till mörkbruna slingor i hela håret, som dessutom aldrig avtog ( förhäxning, som jag inte kan mot-besvärjelsen på), de hade tvingat med mig till Egypten i en hel månad, och jag var tvungen att sola, för att bli brun! Jag ville ju vara kritvit, men solbrännan försvinner inte föränn första snön, den förhäxningen la Shanille på mig. Jag hade kollat förvånat när de köpt de nyaste kläder, och det snyggaste sminket till mig, och jag hade suckat högt, Catrine hade stirrat allvarligt på mig och sagt: "Det är du som blir snygg, var glad att du inte gör det här själv." Jag hade INTE tagit det som en komplimang, eftersom hon alltid tyckt att jag haft dålig smak.

Plötsligt vaknade jag ur tankarna, någon satte sig framför mig i kupén. "Får jag sitta här?" Hade den svarthåriga flickan sagt. "Klart du får Rach." Hon kollade misstänksamt på mig. "Känner jag dig?" Jag kollade förvånat på henne. "Det är ju jag, Nichole." "Åhh! Jag kände inte igen dig Nichy!" Sa Rachel aningen förvånad. "Du ser annorlunda ut," tilläger hon. "Jooo.. Systrarna, fixade mig." Hon nickade förstående, medans jag antagligen såg ganska konstig ut under det tjocka lager (men snygga)mascara som täckte ögonen.

Under vad som några få minuter hade det mörknat, godisvagnen hade kört förbi, och vi var nästan framme i Hogsmeade. "Borde vi inte byta om?" sa Rachel, jag hade inte ens tänkt tanken, men jag nickade frånvarande mot henne. Rachel började gå ut från kupén. "Kommer du inte Nichole?" Jag ryckte ofrivilligt till. "Va?" Hon stirrade lite halvt ilsket tillbaka på mig. "Vi-ska-gå-och-byta-om-nu!" Jag suckade, men med ett flin på läpparna. "Kunde la inte jag veta." Hon såg ut att himla med ögonen innan hon vände sig om och började gå, jag reste mig genast upp och följde efter henne. Vi gick genom korridorerna, vilket var många, tills vi kom till sista vagnarna där kofferterna var. "Vart tror du de är någonstans?" sa Rachel med en lätt irriterad röst. "Vet inte, men leta." Det tog inte så lång tid att hitta, Rachel hittade min först, sen hittade hon sin, själv var jag så trött så jag kollade knappt, jag bara låtsades. Jag hade ju knappt sovt (hade gjort klart läxorna! Vem i helvete ger läxor på lov?) Jag gick fram till min koffert där Rachel pekat ut att den varit. Jag öppnade den aningen långsamt, drog igenom alla lager med kläder och smycken, (en massa skor fanns också där), tills jag hittade den svarta utstyrseln, jag drog upp den, den var som vanligt (sen fem år tillbaks) broderade med Slytherins grön silvriga märke, med en orm som prydde det. Jag började klä av mig mina vanliga kläder och trä på mig skolklädnaden.

Tåget svängde in på perrongen och det skumpade till, jag tog Rachels hand, skyndade mig ut genom kupén. "Hej Harry," sa jag glatt när jag och Rachel studsade förbi honom. Han stirrade ilsket på mig, troligen visste han att min mamma var en dödsätare nu, han borde inte dömma mig efter min mamma. Jag blängde ilsket tillbaks, så fortsatte jag och Rachel studsa fram genom korridorerna mot en sidodörr ut ur tåget. Väl ute gick vi genom den fuktiga kvällen, solen hade gått ner, men det var fortfarande vackert ljust ute. Jag tog tag i Rachels hand och drog med henne mot en vagn, som skulle dra oss upp mot slottet. Jag satte mig mitt emot Rachel, och kollade förvånat på henne, hon såg ganska trött ut hon med. Hon märkte tydligen att jag kollade på henne, för hon tittade upp och log mig i ögonen.

Vi kom upp till Slottet och gick ur huskan ((stavfel?)) och skyndade oss in, det hade börjat ösregna, men det var ett skönt varmt regn. När vi väl kom i i stora salen satte vi oss vid Slytherin-bordet och väntade på det skit tråkiga talet som Dumbledore alltid höll på med i flera minuter, innan de små tomtenissarna skulle komma in och sorteras, själv satt jag och fixade mina lila långa smala naglar medans allting hände. Plötsligt dök maten upp, jag höll på att hoppa till, men tack och lov gjorde jag inte det, istället tog jag för mig (med gaffel, som jag aldrig gjort) av grönsaker, frukt och fisk, hällde upp ett glas pumpajuice, ibland sneglade min blick runt i stora salen, letandes efter något tecken på något intressant.

"Varför gick du aldrig till prefektvagnen förut,?" hörde jag Rachel säga när jag satt i mina djupa tankar, Va! Hade jag missat det! "Va!?" Jag kollade hastigt upp på henne medans jag fortfarande tänkte; vem mer var prefekt från Slytherin? "Ja, du missade ju det, och jag glömde påminna dig." Hon kollade urskuldrande på mig, och jag på henne. "Det är ju fan inte ditt fel, det är mitt." Hon log mot mig och fortsatte äta, medans jag tänkte på vem mer som var prefekt. "Draco Malfoy," sa jag väldigt tyst för mig själv. Jävlar, varför i helvete skulle han vara det? Den lilla snobben som bara festade. Jag suckade lågt, medans min blick gled längre ner på Slytherin-bordet där satt han med sina vänner.

Efter någon halvtimme/timme började Dumbledore prata igen, och jag tvingade mig själv till att lyssna. "Ska vi gå?" Frågade Rachel när han väl var klar. Jag nickade. "Det är klart, vi kan ju inte sova bredvid Dumbledore," hon skrattade, jag med, och de flesta runt Slytherin hade hört det och skrattade de med. Vi började gå mot fängelsehålorna. "Lösenordet är Smuttskalle." Sa Rachel. Jag vände min blick mot henne, "och du vet det...?" Hon nickade obesvärat och gick fram till väggen, sa smuttskalle och vi gick in.