Nicole Smith

Ok, då. Nu har du hämnas på mig. Faster Alice är verkligen iriterande.

Kapitel 14

En grön eld virvlade runt henne och när den försvann stod hon I en grå, stenklädd öppen spis som stod på långsidan I ett stort vardagsrum. Draco stod några steg framför henne och borstade av askan från sin mörka tröja. Hon steg ut på det mörka parkettgolvet och borstade bort askan från sina kläder med handen.
“Hallå! Är det någon hemma?” ropade Draco och gick mot det stora valvet som ledde ut I hallen. Han fick inget svar. Nicole följde snabbt efter honom. Vardagsrummet såg väldigt elegant ut. Hon visste att Blaises mamma hade mycket pengar, men hon hade inte trott att det skulle se ut så här. Sofforna var I rococo-stil och klädda I grönt sammet. Mitt I rummet hängde en stor kristallkrona och väggarna var fulla av tavlor av personer. De flesta liknade Blaise så hon gissade på att det var släktingar. Alla tavlor hade guldramar och längst ner på ramen stod det namnet på personen som var avbildad och årtalet då personen föddes och dog, om han eller hon var död.
“Nicole, kommer du?” hörde hon Draco säga. Hon slet blicken från tavlorna och såg att Draco var på väg upp för trappan.
“Åh, eh ja”, svarade hon snabbt och skyndade efter honom. Varenda trappsteg knarrade när hon satte ner foten på dem. Draco svängde snabbt till vänster när han hade kommit upp till den övre våningen och gick fram till dörren som var längst bort I korridoren. Den var stängd. Nicole skyndade snabbt efter honom. Han knackade lätt på den tunga, bruna, trädörren. Det hördes snabbt fotsteg från rummet och dörren gled långsamt upp. Blaise ställde sig I glipan som hade bildats. Han såg förvånat på dem.
“Draco, Nicole? Vad gör ni här?” frågade han. Nicole kände genast doften av hans äppeldoftande shampoo och kände plötsligt att hon blev väldigt attraherad av honom, fast bara I någon sekund. Hon skakade snabbt av sig känslan.
“Vi hade bara vägarna förbi”, svarade Draco nonchalant. “Får vi komma in?” Blaise flyttade sig åt sidan så att de skulle kunna gå in I rummet.
“Vi hade inte alls vägarna förbi”, sa Nicole och ställde sig precis innanför dörren. Blaise stängde den och såg frågande på henne.
“Jaså? Vad gör ni här då?” frågade han och satte sig I den svarta skinnfåtöljen.
“Draco behöver ett ställe där han kan övernatta”, sa hon och satte sig på sängen.
“Du kan säkert stanna här. Mamma bryr sig inte”, sa han. “Men vad gör du här om det var Draco som behövde sova här?”
“Han drog med mig hit, typ”, svarade hon. Draco tog upp en fjäder från golvet och blåste iväg den från handflatan.
“Åh, okej. Varför kan han inte sova hos dig? Jag trodde att det var något mellan er två?” frågade han och höjde ena ögonbrynet.
“Hennes mamma tycker inte om min familj av någon anledning”, sa Draco och tog upp fjädern igen.
“Så det är något mellan er två?” fortsatte Blaise. Draco skakade på huvudet.
“Nej, det är inget mellan mig och Nicole”, sa han bestämt och blåste bort fjädern.
“Säger du det så”, svarade Blaise och lutade sig tillbaka. “Jo Draco, om du ska sova här ikväll får du vara med om årets bästa fest.” Draco sken upp.
“Jaså? Här eller?” frågade han. Blaise nickade och såg på Nicole. “Du får också komma om du vill.”
“Tror inte att mamma kommer tillåta det”, svarade hon och suckade. “Hon har varit så konstig ända sen vi flyttade hit.”
“På vilket sätt?” frågade han.
“Hon var aldrig så här överbeskyddande I Kanada”, svarade hon och såg uppgiven ut. “Jag skulle kanske få gå om min kusin får följa med.”
“Kille eller tjej?” frågade han snabbt.
“Kille”, svarade hon. “Men om du är rädd att han ska ta alla tjejer så behöver du inte oroa dig över det. Han är inte så populär hos tjejerna.”
“Om du får komma om han följer med så ta med honom. Vi kan alltid låsa in honom I städskåpet om han blir jobbig”, svarade han och log.
“Kommer det några andra som man känner?” frågade Draco och la sig på sängen.
“Tom skulle försöka dyka upp, Zach kommer, Daniel kommer kanske. Hans mamma är ju fortfarande sjuk så han är lite nere”, svarade Blaise.
“Då behöver han ju festa lite”, sa Draco och skrattade lite lätt.
“Pansy och Daphne kommer också”, fortsatte han.
“Jag trodde att du hade gjort slut med Daphne”, sa Draco förvånat och satte sig upp igen. Nicole ryckte till när han sa det. Hon hade inte haft en aning om att Blaise hade gjort slut med Daphne. Hon kände hur känslorna började komma tillbaka I kroppen, men hon förstod inte varför.
“Det har jag, men hon fick reda på festen innan jag gjorde slut och hon missar aldrig en fest”, svarade han.
“Sant”, sa Draco och nickade instämande. Nicole harklade sig och reste sig upp.
“Jag borde väl sticka hem nu eftersom Dracos problem är löst och för att jag måste övertala min mamma om att få komma hit ikväll”, sa hon och gick mot dörren. Blaise ställde sig snabbt upp.
“Jag går med dig ner”, sa han och gick efter henne. Hon stannade förvånat utanför rummet.
“Du vet, jag kan gå ner till ditt vardagsrum själv”, sa hon och log lite mot honom.
“Jag vet, men jag vill bara vara en bra värd som följer gästerna till dörren, eller I ditt fall den öppna spisen”, sa han och log tillbaka.
“Din mor har fostrat dig väl, Mr Zabini”, sa hon med en bred brittisk dialekt. Hon började gå ner för trappan. “Så, när ska jag dyka upp ikväll?”
“Runt nio”, svarade han. Hon nickade och gick in I vardagsrummet. Han höll fram en skål med flampulver mot henne när de stod vid den öppna spisen. “Ehm... jo, eftersom att du inte dejtar Draco, vilket jag trodde, så undrar jag typ om du tror att det kan bli något mellan oss två igen?” sa han försiktigt. Nicole såg förvånat på honom och log lite.
“Kanske, vi får se vad som händer ikväll”, sa flirtigt och steg in I den öppna spisen.

Ytterdörren öppnades och ett vilt diskuterande hördes från hallen. Nicole som hade suttit på en stol I köket reste sig upp och gick mot dörröppningen.
“Den var inte grön, kära Mathilda. Den var blågrön”, hörde hon sin moster säga till sin farmor.
“Det var den inte alls, jag har ett starkt minne av att den var grön”, svarade hon bestämt.
“Det spelar väl ingen roll vad den hade för färg, den var underbart vacker ändå”, sa Alice. John trängde sig förbi resten av personerna och gick mot Nicole som stod lutad mot dörrkarmen.
“Vad pratar de om?” frågade hon honom. Han suckade.
“Om en ytterdörr de såg på vägen tillbaka hit”, muttrade han och gick förbi henne in I köket. Hennes mamma gick snabbt in efter honom.
“Vad har du haft för dig medan vi var ute, Nicole?” frågade hon samtidigt som hon fyllde vatten I tekannan.
“Åh, eh... läst lite”, svarade hon snabbt och satte sig vid köksbordet igen. John såg fundersamt på henne.
“Du, läsa? Jag skulle inte tro det”, sa han bestämt. Hon spände ögonen I honom.
“Och varför skulle inte jag kunna läsa?” frågade hon surt.
“Den Nicole som jag kände satt aldrig och läste när hon hade en ledig stund”, fortsatte han och lutade sig tillbaka.
“Vad gjorde den Nicole du kände då?” frågade hon och lutade sig fram över bordet.
“Hon läste inte I alla fall”, svarade han bestämt.
“Lugna ner er”, sa Jane och tog fram ett antal koppar ur skåpet. “Om Nicole säger att hon läste så gjorde hon det.” Nicole lipade snabbt åt John innan hon lutade sig bakåt.
“Du, mamma”, började hon. Jane vände sig om. “En kompis till mig har precis fyllt år och ska ha en liten fest ikväll. Är det okej om jag går på den?” frågade hon och såg bedjande på sin mamma.
“Vem är det som har festen?” frågade Jane.
“Blaise, Blaise Zabini”, svarade hon snabbt.
“Kommer en viss Malfoy att befinna sig på festen?” frågade hon barskt.
“Jag tror inte det. De är inte så bra vänner”, svarade hon. “Det var okej för Blaise att John också kom”, fortsatte hon.
“Okej, men gör inget dumt”, sa Jane till slut. John såg chockat på Nicole.
“Är jag bjuden?” sa han förvånat och lät samtidigt väldigt stolt. Han brukade inte bli bjuden på fester.
“Ja, jag sa att du var här så han sa att du fick komma om du ville”, svarade hon och tog emot sin tekopp av Jane. Hon blåste försiktigt på det varma teet och tog en klunk.

Nicole tog upp sin mascara och började dra borsten mot sina ögonfransar. Hon hade bytt om till en mörkblå, axelbandslös, kort klänning och ett par svarta pumps. Hennes hår var nytvättat och hon hade bestämt sig för att ha det utsläppt under kvällen. Nu var det bara sminket kvar.
“Nicole, vilken skjorta är snyggast? Den här eller den här?” frågade John som hade kommit upprusande till hennes rum. Han höll upp en beige och en vinröd skjorta och såg frågande och stressat på henne.
“Den vinröda”, svarade hon snabbt. Den var I alla fall minst ful av dem.
När hon var klar med mascaran strök hon på ett tunt lager med rouge på kinderna. Hon hade fjärilar I magen och hon chansade på att det var för det Blaise hade sagt tidigare under dagen. Hon visste att hon fortfarande borde vara lite sur på honom efter det han hade gjort mot henne under hösten, men hon kunde inte hjälpa det. Hon tyckte att han var snygg, smart och rolig, det vill säga allt hon brukade falla för. Hon såg sig en sista gång I spegeln innan hon gick ner för trappan och mot vardagsrummet. Hon kastade en snabb blick på det stora golvuret. Den visade tre minuter I nio.
“John? Kommer du?” ropade hon. Hon fick ett väldigt otydligt svar från honom, men det lät ungefär som att han sa “gurkan är på månen”, men det lät inte speciellt vettigt. Han småsprang in I vardagsrummet någon minut senare.
“Okej, jag är redo för att festa loss”, sa han och gjorde några löjliga danssteg.
“Gör inte så där, tack”, sa hon och steg in I den öppna spisen.

Haha asbra!! ♥

Ja, meer! Du äger på att skriva!

haha, "gurkan är på månen" XD underbart!

love it ♥

Jätte bra!

fortsätt !!

HaHa! Gurkan är på månen! Älskar den!

när kommer det mer?