"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Först när den nya dagen grydde och fåglarna kvittrade med förnyad kraft efter ovädret gick Albus och lade sig. En uppslagen bok låg bredvid hans sängbord, "Sagan om de tre bröderna." Den hade ett flertal gånger studerats flitigt av Albus och Gellert, då de båda sökt ledtrådar till var de tre dödsrelikerna kunde finnas.

Inte nog med att de skulle få mugglarna att underkasta sig, med dödsrelikerna i sin ägo skulle inget kunna stoppa dem, och Albus skulle återföra sin pappa Percival och mamma Kendra till livet igen. Kanske att Ariana kunde förlåta sig själv då och bli frisk igen.

Men trots Albus ingående analys av berättelsen, så skulle han först många år senare förstå sensmoralen i den. Albus var den första brodern. Han skulle ha valt fläderstaven. För även om han hade den osjälviska avsikten att lyckas lappa ihop sin trasiga familj igen, så lockade makten honom mer än han kunde eller ville erkänna.

Aberforth var den andra brodern. För honom var familjen allt. Han lade numera ned hela sin själ i att ta hand om Ariana, och fanns det något sätt att få tillbaka deras föräldrar så skulle han inte ha tvekat.

Ariana var måhända en flicka, men kunde ändå liknas vid den yngsta av bröderna. Hennes önskningar och förhoppningar var blygsamma. Allt hon önskade var något som skulle hålla henne skyddad och som kunde låta henne leva sitt liv i fred och i harmoni med sig själv.

Men detta förstod som sagt inte Albus, där han oroligt vred sig i sömnen. För i hans drömmar hägrade Gellert, med ett löfte om all världens skönhet, rikedom och makt.

Super bra och jag gillar att Grindiwald rör till det för Albus ^^

Jättebra! Jag älskar liknelsen med syskonen Dumbledore och de tre bröderna

Förvirrade drömmar kramade Albus hårt med sina klibbiga händer, tills han låg genomsvettig i sina lakan.

"Albus..." sade Gellert i drömmen, på ett sätt som Albus aldrig vågat hoppas på i verkliga livet. Lågt och sensuellt, inte på det sättet man talade med en vän.

Albus sprang och jagade rösten, men det var som om den ideligen tycktes komma från något annat håll. Samtidigt pockade Ariana på hans uppmärksamhet, hon klängde sig fast vid hans ben och sinkade honom, medan Aberforth bara stod och såg på med en anklagande min.

"Välj en" sade tre röster samtidigt, och Albus fick syn på de tre dödsrelikerna som låg uppradade. Men han fick bara välja en...

"Staven" sade Gellert.
"Stenen" sade Aberforth
"Jag kan gömma dig..." sade Ariana och bredde ut osynlighetsmanteln, då Albus plötsligt vaknade med ett ryck.

En midsommarnattsmardröm.

Albus kände sig helt febrig när han gick upp. Klockan var nu långt efter lunchtid, och Albus satte sig vid skrivbordet för att skriva en artikel till "The Daily Prophet". Det extraknäcket var det som försörjde familjen, tillsammans med getmjölk och ost från Aberforths getter.

Albus suckade. Han fann det svårt att engagera sig i de senaste quidditchresultaten, liksom allt annat.
Typiskt! Hade han bara inte sett den där visionen, den där han och Gellert... Albus stönade lågt. Det var slutet av 1800-talet, det fanns knappt ord för det han var. I allmänhet gick personer som honom själv under namnet "pixie", då den typen av personer på något sätt förknippades med pixignomers gracila framtoning.

Dessutom betraktades pixignomer som ohyra. Det var det Albus kände. Han var oönskad. Han skattade sig lycklig över att ha en vän som Gellert, som fortfarande stannade vid hans sida trots det Albus gjort mot honom under natten.

Aberforth kom in genom ytterdörren med Ariana vid ena handen, och en hink med färsk mjölk i den andra.

"Så herrn behagar stiga upp nu?" sade Aberforth med ett spetsigt, ironiskt leende, medan Ariana log sött. Hennes sinnesförvirring tycktes vara som bortblåst för tillfället.

"Sovit gott?" sade hon bara, varvid Albus nickade långsamt, och han undrade om Ariana kunde se att han ljög.

"Mr Grindelwald står utanför" sade Aberforth fortfarande med sitt hånfulla tonfall "Han vill visa dig något".

jag gillar att du bygger upp spänningen och nyfikenheten

AWSOME! Kan du skriva lite mer om Ariana?

Superbra!

Jättebra!

Här kommer en del som huvudsakligen kommer att skildra Ariana och Aberforth, ni får ge er till tåls med hur det går med Albus och Gellert!

Aberforth satt på huk för att mjölka en av sina getter med svettdroppar glittrande i ansiktet. Han hade sagt åt Albus att Gellert väntade på honom innan han återupptagit sitt arbete. Ariana satt på en pall och kliade förstrött en av getterna under hakan, en get hon döpt till Percival eftersom hon tyckte att det såg ut som att den hade likadant skägg som deras far.

"Aberforth... När gifter sig folk?" frågade hon.
"När? Ja, när man är tillräckligt gammal och kan försörja familj och -"
"Nej, jag menar inte så. Hur vet man när folk är kära i varandra?"

Aberforth reste sig upp och klappade vänligt geten han mjölkat på ryggen innan han föste iväg henne.
Han kliade sig i huvudet och undrade vad han skulle svara.

"Ja... När någon ser på en annan person som mamma och pappa såg på varandra" sade Aberforth med ett vemodigt leende.

"Ska Albus gifta sig snart då?" frågade Ariana.

Aberforth skrattade till.

"Och med vem skulle det vara? Den stackarn kan inte få det alltför roligt, så mycket som han studerar."

"Men Gellert studerar ju lika mycket, så det skulle inte göra något" sade Ariana med en fundersam rynka mellan ögonbrynen.

Aberforth tog ett så häftigt steg framåt att han välte ut mjölkhinken.

"Ariana, vad menade du nu?"

Ariana spärrade upp ögonen och skakade förskräckt på huvudet.

"Säg det, för om du menar det jag tror att du menar..." sade Aberforth nästan hotfullt, på ett sätt han aldrig talade med sin syster.

Ariana såg sårat på Aberforth, och utan att ge ett ljud ifrån sig började tårar rulla ner för hennes kinder. Aberforth ångrade sig genast och satte sig ned bredvid henne och lade armarna om henne.

"Förlåt Ariana, det är ju inte ditt fel."
"Men varför är det fel, Aberforth?"

Aberforth bet sig i läppen.

"För att det är det, bara. Men det kan i alla fall inte stämma" sade Aberforth med stadig röst, men inombords tvivlade han starkt. Om det var så som Ariana hade antytt, så skulle hans brors relation med Gellert bli ännu mer destruktiv. Aberforth hade aldrig gillat Gellert och alltid tyckt att han hade allt annat än gott inflytande på Albus, men som det såg ut nu kunde Aberforth inte förmå sig att åka tillbaka till Hogwarts. Inte innan han visste hur det i själva verket låg till.

"Så, gråt inte mer Ariana. Det kommer att bli bra."
"Ingen anledning att gråta över spilld mjölk" sade Ariana och plockade upp den tomma hinken från golvet.

Den bästa ff jag någonsin läst. Du skriver så sjukt bra. ;o