Livet efter livet

okej Måste nog jag oxå...

För mig blir det om 20 - 25 minuter

Haha jätte många hade taggat mig och jag blev typ rädd att jag gjort nåt really när jag såg alla breven xp

Bra

Kommer det mer snart?

Heeejj, ni är SÅ snälla!
Här kommer nästa kapitel. Förlåt om det är kort/dåligt/hemskt/tråkigt/blä eller nåt xD

2 - Avdelningen för nykomlingar
Ljus, ljus, ljus och ljus. Nu hade allting blivit precis tvärt om. Förut hade det varit kolsvart, och nu var det så ljust att Freds ögon sved.
Han lyfte ännu en gång handen för att täcka ögonen. Det som förvånade honom var att det fungerade den här gången. Han hade en hand...
Fred sänkte långsamt handen igen och upptäckte att han nu kunde känna sin egen kropp. Han kunde också känna att han låg på något mjukt underlag, kanske en säng.

Det var fortfarande för ljust för att se någonting, men snart kunde Fred urskilja vissa konturer. Han kunde se två saker rakt framför honom som stack upp i vädret. Efter ett tag kunde han konstatera att det var hans egna fötter han såg. Han testade att vicka lätt på tårna, och det gick hur bra som helst.

En stund senare kunde Fred se allt klarare och tydligare. Han låg i en slags sjukhusliknande säng i ett ganska litet vitt rum. Det fanns inga möbler eller något förutom sängen och en dörr rakt framför honom. Fred själv var iklädd ett slags vitt linne som påminde honom om sjukhuskläderna på St. Mungos.

Vad var det här för ställe egentligen? Varför hade Fred kommit hit? Skulle han inte vara död?
Fred låg och funderade på hur länge han skulle bli tvungen att ligga där när det plötslig hördes fotsteg utanför dörren. Stegen lät högre och högre, och några sekunder senare öppnades dörren till rummet. En kvinna med blek hy och ganska långt, brunt hår gick in i rummet. Hon stängde dörren efter sig och trollade sedan fram en pall som hon satte sig på. En penna och ett sorts anteckningsblock dök upp i luften, och kvinnan greppade dem.
”Vad heter du då, lille vän?” frågade hon sedan med en silkeslen röst.
”Fred Weasley”, svarade Fred. Han blev glad över att han kunde använda sin röst.
”Perfekt”, sa kvinnan. Hon fyllde i något i anteckningsblocket.
”Så, berätta nu, vad är det sista du minns innan mörkret kom?”
Fred funderade.
”Det var krig. Vi stred mot dödsätare, och sen kom det en explosion… Och det var det sista som hände.”
”Bra. Allt fungerar utmärkt”, sa kvinnan. Hon fyllde i något mer i anteckningsblocket.

Fred kände sig just nu väldigt förvirrad. Han visste inte vart han var, vad han gjorde i det här rummet, vem kvinnan var och varför hon var här. Han hade heller ingen susning om varför hon antecknade allting i det där lilla blocket.
”Varför behöver du veta det här?” frågade han till sist.
”Å, det är så många som glömmer bort saker och ting, och det är viktigt att vi håller koll på hur det står till och att allt fungerar som det ska”, svarade kvinnan.
Svaret var inte till någon särskild stor nytta för Fred, men han lät ändå bli att gå in på saken.
”Vart är jag?” frågade han istället.
Kvinnan trollade fram ett ryggstöd på sin pall och lutade sig bakåt.
”Det frågar alla”, sa hon. ”Du är på avdelningen för nykomlingar.”
Fred spärrade upp ögonen. Nykomlingar? Vart var han egentligen?
”Vadå nykomlingar?” frågade han fundersamt.
Kvinnans ansiktsuttryck blev lite allvarligare.
”Du är död, Mr Weasley. Det här är efter döden.”
Hjärtat sjönk i Freds bröst. Han hade redan vetat att han var död, men det här var som en bekräftelse på det värsta.
Fred svalde. Klumpen i halsen växte sig större och han kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Han försökte göra sin röst så stadig som möjligt, och frågade:
”Vad kommer efter döden då?”
Kvinnan lutade huvudet lite på sned.
”Början.”

Jättebra! Du skriver så bra, man förstår verkligen Fred!

ahmagad!!!! Så bra!
(särskilt det sista ordet...) haha skämtar bara älskade hela kapitlet och du skriver sååå bra!

Jag är mållös... Jag tror du precis dödade mig med ditt skrivande kvinna. Det är såbra... Att jag inte ens finner ord 0_0 ♥

Ååhaaaaaahhh Ni Är Så SNÄLLA!!!!! ♥