Jag kommer alltid att älska dig (Lily, Snape och Marodörerna)

pardus, varsågod ^_^ ♥

AWESOME!! : DD MEER! ♥

SUPERBRA!!!!

Känn dig bevakad! > : D

den här ff är super braaa

VILL HA MEEER!!!!!

Amaziiiiiing kapiteeeeel

OMG. SÄkert Sirius som satte sig där C:
MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER.
NU
NU Nu
Nu. XD
Oerhört bra. Loveit!

Ja, om jag har förstått det rätt

TACK SÅ MYCKET ALLIHOPA, NI ÄR BÄST! Jag blir så sjukt glad av era kommentarer, tack igen, finisar! ♥

________

Snape glodde på henne med en glödande blick.
"Nå, vad hände nu då? Jag såg er minsann, dig och de där självgoda skitstövlarna."
Det var ingen tvekan om vilka han menade. Återigen tänkte hon: varför måste Sev alltid fråga ut henne om alla hon umgås med av det motsatta könet? Inte för att det var speciellt många, men i alla fall...
"Det har du inte med att göra Sev." bestämde hon sig för att svara.
"Vadå, jag trodde att vi var bästa vänner. Ska inte vi kunna prata om allt?"
Hon borde ha väntat sig det. Sev körde alltid med "bästis-snacket" för att få henne att berätta saker.
"Okej, då. Men jag tvivlar på att du vill höra." Hon tolkade hans tystnad som en uppmaning att fortsätta. "Du får inte berätta för någon, okej? Jag tror att jag är kär...."
Hon hann precis stoppa den där töntiga lilla sucken som skulle poängtera det hon just sagt, så att det skulle låta som om hon satt och tänkte på killen just i det ögonblicket.
"I vem?" frågade Snape lågmält. "Inte i Potter, väl?"
"Nej!" fräste Lily irriterat, trött på att alla - alla enligt hennes mening i alla fall - föreställde sig dem två som ett par. "I Sirius."
Snape blev askgrå i ansiktet. Sedan förvreds det till ilska.
"Du har möjlighet att välja i princip vilken kille i vår årskurs du vill, och så väljer du den där äckliga lilla mallgrodan! Han tycker att han är så snygg och smart...!"
"Men det är han!" avbröt Lily. "Så varför skulle han inte få tycka det, det är ju sant!"
Snape fortsatte som om han inte hade hört henne:
"Du skulle väl ha vett att välja någon med lite mer hjärna och mindre hår? Halva av hans så kallade intelligens är ju i Merlins namn bara förhäxningar från hans mamma!"
"Låter det inte romantiskt? Att ha haft en tuff barndom!" sa Lily drömmande.
"Jag vet fler som har haft en jobbig uppväxt. Men dem är du inte det mista intresserad av." Snape lät sårad. "Vi ses, Evans."

Lily tittade på medan Snape stormade ut genom biblioteket. Han krockade nästan med ett gäng Ravenclaw-elever som var på väg in. Utan att ens kolla upp på dem sprang han vidare, trots att de skrattade åt honom. När de kom närmare kunde Lily höra lösrykta meningar, framviskade för att utomstående inte skulle höra.
"Såg ni hans ansikte? Såg ut som han grät.... Blivit dumpad... Men han kan väl inte ha någon tjej?... Stackars henne i så fall... Hört att han håller på med svartkonster... Men han grät, vad kan ha hänt?"
Lily ville inte lyssna mer. I en enda svepande rörelse låg alla hennes böcker i väskan igen. Trolldrycksuppsatsen fick vänta. Hon orkade inte mer just nu. Kanske hade hon just förlorat en av sina bästa vänner?

Hon stannade upp på sin väg tillbaka till sällskapsrummet, stel som en pinne. Med en stöt av smärta förstod hon vad som hade hänt...
"Låter det inte romantiskt? Att ha haft en tuff barndom!"
"Jag vet fler som har haft en jobbig uppväxt. Men dem är du inte det mista intresserad av."

Snape hade haft en riktigt risig tid som liten. Och tydde inte hans kommentar om hennes intressen på att han gillade henne? Det var trots allt vad hans tonfall hade understrukit.

Och det hon hörde Ravenclaw-eleverna säga? Sysslade han med svartkonst? Och var han verkligen så hatad att det var synd om dem som umgick med honom? Om henne själv, Lily Evans? Var det synd om henne som tvingades stå ut med Sev för att ingen annan orkade? Men andra orkade faktiskt. De som ville följa i Du-vet-vems fotspår orkade. De drog till sig Sev som om de var uttorkade tvättsvampar och han var vattnet. Plötsligt var Lily inte det minsta osäker. Hennes bästa barndomsvän Severus Snape, sysslade med svartkonster bakom ryggen på henne.

Lily hade ont i hjärtat den kvällen. Alice var fortfarande inte tillbaka, så istället för att sitta uppe och prata hela natten grät hon sig till sömns. Vad skulle hon ta sig till?