Maybe I'm not meant to live[SV][PG-14]

Snälla skriv mer!

mera, den e ju jättebra!!

jag ska se om jag kan få klart ett kapitel till helgen.

Ny läsare
Jättebra!!!
*bevakar*

Kapitel 6:
LILY EVANS PERSPEKTIV:
3 dagar, så lång tid hade det gått sedan jag senast hade sett marodörerna på lektionerna. Var var dom?
Jag skakade på huvudet och satte mig ner vid ett bord i uppehållsrummet, jag drog fram min vita fjäderpenna, mitt kolsvarta bläck och några pergament. Vi skulle skriva om hur det var att vara häxa och trollkarl under medeltiden. Men hur jag än gjorde så dök bara marodörerna upp i huvudet på mig och det slutade med att min första mening på pergamentet blev:
under medeltiden var hasselnöttsbruna ögon... jag slog frustrerat näven i bordet så att allt på det hoppade till och trollade bort meningen med trollstaven.

När jag skulle börja om igen så kom en konstig känsla i magen och jag reste mig upp och mina ben rörde på sig som om de hade en egen vilja, dom rusade ut i koridoren och vidare nerför en trappa och runt ett hörn och stannade inte förens jag stod en halvmeter från sjukhusflygeln. Konstigt. Av någon anledning så kastade jag en trollformel som gjorde mig osynlig och gläntade försiktigt på dörren.

jag smög försiktigt närmare de tre pojkar som satt runt en av sängarna, det var marodörerna och i sängen låg en avsvimmad James potter. Jag studerade honom närmare, han såg så ung och oskyldig ut. Inte alls den där Potter som jag oftast mötte annars.
"James, snälla vakna!", sa Black oroligt.
efter en stund slog Jam- potter upp ögonen och avsljöjade ett par shockerande hasselnötsbruna ögon, han såg sig fövirrat omkring och gav ifrån sig ett lågt stönande av smärta som fick mina ögon att tåras av medlidande.
"James! du lever!", utbrast Black Pettigrew och Remus. Remus gav ett par glasögon till James - äh! inte nu igen, jag måste skärpa mig! - potter menar jag.
"Varför?", undrade Black sorgset. Potter slog ner blicken och jag såg att hans armar hade bandage på och fastspännad vi sängen - varför då?.
"Snälla, svara!", utbrast Black och grep tag i james - potter, menar jag - haka
"Lily.", var det ända han sa och jag rusade ut ur salen och stannade inte förrens jag var framme till min säng i min sovsal och jag sjönk ner på sängen och grät.
jag var orsaken till att han var i sjukhusflygeln. jag tänkte tillbaka ett ögonblick och jag kände hur skulden steg inom mig. Hans armar var inlindade i bandage och de var fastspända, hade han försökt begå självmord? var jag orsaken till det?

Asdfghjkl så otroligt awesome ♥

Otroligt jättebra!!!!

jätte bra kapitel!

OMR va underbart bra du skriver! Ser fram emot kommande kapitel!

Amazing