Ebonie Black [SV]

Mah wurds ♥

DET VAR PÅ TIDEN!


SUUUUUUUUUUUUUUUUPER BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Fantastiskt! Jag är kvar!

Otroligt bra! Blir inte fäst vid många saker. Men denna var riktigt bra skriver. Suuuper. Streckläste ofc.
Hihihi. Har själv skrivit(fast inte lagt ut det kommer) en FF om Sirius Blacks dotter.

Älskar Sirius ♥

/kram Therese

SUPER

Alltså, TACK! Det är ni som får mig att vilja fortsätta skriva...

__________________________________________

Hon tittar på mig med hennes runda bärnstensfärgade ögon.

”Jag svarade att jag självklart kunde ta emot dig. Han kom hit med hjälp av flampulver, ett sätt att ta sig till andras spisar kan man säga, och lämnade över dig till mig. Han sa åt mig att göra mitt yttersta för att dölja allting för dig tills tiden var kommen. När jag frågade vad han menade med det svarade han att jag själv var den enda som kunde avgöra det. Och jag antar att det är nu.”

”Men… varför kunde han inte ta hand om mig själv?”, frågar jag.

”Ebonie, alla… alla tror att din far är en massmördare och han sitter inspärrad på det säkraste fängelset som någonsin existerats”, säger hon dystert.

”Men det kan inte vara sant!”, säger jag desperat.

”Nej, nej. Det är inte sant heller. Men vem tror du skulle tro mig? De tror att han sprängde en grupp mugglare – icke-magiker – i luften när det i själva verket var en man vid namn Peter Pettigrew som gjorde det.”

”Men det är inte rättvist!” skriker jag den här gången.

”Nej, det klart det inte är rättvist!”, säger Crystabella med darrande röst, ”Men det enda du kan göra nu är att utbilda dig på Hogwarts, det är vad din far vill.”

Jag kunde inte förstå hur någon kunde göra så här. Min pappa, oskyldig dömd! Minnena av honom blev allt klarare efter historien om honom och sorgen och ilskan blandades ihop till ett enda stort trassel inom mig. Jag var redo att börja på den där skolan och följa upp till min fars vad jag antog sista önskan om mig. Även fast allt lät hopplöst kunde jag ändå känna en liten gnista av hopp någonstans.

”Ja, okej. Men, alltså, jag menar… Vad innebär det att vara en … häxa?”, säger jag medans jag smakar på ordet. Häxa. Jag är en häxa. Och jag känner mig faktiskt glad.

”Oj, så mycket. Ett stort ansvar, Ebonie. Men inte bara en tyngd, utan det är även fantastiskt. Och Hogwarts! Den bästa magiskolan någonsin!”

”Och du har gått där?”, frågar jag och känner mig lite dum för att jag inte hade fattat det än.

”Ja, men det var längesedan. Men vet du vad, redan i övermorgon går Hogwartsexpressen. Jag tror att det var en lite lång väg att flyga för den här gamla ugglan… Men så dum jag är! Du kan ju inte gå under namnet Black… Åh…! Vi får kalla dig Ebonie Moonbeam. Mitt efternamn, och jag skickar en uggla nu och säger att du heter Moonbeam. Ja, så gör vi. Men nu måste vi åka till London!” säger hon med ett leende, och jag ler tillbaka.

SUPERAWESOME!!
Du är skitduktig på att skriva♥

jätte bra!

Awesome

SuperB!