Allt för dig, Elina [SV]

braaaa!!!

SUPER

Tack, ni ger mig verkligen mer beröm än jag är värd!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 11

Chelsea kom in genom dörren och slängde åt mig en kudde och ett örngott att trä på. Själv satte hon sig på sängkanten och skakade ner en skotskrutig filt i ett påslakan. Jag satte mig med benen i kors på luftmadrassen och trädde örngottet över kudden.
"Tack, Chels", sa jag när hon räckte mig täcket. Vi kröp ner i våra bäddar och jag insåg plötsligt hur trött jag var. Jag hade ju faktiskt varit uppe ända sedan klockan halv tio igår morse. Jag sneglade på klockan På Chelseas sängbord. Den visade tre minuter i fyra på morgonen. Jag gäspade stort och gjorde mig bered att somna när Chelsea i samma pigga ton som nyss sa:
"Nu måste du berätta hur du bar dig åt!" sa hon med ett uppmanande leende på läpparna samtidigt som hon stödde upp huvudet i handen.
"Okej", gäspade jag och gjorde mig beredd på att få hålla mig vaken en bra stund till.
Jag började berätta om vad som hänt vid middagen. Det kändes så länge sedan när jag tänkte på det. Var det verkligen inte längre sedan? Var det verkligen mindre än ett dygn sedan jag fått den där kristallkronan att splittras och flyga genom luften i småbitar där hemma i min fasters matsal?
När jag berättat hela historien - med vissa svårigheter eftersom jag varken ville nämna Elina i rädsla för att börja gråta igen eller nämna osynlighetsmanteln eftersom jag ville hålla den hemlig - såg jag på Chelsea för att invänta hennes reaktion, vilken kom omedelbart när jag slutade med att berätta hur min faster nästan fått tag i min mantel när jag flög från huset. Hon flinade länge och väl innan hon yttrade sig igen.
"Så du smög hela vägen upp till vinden, dyrkade upp låset, hämtade kvasten och smög ner igen utan att den gamla haggan upptäckte dig förrän du just skulle flyga?" flinade hon. Jag ryckte på axlarna,
"Jag måste väll ha smugit bra, eller något", sa jag obesvärat. Det var tur att jag var bra på att ljuga.

AWESOOOOME!!

Jättebra Längtar tills det kommer mer

Bra!

braaa!!!

BRA!!

Som sagt; MYCKET mer beröm än jag är värd. Tack! ♥
Nu kommer en extra lång del som ursäkt för att det inte har blivit något på så länge!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 12

Efter att ha pratat en lång stund sa vi godnatt till varandra och släckte den lilla mörkblå sänglampan som stod på Chelseas sängbord.
Jag la kinden mot den svala kudden och insåg än en gång hur otroligt trött jag var. Trött slöt jag ögonen och somnade nästan genast.

De välbekanta, svävande kristallbubblorna lyste upp de ljusa väggarna när jag sprang genom korridorerna. Alla färger var onaturligt förvrängda och skarpa, och kanterna på mitt synfält var suddigt, vilket bara förstärkte min stigande känsla av panik.
Det är inte försent, intalade jag mig. Det kan inte vara försent, det får inte vara försent.
Men så snart jag sprang in genom dörren och fram till henne förstod jag att det var det. Jag tog hennes hand i båda mina och tryckte den hårt. Jag viskade hennes namn upprepade gånger medan tårarna rann nedför mina kinder. Utan att vrida på huvudet såg hon mig i ögonen och ett svagt leende spred sig över hennes spruckna läppar och utmärglade ansikte.
"Susanne..." Hon formade ljudlöst mitt namn med läpparna innan hennes ansiktsmuskler blev slappa och jag kände den sista kraften försvinna ur hennes fingrar mellan mina händer.

Jag slog upp ögonen och kände de heta tårarna rinna från mitt ansikte, ner i mitt hår och kudde. Snyftande satte jag mig upp på luftmadrassen och gömde ansiktet i händerna. När jag kände någon sjunka ner på madrassen bredvid mig välkomnade jag, omedelbart, Chelseas arm runt mina axlar. Hon lät mig lägga pannan mot hennes axel och brydde sig inte om att jag sölade ner hela henne med tårar. Hon klappade mig över håret och viskade tröstande ord till mig.
Jag var så otroligt tacksam att hon fanns; jag visste inte vad jag skulle ha gjort utan henne. Chelsea var det enda som hållit mig från att helt falla ner i mörkret under de perioder när min depression varit som värst.
"Du såg Elina igen, eller hur?" frågade Chelsea försiktigt och kramade om mig. Jag nickade, fortfarande med pannan tryckt mot hennes axel.
"Alltid. Så fort jag blundar och varje natt" hulkade jag "jag ser det hända... om och om igen."
Chelsea la armarna om mig och kramade om mig. Sen svalde hon några gånger innan hon höjde rösten en aning;

"När livets låga slocknat finns det inte mycket kvar,
allting känns så hopplöst och inga frågor har ett svar.
Det känns som världen mörknar och att allting faller ner,
när livets låga slocknat och inte brinner mer."

Chelseas röst lät så klar och klingande trots att hon nästan viskade fram orden i sången. Jag svalde en högljud snyftning för att inte överrösta henne samtidigt som jag kröp ihop och lindade täcket om mig.

"Där som förut allting fanns finns inget längre kvar,
där finns nu bara tomrum efter vad som förut var.
För när allting faller samman och man förlorat en vän,
känns det som solen aldrig kommer att lysa igen."

Jag kurade ihop mig bredvid henne och fortsatte att lyssna. Jag tyckte så mycket om den här sången trots att jag varken visste vart den kom ifrån eller vad den hette. Mina tårar rann fortfarande men jag hade i alla fall slutat ge ifrån mig höga snyftningar och kvävda läten.

"När livets låga slocknat finns blott grå aska kvar,
det ända som är lämnat är frågor utan svar.
Tårar börjar rinna och samlas fler och fler,
när inget finns att göra åt vad som med tiden sker."

Chelsea avbröt sig bara några sekunder för att försiktigt stryka bort mitt fuktiga hår från mitt ansikte och torka bort de flesta tårarna med kanten på sin ärm. Jag log svagt och hon besvarade leendet innan hon fortsatte sjunga.

"Om inget är som förut och inget finns att ge,
tar rädslan gärna över då bara mörker finns att se.
Ljuset finns att hitta om man bara kan se vart,
men ljuset kan inte finnas om allt man ser är svart.

När livets låga slocknat finns ljuset ändå kvar,
trots att allt känns hopplöst kan frågorna få svar.
Och även om allt mörknar är det värt att kämpa mer,
för när ljuset återvänder lyser stjärnorna alltfler."

När Chelsea slutade sjunga hade jag slutat gråta helt. Det här var Chelseas speciella sätt att trösta. Hon hade gjort på det sättet ända sedan vi var små och hittills hade det alltid fungerat. Jag log mot henne.
"Tack", viskade jag med svag röst. Jag la mig ner på min luftmadrass och Chelsea la sig i sin säng. Efter en kort stund sjönk jag in i den första helt drömlösa sömn jag haft sedan den där natten på Sankt Mungos för flera månader sedan.

ASSÅ FYFAN VAD BRA!! (ursäkta svärordet)
Du skriver helt fantastiskt! ♥