Leandra Glacier och spelet om liv och död~ [THG-fanfic]

Tack allihop! ^^


Kapitel 10

Han fortsatte att komma över då och då. Våra pratstunder var ofta korta, vi satt mest bara tysta. Jag hade velat ge honom mat då hans familj -och ungefär resten av Distrikt 11- svälter. Men han tackade bara nej. Hela tiden.
Nu ligger jag i alla fall i min säng och stirrar i taket.
Det känns konstigt. Ett obehagligt pirr i magen. En känsla över att det här är en dålig dag.
Jag kniper ihop ögonen och försöker minnas. Om det är någon anledning till att jag faktiskt känner så här idag.
Plötsligt öppnar jag ögonen och kastar av mig täcket.

Helvete. Helvete, det är ju slotterdag idag.

Jag går till köket för att äta frukost. Dukar fram en limpa, smör och mjölk. Efter en stund sitter jag där vid bordet med en klar macka men jag har inte tagit en enda tugga än. Jag är inte hungrig. Jag är verkligen inte hungrig. Resten av distriktet -ja, förutom de i segrarbyn- sitter ju och svälter. Dessutom är de rädda och oroliga för det är ju helvetesdagen idag.
Jag försöker ta en tugga vilket lyckas. Jag försöker äta upp hela mackan men jag bara tuggar och tuggar utan att svälja.
Idag kommer Juna.
Undrar om hon vet att jag bor här nu.
Juna är mors lillasyster, hon är bara runt tjugofem. Vi är nästan jämnåriga. Ändå kommer jag inte så värst bra överens med henne.
Tillslut går mackan ner och jag dricker upp min mjölk innan jag plockar undan allt igen.

Efter att jag tvättat mig står jag plötsligt vid min alldeles för färgglada garderob. Jag måste välja en klänning som passar in.
Trots att jag inte har en lott med mitt namn så är det obligatoriskt att gå på slottern.
Men jag vill fortfarande inte sticka ut.
Desperat letar jag längs hyllorna och tillslut hittar jag något som borde kunna passa.
En knälång klänning som är rutig i blått och vitt. Klänningen har även puffärmar.
Nej, det är inte min stil. Men den är det bästa jag har när det gäller slotter.

Efter att jag kammat håret så noga jag orkar är det nu inte så jättefluffigt längre. Lockigt är det fortfarande, men mer sammanhållet. Mer propert, på något sätt.
Klänningen har jag redan på mig och nu letar jag dessutom efter ett hårband. Mitt hår är ju för kort för fina frisyrer.
Tillslut hittar jag ett enkelt, blått hårband och tar på mig det innan jag lägger en blick åt spegeln.
Jo, det här kan nog fungera. Kanske.

Herregud! O.O
Nu får du nog att lägga upp kapitlena lite oftare!
Det är ju fantastiskt, det du skriver^^

Jättebra!

Jättebra!!

Hungrar efter meeeer!

super!

Läser men kommenterar inte.

fantastick

Jag åker bort idag och kommer tillbaka på måndag! Detta betyder att jag inte kommer att kunna skriva på ett tag (fast det kanske inte blir någon skillnad ändå eftersom jag är så dålig på att skriva ofta Dx)

Ok, det gör absolut ingenting!

Här kommer ett nytt, lite längre kapitel! ^^


Kapitel 11

Slottern.
Den kändes så annorlunda förr i tiden.
Slottern var det som inte alla tittade på, utan bara de mest trogna hungerspelsföljarna. Ibland tittade man också om det var det enda bra på tv just då.
Jag minns alla gångerna jag sovit över hos Tetra. Tittat ut över havet med alla i distrikten och försökt gissat vem som ska bli dragen. Sedan, när två spelare var valda, skrev vi upp alla egenskaper vi trodde de hade. Skojade om vem vi trodde skulle vinna. Bedömde vem som hade finast kläder.
Jag förstår inte.
Hur kan det bli så?
Hur kunde jag, hur kan alla i min hemstad, gå på allt? Tro att det är okej?
Jag förstår inte.
Speciellt inte nu, när jag står här bland de andra artonåriga flickorna. Många har kramat sina småsyskon hårt, hårt innan de ställt sig här.
Jag förstår inte.
Hela stället luktar rädsla. Oro. Ångest. Panik.

Borgmästaren har talat. Jag ser Juna stiga fram och min blick går genast till hennes klänning. Vad är det det där? Det ser ju för i helvete ut som om hon har en bakelse på sig.
Oj.
Hon har ju peruken hon fick i födelsedagspresent förra året på sig.
Herregud, det ser helt sjukt ut.
En stor rosa boll.
Det är nästan så att jag inte kan låta bli att skratta.
Nästan.
Jag lyckas kväva ett skratt men istället lät det nästan som om jag nös. Flickan framför mig vänder sig diskret om. Sen vänder hon sig tillbaka igen med ett roat uttryck.
Oj.
Haha.
Jag fick henne kanske att tänka på annat i alla fall.

Juna pratar i alla fall i ungefär en evighet känns det som. Det känns nästan lite nervöst när den rosa hårbollen guppar.
Tänk om den ramlar av.
Det vore kul.
Fast ändå inte, hon är ju trots allt min moster.
Men ändå.
Det vore faktiskt ganska kul.

Den har i alla fall fortfarande inte ramlat än av när hon glatt säger;
"Och nu ska vi dra årets spelare för Distrikt 11! Spännande, inte sant? Vi börjar med damerna, damerna först säger man ju!" hon lägger till ett tillgjort skratt innan hon sträcker sig efter skålen.
Jag mår illa.
Jag vet inte varför, jag kan ju inte bli dragen.
Hon låter handen dramatiskt cirkulera i skålen innan hon sänker den. Mot en lott. Tar tag i den. Lyfter upp den.
Det känns som om hela distriktet håller andan.
Jag med.

"Nina Harbor!"
Lättnaden sköljer över mig. Men jag förstår egentligen inte varför, jag hade ju ändå inte kunnat bli dragen.
Folk börjar röra på sig en bit bort. Plötsligt kliver en flicka med två åtstramade, svarta flätor ut ur folkmassan. Hon kan ju inte vara äldre än tretton år.
Hennes ansikte är stelt av skräck när hon förs mot scenen.
"Kom hit, gumman," säger Juna och jag får en plötslig lust att slå till henne.
Men det gör jag inte.
Jag kan inte slita blicken från flickan med stora, skrämda ögon. Hon skakar. Det syns till och med härifrån.
Jag skäms över lättnaden jag fick förut.
Det här är hemskt.
Hon inleds till slakteri.
Jag klarar inte av det här.
Jag mår illa.
Det gör det inte heller bättre av att hon påminner så otroligt mycket om Tanus lillasyster.
Jag håller handen för munnen och det känns som om jag ska kräkas.
Sekunderna är evighetslånga.
Flickan kommer närmare och närmare scenen.
Det är för hemskt.
Jag klarar inte av det här.

Orden kommer innan jag hinner tänka mig för. Det är knappt så att jag förstår dem. Nästan som om det var på ett annat språk.
Men för alla andra är det glasklart.

"Jag är frivillig!"