Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Uppmuntrade nickade hon lätt och pillade med tunikan.

Shiro

Först stod jag som förstenad och bara stirrade rakt fram. En av fredsväktarna grymtade lite irriterat åt mig och då kom jag tillbaka till den normala världen igen. Med långsamma steg började jag sakta gå upp mot *scenen*.

Denuette

Hon log överdrivet med sina onormalt stora läppar och sa "Den manliga deltagaren bliiir....... Dennis Boldwen!!!!!"
En 17årig pojke med musbrunt hår gick på ostadiga ben upp mot *scenen*. Han darrade när hon grep tag i deras händer och lyfte upp dem.
P.S musen är kastanjebrun!!!

"Och så har vi vår manliga deltagre i år..." Med handen drog hon ointresserat upp någon lapp.
((Du måste komma på ett namn!))
(måste logga ut, du och sagande kan fortsätta, (lycka till?))

ojdå...

Shiro

Jag sitter på en soffa med snorgrön siden vilket känns väldigt deprimerande. När dörren öppnas står min mamma och min pappa i dörröppningen med gråten i halsen. dem kramar om mig och säger att allt ska bli bra men i själva verket vet jag ju att det inte alls kommer att bli bra. Sen kommer en fredsväktare in i rummet och säger att tiden är ute. Så då sitter jag där på en soffa av *snor* och gråter.

((alla har mystiskt transfererats till spelartåget))
Sukima

Det är dags att välja handledare nu, och mitt val står mellan fem morflinister, med vita kinder och trassligt hår. Jag tar in den som verkar nyktrast i ett sidorum. Efter kort "diskussion" inser jag att det är lönlöst och väljer henne
Anna ser nöjd ut och ber oss alla att infinna sig i matrummet.

Shiro

När jag ser urvalet av spelledare stönar jag bokstavlig väldigt högt. Till slut väljer jag en som har kort hår som är turkost. hon är inte vad jag väntade mig. Jag förväntar mig att hon kommer vara ointresserad och bara säga "Försök att överleva fast du kommer att dö" men hon är faktiskt riktigt förstående. Skumt...

Sukima

Jag är ensam i min kupé och kan inte låta bli att njuta av de varma duscharna med sina doftande skumbad och blommiga tvålsorter.
Mitt hår flyger upp av en varm luftström och reds ut som av ett trollslag medan min kropp torkas. Jag klär på mig en lila topp med silvriga blommor och ett par korta turkosa piratbyxor. Jag sticker in hårnålarna igen på diverse ställen med tvivelaktigt resultat.
Sedan återvänder jag till Anna och min "handledare", Camian, som ler lite förvirrat.
Jag äter med god aptit den delikata lammgryta med plommon som serveras och njuter i fulla drag av den lilla biten av huvudstadens lyx. Jag måste ju ta vara på den tid jag har, eller hur?

Shiro

Ärligt talat tycker jag bättre om tåget än hela mitt eget distrikt. Okej kanske inte min familj då, men annars är allt helt underbart. Jag har pratat med min handledare och gjort upp en plan. Spring, gör en pakt med någon och försök gärna att inte bli dödad. Vanligtvis skulle jag ha blivit förbannad om någon sa så till mig men tåget är... UNDERBART!!!! Ducharna är varma, maten är varm tåget är varmt (iallafall inomhus) och mina kläder är av fint vinrött siden. Visst saknar jag mina föräldrar men jag har redan accepterat tanken på att dö, och då borde jag väl passa på att leva livet, inte sant?

Sukima

Anna höjer rösten och säger muntert "Nu är vi framme i huvudstaden vid klockan 14.00 imorgon! Jag är övertygad om att ni båda kommer visa er från er bäästa sida!".
Camian och Udairs handledare Norwe sitter och vaggar från sida till sida i otakt och mumlar entonigt en låg ramsa. Potatisar och sås ligger orörda utslängda framför dem. Annas mungipor böjs ogillande neråt i någon sekund när hon ser på dem, men innan jag hinner tänka att jag aldrig för sett något sådant hända henne, så är de uppe igen, ännu högre och ännu bredare.
Jag försöker att uppmuntra Camian till att äta en såsindränkt potatis, men hon bara skakar på huvudet, uppenbarligen lidande av abstinens.
Jag kan inte få ur henne någon taktik, annat än att "inte dö, som alla de andra". Jag bestämmer mig själv för att försöka uppsöka vatten, och bara ta något från ymnighetshornet om jag verkligen behöver det.
När jag och anna ätit klart, och morflinisterna vaggat klart så går jag upp till mitt rum och lägger mig, och innan jag vet ordet av sover jag djupt.

Shiro

Min handledare Suci -jag det stavas så- pladdrar ivrigt om hur hon ska skaffa sponsorer till mig.
-Du är en ung och ganska söt flicka så det kan vi fokusera på. Nämen förlåt, jag menade att du kommer att bli vacker när stylisterna har jobbat med dig. hon ger ifrån sig ett hysteriskt skratt som bara låter som ett.. Ja jag vet inte vad det låter som. Och dessutom, skulle jag ta det hon sagt till mig som en komplimang eller som en förolämpnig? Det var nog menat som en komplimang men jag tar det nog som en förolämpning. Suci Blir plötsligt allvarlig och säger sen.
-Du är väl en snäll och lydig flicka? Jag bara stirrar på henne.
-Va? säger jag och rynkar pannan. Hon ler och fortsätter:
-Jo när vi kommer fram till huvudstaden så måste du göra allt som jag säger. Du måste bete dig som jag säger åt dig, du måste säga så som jag säger, förstår du?
Jag stirrar på henne men nickar sen. Herregud. Min handledare som hade verkat snäll och förstående har i själva verket varit värsta psykot.
Trevligt.

Sukima

Jag vaknar ganska sent, vilket jag inte trodde med tanke på vilken dag det är idag. Det är dags att få se den omtalade huvudstaden som ska skicka mig in i döden.
Jag klär på mig dem mest avancerade kläder jag kan hitta i min garderob och sätter upp mitt hår i en lös tofs.
Sedan tittar jag en släng på klockan och skyndar mig för att äta lunch, med alla godsaker det innebär. Utan att tillåta mig att njuta för länge skyndar jag mig iväg för att blaska vatten i ansiktet och nypa mig lätt i kinderna som farmor alltid gjort när pengarna inte räckt till rouge.
Snabbt ställer jag mig vid fönstret och gör mig redo att tappa andan. Jag blir inte besviken. Huvudstaden är allt jag väntat och mer. Jag rullar in bland de skrikande folkmassorna och får mig själv att le mot dessa människor som väntar på min död. Ett stort glänsande falskt leende. Min hand vinkar och jag ler ännu större. Bäst att förbereda sig.

Bakom mig och Zalsar skuttar Jadira upphetsat.
"Och där framme är tåget" Qviker hon uppjagat. Fast besluten att hata huvudstaden kliver jag och Zalsar upp på tåget.
"O ch här har vi distrikt 11 vinnare!" Halv skriker Jadira förtjust och pekar på 3 personer: En man som har ett halv sännt ansikte, ennu en man som ilsket ger Jadira en butter blick, han och Zalsar är otroligt lika. Och tillsist en kvinna som är blind, och rynkig som ett andvänt lakan.
"Vidar här vann de 73:e hungerspelen genom att slå in en medspelare från distrikt 6 med en tegelsten!" Jadira är otroligt hyper. Förskräckt stirrar jag på Vidar. Han ser ut att ha otrolig ångest.
Jadira fortsätter till Zalsar nr:2. " Loni här kvävde den sista rivalen genom att trycka ned levande fiskar i halsen på dem!" "Visst är det inte spännande!" Jag känner mig som en idiot som först nu märkt av bevisen av att Jadira är fullkomligt galen. "Roxanne...hon hittade solrosor och överlevde på solroskärnor. Sedan förgiftade hon 7 medspelare av ... vad det nu var" Skyndar Jadira vidare.

Alla vinnare från distrikt 11 är tydligen brutala mördare. Sedan märker jag det. Zalsar ser ömt på Roxanne. Hon mummlar saker för sig själv och sitter spännd och ihop säckad i sin rullstol. Helt själplös och till 80 procent död.
Hastigt väljer jag Vidar framför Loni. A med fiskar är käva folk med fiskar är bisarrt och brutalt. Även om det inte är särskillt mycket bättre att lära sig att mosa folks huvuden med tegelstenar. Vi skakar hand ,med våra handledare.

"Tyvärr, Loni!" Fnittrar Jadira oömt. Om blickar kunde döda hade Jadiras hjärta slutat slå nu.

Hon visar oss till våra rum, ochsedan till matsals kupe´n
Jag har genast bestämmt mig för att inte röra huvudstads maten tills Vidar övertalar mig till att äta något, annars kommer jag svälta ihjäl innan spelen.

Vi slår ned oss vid ett bord. Jag ser hur Zalsar hjälper Roxanne att svälja couscousen. Jag bestämmer mig för att också ta en minimal portion av den overkligt gröna couscousen. Den smakar basilika och roukula, och någon har blandat i torkade aprikoser och chaschewnötter.

Jag tittar upp i Vidars svala ansikte, han är otroligt behärskad.
" Vad kan du?" Frågar han. Va?
"Förlåt?"
" Jag hade tänktr att vi kan tänka ut en strategi åt dig, Zalsar serr ju ut att må hyfsat bra fysiskt." Jag nickar och insersedan vilken nytta han kan ha av det.
" Du kanske kan..." Han stannar upp i meningen för att fylla ut den. Jag gillar inte att prata om saker jag anser jag är duktig på. " Jag kan namn på växter, jag kan klättra,springa och..." Jag tvekar."Använda en lie." Utför jag meningen.
" En lie finns nog inte på areenan." skrattar Vidar nedstämt. Var verkligen inga av mina egenskaper till nytta

"Få se här..." mummlar Vidar. "Om du så fort gonggpngen ljuder springer, allt vad du kan tar något du har nytta av, hittar vatten, ett träd, och få tag på en kniv." Säger han kort. Det gick fort. "Och håll dig undan från de andra medspearna, slå bara inte ihop dig med någon från 1,2,3,4 eller 5." Jag nickar när jag inser att detta är de blodtörstiga spelarna han talar om. Jag hade bara hunit se en glimt av flickan från distrikt 1, hon såg ohyggligt blodtörstig ut, eller så var det för att hennes medspelare just slagit henne i ansiktet, och hon ville ha hämd...

Efter den pyttelilla maten jag lagt i tryggt fövar i min magen tar jag en dusch. Jag blir hysterisk. Jag vill nästan skrika när masseringssvampar kittlar mig i ryggen.
Jag Dushar mig i bubblor som doftrar rosmarin och citron. Dem är overkligt nog marinblåa.

Framme i huvudstaden hamnar jag på direkten i förnyelsecentret med tre hoppande spinkiga sparvar omkring mig som ryser så fort de ser på mig.
Trots att jag aldrig gått hungrig så är jag mycket väl medveten om att jag inte är någon skönhet. Med kantigt ansikte, kraftig kropp och inte mycket mer än så är mitt hår det enda feminina som överhuvudtaget finns på min kropp.
Elberen trycker på min mage och beklagar sig över mina revben som, trots att jag inte är fet, är mycket breda.
"Ja, vi kan ju knappast fokusera på sin skönhet" säger han nervöst.
Albein skrattar snabbt och ber att få ta itu med frisyren så fort Elberen ryckt bort allt håret och "tvättat bort alla de hemska märkena".
När han är klar känner jag mig som en plockad fågel, ömtålig och redo att stekas i min mors panna.
Ilwin smyger runt mig på tårna och ser på mina vassa kanter med beklagande ögon.
Hon har på ett vitt puder som sprider sig över mina kinder och ger en illusion av mjukt böjda linjer. Där bakom gömmer sig mitt ansikte.
Sedan har hon på smink som gör mina ögonlock och läppar tunga av guld och silverfärg.
Albein lockar mitt hår och släpper det ut efter ryggen där det böljar och ramar in mitt ansikte. Figuren i spegeln har inte mycket likhet med skarpa, kantiga Sukima som brukar finnas där. Ärligt talat föredrar jag mitt nya ansikte.
Jag går sedan upp för att träffa min stylist iförd en plastig morgonrock.
Tashmikelva, som är namnet på min stylist, var nog förr mycket vacker, men hennes hår är mörkgult nu, och ansiktet täckt av regnbågsfärgade tatueringar. Jag kan inte tycka att hon är vacker, hur jag än ser det.
Så fort jag kommer in ler hon stort mot mig, men bara som man ler mot en utställningshund.
Snabbt börjar hon förklara hur hon vill att vi ska se ut.
"Som änglar, för ni räddar oss i huvudstaden från alla hemska sjukdomar som kan drabba oss" säger hon med sin accent upphetsat överdriven, medan hon visar mig bilder av överdimesionerade vingar och sätt att få glorior att sväva över ens hjässa.
Medan jag blir påklädd tänker jag att ingen kommer att känna igen mig i den här utstyrseln, och i förbigående att det kanske är lika bra.
När jag åker ner i hissen för att ställa mig i vagnen med Udair, så känner jag mig blank, som ett vitt papper. Jag försöker fylla huvudet med glada tankar att kanalisera i mitt leende när det är dags att åka, men när jag klappar min vita vagns vita hingst så är allt jag kan se framför mig en människa med ett svärd i handen och skiftande ansikte som närmar sig mig.



http://hungergamesfandom.net/2012/04/08/im-peeta-and-i-know-it/
http://hungergamesfandom.net/2012/03/29/peeta-mellarks-text-messages/
http://hungergamesfandom.net/2012/04/12/im-peeta-and-i-know-it-take-three/

Kolla detta!

(Jag är på tåget)
En natt på tåget, och jag vaknar av att se kläder som lagts upp åt mig, en vit lysande tunika strålar från ett bord och bredvid ett par...tights? Ett par svarta tätsittande byxor. Jag och Vidar går egenom planen minst 10 gånger till och ser sedan den:
En overklig godisfärgad stad fylld med även lika overkliga människor stannar tåget framför.
"Le" Beordrar Vidar, rebelliskt kniper jag ihop munnen till ett rakt streck.
Han skakar på huvudet och vinkar mot huvudstadsborna: Deras reaktion är omedelbar. Alla jublar och skrattar. Alla är galningar.

Min stylist Dikal är en man med stora gråa ögon och jadegrönt hår. <han och Jadira är dock inte så lika i alla fall.

De tvättar mitt hår i såsiga medel och tittar allmänt ned på m,ig.
Sedan har de av någon anldedning designat en galen klänning: En kort
klänning överväxt av klar gula solrosor väller över ett gyllene tyg.
Som "imponerande" sak på folk eller låta dem lyfta blicken, har de en tam
liten fågel, liten och grå sitter den stilla, den är låst i sin beordrade ställning.
Dikal kallar det dresserat. Han sätter varsamt ned den i mitt lockade hår (som också blivit en del av blommrabbatten med hjälp av lite solrosor) och berättar för mig att när jag uttalar ordet flyg ska den lyfta från mitt huvud.

Jag och tittar på Zalsar, han ser otroligt fånig ut, men jag säger inget.
Vi sätts i en vagn och han tittar tjurigt ned på de roströda hästarna, han ser ut att skämmas över sin dräkt...

Jag viskar kommandot till fågeln som kvittrande flyger mot skyn, det verkar fungera.

http://annaamanda.se/images/normal/img_7964.jpg
http://annaamanda.se/images/zoom/img_7966.jpg
Linnéas klänning.