To show their courage [Hungerspelen] [sv]

Jätte bra!

Tack, hörni, tack! Det betyder jättemycket att folk fortfarande läser och typ gillar det, haha. (Y)
Jag har ett nytt kap här, dock blev jag inte så himla nöjd med detta, men det får duga för tillfället. ^^
So, enjoy ^^



Colin James, Distrikt 10
Colin springer fram bland träden, osäker på vilket håll han ska åt, osäker på vilket håll som snabbast tar honom bort från Ymnighetshornet. Han håller hårt i den lilla blå ryggsäcken han fått tag på. När han rusar in i en stenig glänta stannar han fort. Han är inte ensam. Flickan vänder sig mot honom med höjt spjut och Colin hoppar kvickt bakom ett träd. Flickan ropar till och när Colin vågar titta fram ser han hur hon snubblar till marken.
”På återseende, Lucy!” ropar pojken och grabbar tag i spjuten innan han vänder sig mot Colin. ”Tack, lillgrabben!” Han springer ut ur gläntan och Colin blir ensam kvar med flickan som jämrar sig tyst och redan börjar komma på fötter igen.
”Vänta på mig!” ropar Colin och springer efter pojken.
”Hoppas du kan springa, lillgrabben” ropar pojken tillbaka.
Colin springer tyst efter och anstränger sig hårt för att hålla samma tempo som pojken, och när den brunhåriga pojken äntligen stannar sjunker Colin flåsandes ihop på marken.
”Lucy är nog fortfarande efter mig”, säger pojken. ”Så det är ingen idé för dig att hänga efter mig, då blir du bara dödad av henne.”
”Kom igen”, säger Colin. ”Du räddade ju mig. Jag kan säkert rädda dig också.”
Han skakar på huvudet. ”Nej. Om du nu ursäktar mig måste jag hitta ett bra gömställe.”
Colin ser på hur han letar efter ett passande träd att klättra upp i. Han verkar bestämma sig för att en hög ek duger och han försöker utan framgång att komma upp i det. ”Kanske det där är bättre?” föreslår Colin och pekar ut en stor sten.
”En sten. Hur skulle det hjälpa mig?” säger pojken skeptiskt men går närmare stenen för att ta en titt.
”Till vänster om den.”
”Ahaa, smart”, säger pojken då han inspekterar den utstickande stenklyftan som bildar ett skydd över marken under, nästan som en grotta.
”Så, vad säger du?” frågar Colin.
”Om vad?”
”Får jag stanna här med dig? Det var ju trots allt jag som hittade det.”
”Okej, då”, säger pojken tillslut. ”Bra jobbat, lillgrabben. Jag heter Drew.”
”Jag är Colin.”
”Okej, lillgrabben.”

Jago Slater, Distrikt 1
”Du där!” ropar Jago samtidigt som han stormar fram emot en liten flicka som på något vis kommit ända fram till Ymnighetshornet. Hon skriker. Han drar ut spjutet som spetsar hennes mage och ser nöjt på blodet som droppar från spetsen. ”Är det några kvar?” ropar han till de andra karriäristerna.
Et högt skrik från en pojke skär genom luften. Amy skrattar högt. ”Nu är det ingen kvar.”
Som om det var en stickreplik hörs kanonerna avfyras. 9 kanonskott.
”Synd att Cole var alldeles för framrusig. Han skulle ha vart till bra hjälp”, säger Rosie och inspekterar svärden hon fått tag på.
”Vi klarar oss bra utan honom”, snäser Jago, aningen stött. Fast hon har rätt. Det är bara Jago och fyra tjejer bland karriäristerna i år. Men desto större chans för Jago. Och Rosie.
”Vi har ju Corrie”, säger Amy med sin vanligt glada röst.
”Ja, och vart tog Lucy vägen?” frågar Rosie och sätter sig ner på en trälåda som står uppallad mot Ymnighetshornet.
”Tror hon stack efter killen från sitt distrikt. Ni vet han med spjuten”, säger Jago och sätter sig bredvid Amy.
”Så vad gör vi nu?” frågar Amy och tar en tugga på ett rött stort äpple.
”Vi borde ställa iordning här innan någon får för sig att springa efter lite extra mat eller vapen.” Det är Corrie som pratar, och alla vänder sig mot henne.
”Vad gör du ens här?” frågar Rosie. ”Amy, varför är hon här?”
Amy ger Corrie en snabb blick och kastar upp sitt äpple i luften och kniven som Corrie kastar klyver äpplet mitt itu.
”Hon får stanna”, säger Rosie snabbt.
”Absolut”, håller Jago med och försöker att inte låta alldeles för imponerad. ”Kom igen nu. Nu ska vi få iordning på det här stället!” Han reser sig upp för att bära bort lådorna och Amy erbjuder sig kvickt att hjälpa till. ”Visst”, säger Jago. ”Tror du verkligen att tjejen kan vara till hjälp?” frågar han efter en stunds bärande. ”Jag menar, för eller senare måste vi ju döda henne.”
”Äsh, du såg ju hur duktig hon är med knivar”, säger Amy. ”Och hon fick ju faktiskt en 10 av spelledarna. Det är till och med mer än vad jag fick. Och dessutom”, säger Amy som om hon kommit på nått nytt, ”tror jag att hennes lilla pojkvän gärna ser till att inget händer henne. På så vis kan vi bli av med honom. Alltså killen från hennes distrikt”, säger Amy när Jago ser oförsående på henne.
”Han som fick en fyra?” skrattar Jago. ”Han behöver vi nog inte oroa oss för.”
”Om Corrie fick en 10 skulle han säkert också fått bättre poäng om han försökte. Jag tror att han bara vill framstå som vek.” Amy ler belåtet, som om hon just avslöjat killens hemliga vapen.
”Jag vet inte det”, funderar Jago. ”Och hur vet du att han verkligen skulle rädda henne om nåt hände?”
”Det ser man. Likadant som jag ser hur du vill skydda Rosie. Du vet, hon gillar dig.” Amy blinkar med ögat och går bort för att hjälpa Corrie. Jago ser bort mot Rosie. Var det sant, eller hittade Amy bara på? Han skakar på huvudet. Men han kan inte glömma Millies ord.

Bravo. Men jag kanske inte fattade...

XP

Tack!
Hahahahah, oj, förlåt för min natthumor.. haha, nej, det gjorde han inte. Woops, sry, framkom kanske inte helt D: Men, nej, Colin typ kommer in där precis och Lucy hinner aldrig spetsa honom som en fisk ^^

Haha, okej Men bra ändå! ;D

Bra :>

Great c:

Jag är ledsen för att den här inte uppdateras oftare, men jag måste trots allt koncentrera mig på skolan alla läxor och sånt också. Jag tror ni kan förvänta er ett eller två kapitel i veckan, mer än så tror jag inte jag hinner.
Men tack till er som läser, stort tack!

Och hörni, hörni. Har ni förslag på nån "fälla" som kan finnas på arenan? Skulle betyda jättemycket om ni kom med förslag faktiskt. Och sen är jag lite intresserad i att höra om det är någons perspektiv som ni kanske vill läsa lite mer av? Skulle vara roligt att veta. ^^


Del 8


Amy Trevena, distrikt 1
”Stick ner till sjön och hämta lite vatten!” ropar Lucy till Amy.
Den mörkhåriga flickan muttrar tyst men gör som hon blir tillsagd. Lucy verkade inte ha hittat killen som han jagade utan var nu tillbaka vid Ymnighetshornet, och Amy förstod att det inte var någon idé att tjabba emot om man inte ville ha ett spjut genom magen. Hon drar åt sig en tom vattenbunke och börjar sakta gå ner mot sjön. Det är dags att börja röra sig från Ymnighetshornet och börja jaga de andra spelarna. Något Amy ser fram emot. Men de behöver vatten med sig. Och som vanligt bossar Lucy runt och skickar iväg Amy för att bära upp tunga bunkar med vatten. Men Corrie verkar hon gilla. Amy undrar hur länge Corrie tänker stanna bland karriäristerna. Med hennes knivar är det en stor, stor bonus för dem att ha henne med sig, hellre än mot sig. Men Amy anar att Corrie kommer sticka efter pojken från hennes distrikt snart. Det är inga tvivel om att hon vill att han ska överleva. Hennes lilla skådespel lurar kanske de andra, men Amy känner igen äkta kärlek. Kärlek som hon själv aldrig upplevt utan bara skådat på avstånd. Sett på hur kärleken getts till hennes nu avlidna storebror. Hon vill vinna detta. Hon vill bevisa för sina föräldrar att hon visst är värd att älska. När hon kommer tillbaka med pengarna och en nyckel till ett av de flotta husen i Segrarbyn kanske de inser att de har underskattat henne under alla dessa år som de gått och sörjt efter bilolyckan.
Amy är framme vid sjön nu, och hon måste skjuta undan tankarna för en sekund. Men hon kan inte låta bli att undra vad hennes familj gör nu. Sitter de hemma i soffan och ser på spelen. Är de oroliga för henne? Saknar de henne? Eller bryr de sig helt enkelt inte?
Hon drar bunkern genom vattenytan och låter den sluka så mycket vatten som hon kommer orka bära.
Det är ganska vackert här. Sjön är inte särskilt stor och runtom den växer beskyddande träd. Även här var hon tvungen att tränga sig igenom ett stort buskage för att nå fram vid vattnet. Hon står hukad på en sten och försöker hålla balansen. Hennes blick faller på solnedgången framför henne. Den rosaskimrande färgen speglas i vattnet.
Busken bakom henne prasslar till.
”Du behöver väl inte smyga”, muttrar Amy och vänder sig om, beredd att få se Cole stå där flinandes. Tanken på att det skulle vara Cole är så absurd och samtidigt smärtande att Amy stannar till. Cole är död. Hennes distriktpartner är död. Hon kände honom inte, men han verkade vara en trevlig kille. Herregud, tänker hon för sig självt. Om jag bryter ner för att en kille jag inte kände är död, kommer jag få det svårt på arenan.
Hon vänder sig om och söker med blicken. Först ser hon inte till någon bland de gröna buskarna. Sedan vajar en gren till och hon får syn på ett blont huvud bland allt det gröna.
”Rosie?” frågar Amy skeptiskt. Den enda hon kan komma på som är blond. ”Vem är det?”
Plötsligt blir det fart på vem det än är som gömmer sig. Det blonda huvudet rusar ut från busken och därifrån.
”Hallå där!” ropar Amy och släpper bunkern då hon reser sig upp och börjar orientera sig ut ur buskaget. ”Vänta!”
Där, inte ens fem meter framför henne springer den blonda flickan. Det måste vara den lilla från nian.
”Snälla”, kvider flickan när Amy springer ifatt henne. ”Snälla, skada mig inte.”
”Jag ska inte skada dig”, säger Amy lugnande och som vanligt när hon pratar med mindre barn blir hennes röst aningen mjukare. ”Ta det lugnt. Jag ska inte göra dig illa.”
Flickan verkar inte helt övertygad, men hon slutar i alla fall springa. Amy ser hur skärrad hon är. Stackarn. Det är inte vettigt att Huvudstaden har slängt in en sån liten flicka här, tänker hon. Det kan väl inte ens Huvudstadens invånare tycka om, eller?
”Jag heter Amy”, säger Amy och lägger försiktigt en hand på flickans axel. ”Det kommer bli okej.”
”Lily”, säger flickan blygt, men drar sig inte undan.
”Det kommer bli bra”, upprepar Amy.

Blake Edevane, distrikt 7
Blake rör sig sakta genom skogen. Han drar in dofterna från träden. Dem påminner honom om sitt distrikt. Han undrar hur det är där nu. Vad håller hans pappa på med? Har han kanske letat upp Corries pappa för att anklaga honom för att Blake anmälde sig till spelen? Det skulle vara typiskt honom i så fall. Men Blake hoppas att borgmästaren ligger lågt och inte förstör hela distriktet i frustation. Han kommer väl aldrig förstå varför hans son frivilligt deltar i spelen. På samma sätt kommer han aldrig förstå varför någon som Corrie sätter sin knytnäve i någon som Blakes ansikte.
Bok, asp, björk. Det finns många olika träd. Ek är Blakes favorit. Det är ett sådant han letar efter nu. Solen har nästan gått ner, och det är dags för honom att hitta en plats att sova på. På ryggen bär han en liten blå väska, det som han snabbast grabbade tag i vid Ymnighetshornet innan han flydde in i skogen. Han har inget vapen, men så har han aldrig lärt sig att hantera något heller. I väskan fanns i alla fall inget vidare användbart. Något konstigt kort metallföremål och runt en meters rep. Och vatten fick han inte heller tag på. Hans plattform stod olyckligtvis inte särskilt nära sjön, och med tanke på att karriäristerna troligtvis har sitt ställe där, är det ju synd att riskera att bli dödad.
Han får syn på en ek och ökar takten samtidigt som han undersöker om trädet är en bra plats för att sova på. Nej, grenarna sitter alldeles för högt upp, konstaterar han, men fortsätter söka med blicken.
Ett stort misstag.
Med blicken fäst högt uppe i trädets krona ser Blake inte det stora hålet framför sig innan han faller.

Awesome!

Great