Svart EMO

Du, det där med "Jaa" det har hon fått från mig, sörrö!!!

Det var jättebra som vanligt!

Då är det väl dags att lära sig stava då? c:

Förlåt om någon av er tog illa upp eller blev ledsen, men ja. Man måste tåla kritik. Och så har jag en till sak att säga; Fortsätt skriva. :3

Hej, hejj!!! Här är ett nytt kapitel… Förresten vill jag tillägga att jag kanske inte kommer göra vartannat kapitel ur Kims perspektiv, vartannat ur Nicks, utan ibland blir det två kapitel is träck med samma persons perspektiv. Ville bara säga det, men nu kommer ett kapitel ur Kimberlies perspektiv Hoppas ni gillar mitt kapitel!
OBS! Jag har hittat på lite karaktärer till historien, men antagligen skulle det inte ha gått att skriva utan de.

Kapitel 7

Kimberlie

Att livet kunde vara ett sådant helvete. Ni hörde rätt. H.E.L.V.E.T.E.
Först vaknade jag sent, och hann knappt kasta i mig frukosten innan Örtläran började. Plötsligt förstördes min väska framför Slytherinbordet och allting ramlade ut. Alla ignorerade mig, förutom han som satt längst ut vid bordet (en kille med kritvitt hår som jag sett förut, men inte kom ihåg var) så jag blev sen till Örtläran OCH förlorade ett poäng från Ravenclaw av professor Sprout. Alla blängde på mig. Generad råkade jag stöta till en farlig, konstig, ful växt som började vira sig runt en flicka med röda twintails. Professor Sprout skulle precis skälla ut mig, men då såg hon hur flickan nästan kvävdes och fick fullt upp med henne. Tyst smög jag ut från växthuset och önskade jag vore död. Resten av dagen såg alla på mig som om jag var en äcklig parasit (jag är van, men då var det värre än vanligt).
En helt fantastisk dag alltså.
Väl i uppehållsrummet började alla kasta glåpord efter mig. Även om jag är van med att alla viskar fula saker bakom min rygg, kändes det ändå jobbigt med alla elaka ord…
– Dumskalle! Idiot! Jävla barnunge!
Jag satt och läste på min himmelsäng då en tystlåten flicka (hette hon inte typ Green i efternamn?) kom in och satte sig på sin säng och bara stirrade ner i sina händer. Jag ignorerade henne och läste vidare, då jag hörde en liten harkling från hennes håll. Jag sneglade lite på henne, och hon upptäckte det, så jag lade ifrån mig boken och frågade lite oförskämt:
– Vad är det?
– Ehh… jo… Det var inte ditt fel, sa hon, mer bestämd i slutet av meningen.
– Va?
– Den där olyckan i växthuset. Det var inte ditt fel.
Först förstod jag ingenting. Sen gick det upp för mig vad hon menade. Lite skär om kinderna mumlade jag ett tack.
– Jag såg när din väska gick sönder. Jag ville hjälpa dig, men jag vågade inte framför slytherineleverna, sa hon bedjande.
Jag stirrade på henne och önskade att hon kunde sluta prata.
– Men det var elakt av Sprout att dra av poäng från Ravenclaw. Alltså, jag menar, du menade ju verkligen inte att komma för sent… fortsatte flickan obarmhärtigt.
– Okej, tack, sa jag snabbt när jag såg att hon tänkte öppna munnen igen. Hon var inte tystlåten alls, visade det sig.
Jag tog min bok och begravde näsan i den. Jag tror hon skulle ha fortsatt prata, om inte resten av tjejerna kommit in just då. Sneglande på min klocka förvånades jag av att klockan redan var nio på kvällen. Lite förstulet bytte jag om till pyjamas, borstade tänderna och sköljde ansiktet. Några av flickorna tittade nyfiket på mig, eftersom de ville se mitt ansikte utan EMO-smink, men jag drog upp tröjan upp till ögonen och lade mig i sängen. Sedan drog jag täcket över mig och stirrade på väggen bredvid. Utan att kunna somna låg jag där och bara lyssnade. Jag hörde hur flera av tjejerna mumlade och pratade upphetsat om nästa dags flygningslektion, men efter klockan två (på natten) var det tyst. Jag vände mig om i sängen tills jag låg i en bekväm ställning, drog täcken tätt runt mig och stängde mina ögon. Jag somnade nästan med en gång.
Nästa dag drog jag på mig uniformen, målade på sminket och kammade håret tills det låg helt slätt och rakt. Jag kände mig nöjd; blankt och svart hår, mörklila läppstift, sotiga ögon, tjockt med mascara och målade streck på kinderna var en bra kombination.
Dragen med den stora elevhopen gick vi ut till quidditchplanen. Jag kände hur det pirrade till i magen. Jag var riktigt självsäker på en kvast, eftersom quidditch var en av de roligaste saker jag visste, redan innan jag kom till Hogwarts. Glad att äntligen visa vad jag går för log jag lite smått och gick långa glada steg med resten av de pratglada eleverna.
Min glädje försvann så fort som den kommit (om inte fortare). Vi skulle öva med Slytherineleverna. Det hade ju stått på papperet att vi skulle öva med Hufflepuffarna! Det kändes som om en tung sten just då sjönk ner i magen på mig. Eleverna började viska och kasta förstulna blickar på de andra. Slytherinarna blängde på Ravenclawarna, och några hånlog.
Just då kom Professor Mallow till planen.
– God morgon, elever, sa hon. Professor Mallow var en muskulös kvinna i fyrtioårsåldern, med kort, mörkbrunt hår (sådär som killar brukar ha) och bruna ögon.
– God morgon, Professor Mallow, svarade alla Ravenclaware i takt med några av Slytherinarna. Resten av de bara blängde överlägset.
– Allihop ställer sig på höger sida om varsin kvast. Skynda på nu, vi har inte hela dagen på oss. Sluta bråka om den kvasten nu, ni två!
Efter en massa klump hit och duns hit och en många bråk om de finaste kvastarna stod alla bredvid en kvast. Jag hade tagit en hyfsat bra kvast, verkade det som, eftersom den inte hade alla kvistar böjda (som vissa andras) och reda vibrerade, som om den ville upp i luften lika fort som jag.
– Okej, nu undrar ni väl varför ni två elevhem var tvungna att lära er flyga tillsammans.
Det lät inte som en fråga.
– Det blev omkastat schema, eftersom Professor Kettleburns grindylogg höll på att dö, och Hufflepuffarna var tvungna att infinna sig på hans lektion tidigare än väntat för att studera den. Gryffindorarna hade Förvandlingskonst, och Professor McGonagall vägrade att låta de hoppa över hennes lektion. Därför fick ni flyga tillsammans. Uppfattat? Bra. Inga fler frågor eller klagomål om det, tack.
Alla stod tysta.
– Okej, nu ska vi börja. Alla sträcker ut sin hand och lägger den i axelhöjd ovanför kvasten och säger ”Upp”. Högt och tydligt, och ingen rädsla i rösten. Kvastar känner av sånt.
Alla gjorde som hon sa. Någras kvastar lyfte bara lite och dunsade ner igen, någras rullade runt på marken och andra rörde sig inte alls. Och så fanns det de få som fick kvasten i handen med en gång. Jag var en av dem.
– Bravo. De som inte fått upp sin kvast än, ta bara upp den. Vi har inte så mycket tid, sa Professor Mallow.
– Nu, sätt er på kvasten. Alla vet väl vilket håll, va? Det måste ni i alla fall veta. För att komma upp i luften sparkar ni iväg med fötterna, svävar en stund och lutar er försiktigt framåt, så ni kommer ner igen. Allihop ska prova. På tre. Ett, två… fortsatte Mallow.
Hon ropade ”TRE!” och alla sparkade iväg. I några sekunder svävade vi, och sen landade alla igen. Det utbrast ett och annat ”Jag klarade det!” och ”Oj vad läskigt!”.

Efter en lång dag med tråkiga lektioner och en spännande flyglektion, så somnade jag utan att ens ha borstat tänderna eller bytt om.

bra

Super bra

Jättebra!

Awsome!

Vem är sugen på ett nytt kapitel?? Här kommer ett (förlåt om det är kort...)!!!!!!

Kapitel 8

Nicholas


Jag var riktigt nedslagen nästa morgon. Varför? Det var en bra fråga. Trött och hängig gick jag ner till frukosten utan sällskap. Det var en klar och kylig lördag, och vi var lediga. När jag kom fram var alla redan där. Jag slog mig ner bredvid Pete, som var upptagen i en diskussion med en annan förstaårselev om chokladgrodekort. Glupska Keit (som åt ungefär femtiotusen chokladgrodor om dagen) skröt om alla coola kort han hade. Jag kom ihåg hur han skrutit för mig för bara någon vecka sen, innan han blivit kompis med Pete och Blaine, och det kändes som om det var år sedan. På ännu värre humör, om det var möjligt, petade jag i mina kalla korvar. Blaine såg mig, och låtsades se orolig ut.
– Men Nott, vad är det med dig då? Frågade han ”oskyldigt”.
– Inget du har med o göra, fräste jag.
– Men ärligt, Nick, titta vad snäll Blaine är. Det är ju jätte-oschysst att fräsa sådär. Bry dig inte om honom, Blaine, han är alltid sur, sa Keit överlägset.
Blaine flinade. Han kanske lurade Keit, men inte mig.
– Keit, du borde vara i Hufflepuff, flinade Pete.
– Får man inte vara schysst mot sin bästa vän? frågade Blaine och lade en arm om Keit.
Hela jag brann. Allting bara försvann. Den lilla, lilla tillit jag haft för Blaine slocknade. Helt ursinnig, förbannad, hoppade jag på Blaine bakifrån och pucklade på honom så mycket jag kunde. Jag gav honom örfilar, knytnävar i magen, allt möjligt. Jag njöt av hans förvånade min, det bortsuddade leendet, och sedan den plötsliga förståelsen. Allt bara sögs in i mig och gav mig en sorts ond tillfredställelse. Långt borta hörde jag hur människor ropade, hur de slet i mig, men det var lätt, alldeles för lätt för att vara sant, att skaka av mig de. Jag var, hur hemskt och idiotiskt det än låter, lycklig. Jag koncentrerade mig helt och hållet på att göra Blaine så illa som möjligt. Längst in i mig kände jag mig ändå hemsk – men det gömdes av mina hämndkänslor.
Var jag en elak människa eller var jag sinnesjuk?

Tre dagar sen. Nu var det tre dagar sen jag typ dödade Blaine. Okej, han dog inte, han var bara i Sjukhusflygeln över dagen, men han betedde sig som en hjälte som kommit från underjorden. Vilken skitstövel – men jag var nog också en. Att jag gjort det där! Jag hade förlorat 50 poäng från Slytherin (Snigelhorn var rasande) plus en månads straffkommendering klockan åtta till nio på kvällen, varje dag. Men det värsta var nog att alla hatar mig… Plötsligt känner jag mig ännu mindre och obetydligare än förr. Keit och Pete hatar mig. Jaa, Blaine också, men jag bryr mig inte.
Jag var på väg till straffkommenderingen då jag såg den där Black. Hon smög runt i slottet. Tänkte hon rymma igen?! Utan att fatta vad jag gjorde gick jag fram till henne och grep tag i hennes arm.
– Vad gör du här?! Frågade jag skarpt.
Hon tittade på mig med en underlig blick och sa sedan:
– God natt, Nott.
Sen gick hon tillbaka mot Ravenclaws uppehållsrum.

Super bra