Den du minst anade [SV]

Missat två väldigt bra kapitel. Superduper mega awesome skrivet! ♥

Den var SUPERBRA! Den är nog den BÄSTA FF:en jag har läst!

Håller med!

Lägg in kapitlena på datorn så snart du hinner!

Du skriver jättebra, Erica! Satt och log hela tiden! Skriv när du hinner!

Ny läsare :]]]

Du skriver fantastiskt, I WANT MORE!!!!

^ Men ta ingen stress, jag har massor med tålamod...

Kapitel 5, del 2.
Tjugo minuter senare satt jag på sängkanten med händerna för ansiktet, och med kinderna blöta av tårar.
Jag hade duschat och bäddat så fort Malfoy och hans flin hade lämnat mig.
Han hade skrattat när han hade sett att jag grät och sagt:
”Jag kommer nog igen, det var trevligt. Men nästa gång kan du väl försöka vara lite mer attraktiv?” Skrattat igen och sedan hoppat ut genom fönstret med sin kvast.
Malfoy hade förstört ett tillfälle i mitt liv som kunde ha blivit underbart, som kunde ha varit med rätt person. Nu var det för sent.
Jag vet inte hur länge jag satt där och grät men när jag hörde steg i trappan kollade jag på klockan och såg att eftermiddagslektionerna redan hade börjat. Det knackade på dörren.
Sen hörde jag den mest underbara rösten i hela universum.
”Alice? Är du där?”
Jag svalde hårt och svarade sedan med förvånansvärt stadig röst.
Harry James Potter kom in i rummet. Han spärrade upp ögonen när han såg att jag grät och gick snabbt fram till mig och satte sig på huk framför mina knän.
Han tog mina händer i sina och sa med sin underbara röst:
”Alice Isabella Hamilton. Jag behöver inte fråga hur du mår. För det ser jag. Du mår förjävligt. Och jag frågar inte heller vad som har hänt. För om du vill och när du vill berätta så gör du det. Så jag frågar istället: Vill du ha en kram?”
Harry, Harry, Harry, underbara, underbara Harry. Skulle du någonsin förstå hur mycket du betyder för mig?
Jag nickade, reste mig samtidigt som Harry, han sträckte ut armarna mot mig. Men jag flinade och sa:
”Ska inte ha lektion i trollkonsthistora nu?”
Harry skrattade, drog mig intill sig och kramade mig så som bara Harry kan.
”Vi säger såhär, vill jag sitta på en dubbeltimma i trollkonsthistorna eller vill jag vara med Alice? Det var ingen svår fråga.”
”Men om Ginny kommer nu då? Och se oss stå och kramas?” retades jag.
Jag kände Harrys mun le mot mitt hår.
”Du puttar jag ut henne och skriker åt henne att du behöver mig nu.
Sen slank tre ord bara ur mig.
”Du är underbar.” Innan färgen han stiga på mina kinder skrattade Harry och satte sig ner i sängen med mig fortfarande i famnen.
”Jag föddes för att trösta Alice Isabella Hamilton.”
”Och besegra Voldemort” fyllde jag i. Harry skrattade igen, jag skulle aldrig bli trött på det skrattet.
”Ja, det ska jag nog också förhoppningsvis en dag.”
Sen blundade jag. Efter kanske en halvtimma drog sig Harry loss ur kramen. Han trodde säkert att jag sov vid det här laget. Han gick försiktigt upp ur min säng och tog fram pergament, fjäderpenna och bläck ur mitt nattduksbord. Han skrev något på pergamentet, vek ihop det och lade det under min kudde. Sen blev det tyst i några sekunder. Som om han tvekade. Plötsligt satte Harry sina slutna läppar mot mina, mycket löst och fort. Men han satte dem ändå där. Det kändes som om min mage skulle explodera av lycka och jag höll tillbaka ett leende efter som han förmodligen trodde att jag sov.
Harry gick genom rummet och fram till dörren.
Innan han stängde viskade han:
”Sov Gott, underbara, älskade, Alice.”


-

Nu knske det inte blir mer på ett tag. Men jag ska försöka skriva så snart jag kan. Blir superglad för era komentarer! Kram på er ! ♥

EDIT;; Den här är inte rättad.. bara så ni vet, hade lite brottom med att få ut det :$

Jaaaaaaaaaaaaa!!! Den var (är) helt fantastisk!

jättebra!!
gör inget om där e lite stavfel tycker jag

Asså guuud dööör så sött ^^