You can't spell "Voldemort" without "love" [SV]

Asså jag älskar din fic Alice ♥ haha dne är för udnerbar fortsätt skriva nu galna människa ^^

Snart lägger jag upp lite här har faktiskt skrivit på den idag

åzum ^^ jag ser fram emot det xD jag behöver skratta och det kan ju knappast bli roligare än när Voldy får problem xD

Oh, denna bästaste ff'en ska upp så alla ser!

Du har så rätt.

Meh... "bästaste" skulle jag verkligen inte kalla det. Dessutom så har inspriationen försvunnit helt och hållet

^
Uhm, uhm...The best?

Jag läste igenom det jag har skrivit och gud vad jag suger på att komma ihåg det där med tempus osv... o.o

Btw, sorry för att det tog ett bra tag... det har hänt en hel del grejer hemma osv.

Så det här är ett litet "experiment", mkey? Jag kommer skriva från flera perspektiv och ni kan väl säga till om ni tycker om det så, eller om jag ska berätta om dem i tredje person.

Ohwell.
BEHOLD.

Kapitel 4

*Lucius perspektiv*

Depesh Mådä, läste jag, de kanske är bra. Mugglare kan faktiskt sjunga. Otroligt bra dessutom. Jag satte på musiken, satte mig i fåtöljen och slöt mina ögon. De mjuka toner, fina pling-ljud och ljud som liknade några kastruller som ramlade i trappor, fick mig att slappna av.

Då stormade Voldemort in.

- LUCIUS! - skrek Voldemort, och tittade på fåtöljen - Lucius? Sover du?
Jag öppnade ögonen och såg att Voldemort stod i dörren, förvånad.
- Vad gör du? Lyssnar du på mugglarmusik?

Jag tittade på Voldemort, och nickade. Voldy visste inte vad han skulle säga, eller göra, så han satte sig på mattan hos mig.
- Okej. Jag kom för att prata. - sa Voldemort, och jag märkte att han höll i en vodkaflaska - Jag vet vad du känner, okej? Jag vill inte att vi gör en sån där big deal av det hela, det är bara onödigt.

- Har du druckit något? - frågade jag snällt.
- Nä nä nä näää. Kanske bara en liiiiiiteeeeeen droppe! Jag är absolut inte påverkad! - sa Voldemort, men det gick inte så bra för honom att prata i denna stunden.
- Vad ska vi prata om? Vad finns det att säga?
- Jag vet inte riktigt. Du älskar mig, eller hur? Berätta, hur vet du det? Eller, vad är så... fint, vackert, whatever, med mig? Jag förstår inte. En mördare, alkoholist och ful som världens äckligaste... vet inte, sak! Vad ser du i mig, huh? - Voldemort tittade rakt i mina ögon.

- Jag, min Herre, uhm... hur ska man förklara... det typ, bara blev så? - efter en stund insåg jag hur idiotiskt det lät, tog modet till mig och sa, bestämt - Det är dina rörelser, när du går och svänger med din rumpa... och när du pratar, din fina röst ger mig rysningar. Och du anar inte hur mycket jag faktiskt älskar dig, det kommer du aldrig att förstå!

Voldemort tittade upp mot mig.

- Skriker du på mig? - frågade han - För om du gör det, så kan jag försäkra dig om att det är väldigt obehagligt...
- Jag skrek väl inte? - svarade jag - Jag förklarade min kärlek till dig. Men du kommer inte förstå det, jag vet det. Och jag kommer behöva leva med den känslan resten av livet, och vara medveten om att alla Dödsätare kommer skratta åt mig. Förutom Bella kanske, som redan - där avbröt jag, och tänkte på att det kanske var bättre om Voldemort inte visste om Bellatrix känslor.
- Bella? Vad har hon med det hela att göra? - frågade Mörkrets Herre förvånad.
- Va? Sa jag hennes namn? Hon har ingenting med det hela att göra.
- Joho, ljug inte för mig! Du... du... sårar mig! Förstår du inte?! - Voldemort gick upp och tittade på mig - Du är faktiskt fin.
- Va?! Vad var det du sa? - frågade jag, och trodde inte mina öron.
- Ja, du är fin. Det är du... och du är en bra vän, måste jag säga. - sa han och gick ut.

Jag satte mig tillbaka i fåtöljen och lyssnade vidare, tills musiken blev avbruten av ett högljutt skrik som säkert lyckades skaka flera döda kroppar på kyrkogården. Snabbt reste jag mig upp och undrade vad som hände, tills jag såg Trix springa in i mitt rum, med tårar i ögonen.
- Vad är det som händer? - jag tittade på henne med en frågande blick - Dör någon?
- SLUTA! DET ÄR INTE ROLIGT! - hon fortsatte skrika
- Vad hände då?
- Jag slog mig i lilltån, i soffan... FÖRSTÅR DU HUR ONT DET GÖR?!
Jag tittate på henne och nickade.
- Dessutom, om jag skulle döda någon så skulle jag ju inte skrika av smärta, dumskalle - sa Trix. Hon gick ut lika snabbt som hon kom in. Jag ryckte på axlarna, och fortsatte lyssna på mugglarmusik.


*Voldemorts perspektiv*

Jag gick ut, jag klarade inte av att sitta hemma med alla känslor inuti. En lång promenad till kyrkogården skulle få mig på bättre tankar.
Några steg senare upptäckte jag att jag inte alls var på väg till kyrkogården. Efter en stund befann jag mig i skogen. Det var mörkt, och eftersom jag är Mörkrets Herre, ansåg jag att detta skulle inspekteras.

Jag gick in, och fortsatte att gå tills jag kom ut på en äng, mitt ute i skogen. Runt omkring fanns bara mörker. Det var i alla fall det jag trodde.
Efter ytterligare några steg hörde jag någon sjunga. Jag har aldrig hört någon sjunga så vackert, men eftersom jag inte kunde förstå vad personen sjöng om hoppades jag innerst inne om att sången handlade om tortyr och död. Efter att ha lyssnat lite på den vackra rösten, bestämde jag mig att gå mot sångens källa. Där, på en sten satt... TRIX!
- Tr... Trix? - frågade jag, hon vände sig om och blev jätterädd.
- Vad gör du här? - Trix tittade på mig frågande
- Ja, du vet, jag kan fråga dig precis samma sak. Jag har i alla fall en lämplig ursäkt!
- Jag behövde lite frisk luft...
- Frisk luft säger du... - jag tittade på henne och såg hur hon rodnar - Du sjunger vackert. Jag har aldrig hört dig sjunga förut.
- Det var inte direkt mitt första karriärval, vet du. Men tack så mycket. - hon log lite
- Hur är det med dig, Trix? Du verkar vara... vad var ordet nu igen... annorlunda.
- Annorlunda? - hon tittade på mig snett
- Alltså... annorlunda än vad det vanliga Trix-annorlunda skulle vara. Om du förstår vad jag menar.
- Ja, jag vet inte... - Trix stirrade på en blomma mitt emot henne - Jag har tänkt en hel del, och så. Kanske fel av mig att tänka på saker jag lyckats förtränga.
- Vill du... prata? - jag tittade på blomman som Trix studerade, och sen på henne
- Jag vet inte. Jag vill nog helst inte ens tänka för tillfället... jag pratade med Lucius, det väckte några oönskade minnen och känslor och ja...
- Lucius, ja... dumma känslor.
- Om du bara visste! - hon höjde rösten
- Ta det lugnt, Trix... ta det lugnt. - jag såg att tårarna rann nerför hennes kinder, jag satte mig bredvid och lade armen om henne på ett väldigt konstigt sätt. - Allting kommer ordna sig, förr eller senare. Vi är onda, kommer du ihåg? Vi klarar av allting!
- Tack - viskade hon och lutade huvudet mot min axel. Det kändes otroligt bra, så jag log. Jag antog att det var det man gjorde när man tyckte om någonting.

Bra,

Oooh.. Jag anar Triangeldrama. ♥