Två Stjärnor och En Måne

Jättebra! ♥

ny läsare! Jag gillar den FF mycket!

Tack! Roligt med nya läsare!

niccccceeeee!!
*bevakar*

Kapitel 10
Lucy Hope

När jag vaknade nästa morgon såg jag Helena sitta i fotändan av min säng. När jag satte mig upp tittade Helena på mig.
”Godmorgon” sa hon och försökte låta avslappnad. ”Jag måste berätta en sak” sa hon efter en stund.
”Godmorgon, vad är klockan” frågade jag med sömnig röst.
”Klockan är 8” sa Helena lugnt. Som om hon visste att jag trodde att vi var sena. ”Men det som jag egentligen skulle säga var...” hon tystnade och tittade upp på mig. ”Jag hade den där ”drömmen” igår när jag svimmade och jag kom lite längre i drömmen den här gången. Kommer du ihåg att jag berättade att det var en person som hade räddat mig?” Jag nickade och hon fortsatte berätta. ”Igår så jag hans ansikte innan jag svimmade. Det var en kille med chokladbrunt hår och blåa ögon, jag såg inte något annat”.
”Du menar som den där jättesöta killen, vad hette han nu då, Justin Walder” sa jag förvånat.
”Nej, inte alls likadant. Han hade vänliga ögon, men elaka drag i ansiktet. Det var ganska läskigt” sa Helena och ryste vid tanken. Jag förstod henne även fast jag inte hade någon aning om hur det kunde kännas. ”Han var lite äldre, kanske just gått ut skolan” fortsatte Helena.
”Är du helt...” jag hann inte säga klart min mening, för Helena visste redan vad jag skulle säga.
”Jo, jag är helt säker på att det inte var Justin Walder” sade hon bestämt och jag kunde inte hitta på något som kunde bortförklara det.
”Vi kanske ska säga till någon” funderade jag tyst och hoppades att Helena inte hade hört mig. Hon hatade att berätta saker för vuxna, vad det än var, så hatade hon det. Men oturligt nog hade hon hört mig.
”Nej, det ska vi nog inte” sa hon bestämt och jag gav henne en det-blir-bättre-då blick. Men hon ignorerade den. ”Det blir inte bättre bara för att ännu en klantskalle ska blanda sig in och försöka att hjälpa utan någon som helt betydelse, det kommer inte att funka”
”Men kanske bara till Rose, hon är bra på sådant här” försökte jag men märkte att det var lönlöst. Hon skulle inte ge sig än, inte just nu åtminstone.
Vi klädde i tystnad på oss och sedan gick vi tillsammans till stora salen. Vi åt också i tystnad. Det besvärligt, jag försökte gång på gång att starta ett samtal, men det gick inte så bra.
Sedan gick vi upp till uppehållsrummet för att hämta våra böcker till vår nästa lektion. Det var trollformellära med professor Flitwick. Efter lektionen uppehållsrummet, och allting verkade vara som vanligt. Helena hade inte fått ont i huvudet eller något liknande. Så vi gick som vanligt upp till uppehållsrummet, för att hämta våra böcker till nästa lektion.
Men framför vår dörr till uppehållsrummet stod den där Ashley och Jessica. Dom log elakt när dom såg att vi kom.
”Jaha, här kommer dom. Lucy Håppe och Helena Smrith” sa Ashley. Tydligen så hade dom hittat på smeknamn till oss. Helena försökte knuffa undan dem. Men lyckades inte. ”Vart har du så brottom?” frågade Ashley och hånlog.
”Vad vill ni?” frågade jag dumt och undrade vad dom egentligen ville oss.
”Tja... vi ska ha ett party nästa helg. Och undrar om ni ville komma” frågade Jessica. Med en underbart fin röst. Hennes ögon såg verkligen vänliga ut nu, jag förstod inte hur hon gjorde. Men innan jag hann svar, svarade Helena.
”Ja, men vad roligt. Eller vad säger du Lucy?” frågade hon mig. Jag kollade misstänksamt på henne och jag såg hur det tindrade i hennes ögon.
”Nja... Jag vet inte riktigt” sa jag ärligt och Helena suckade.
”Ja, vi kommer” sa hon och tjejerna gick i väg. ”Måste du alltid vara i mot partyn?” suckade hon och utan att vänta på svar gick hon in i uppehållsrummet och hämtade sina böcker.

Bra!!! Undra vad som händer på partyt

Bra!

Super bra!

braaaa"

Tack för alla UNDRBARA kommentarer! Här kommer kapitlet!



Kapitel 11
Helena Smith

”Hörde inte du vad dom kallade oss?” frågade Lucy förvånat. ”Dom kallade oss Håppe och Smrith”. Jag tittade på henne men jag undvek att svara. Sen gick vi till klassen.
Efter lektionen gick vi till uppehållsrummet för att laga läxorna. När vi kom in i uppehållsrummet fastnade Lucys blick på något. Då såg jag Justin, han stod och pratade med några av dom andra killarna.
”Lucy, hallå” sa jag och skakade med handen framför hennes ögon. ”På riktigt, vi ska strunta i honom. Ingen kille ska komma emellan oss och du vet att vi gillar honom båda två”.
”Förlåt, det var inte meningen. Nu gör vi våra läxor” sa hon och satte sig i en av sofforna och jag satte mig bredvid henne. Vi brukade alltid hjälpa varandra med läxorna. Och det var oftast så att om inte jag hade svaret så hade Lucy svaret. ”Har du svaret till nummer sju?” frågade Lucy efter en stund.
”Det är...” jag letade efter svaret men jag hittade det inte. ”Jag har det inte” sa jag efter en stunds letande. Men tillsist hittade vi svaret och fortsatte. När läxorna var klara gick vi till sovsalen för att föra våra saker och sedan gick vi till stora salen för att äta middag. Jag åt köttbullar och potatis. Lucy satte mittemot mig och hon åt makaronilåda.

Dagarna gick och det blev fredag, Ashleys fest skulle vara i morgon och jag längtade jätte mycket medans Lucy inte riktigt villa gå dit i morgon.
”Kom igen nu då. Kan vi inte gå på festen i morgon?” frågade jag bedjande. ”Snälla...”, Lucy tittade på mig och skakade på huvudet. ”Varför, kan vi inte ha lite roligt nu när det är helg?”. Hon tittade ner i golvet, och funderade. Sedan tittade hon upp på mig igen.
”Okej då. Jag kommer, men vi är inte där så länge, va?” Hon tittade på mig med en orolig blick. Jag förstod inte varför hon var så orolig.
”Nej då! Vi ska inte stanna där så länge” lovade jag medans vi gick till andra lektionen. Vi hade flyglektion, en av dom lektionerna som jag var bra på.
När vi kom fram till quiddichtplanen, där vi skulle ha flyglektionen, såg vi madam Hooch, vår lärare i det här ämnet. Hon har kort grått hår och en liten mun. Där var också flera elever. Där var tre som jag kände igen, Lucy, Justin och hans kompis, Sam. Sam hade rufsigt brunt hår och gröna ögon. Justin hade kort blont hår och blåa ögon. Justin såg på mig och kastade med håret och knuffade lite på Sam. Sam tittade på Justin och log. Jag tittade bort lite och när jag tittade tillbaka var han på väg mot madam Hooch som just hade ropat att vi skulle komma till henne. Lucy var redan på väg och jag småsprang ikapp henne. När vi kom fram ropade madam Hooch att vi skulle ställa oss bredvid den vänstra sidan av kvastarna som hon hade satt ner på marken.
”Säg ’upp’, och sen ska ni ta tag i kvasten. Och vänta.” Hon ställde sig bredvid en kvast och ropade ”upp” och då flög kvasten upp i hennes hand. Alla försökte, och till sist fick jag upp kvasten och väntade på att dom andra var klara. Lucy sa ”Upp” flera gånger, men det hjälpte inte mer än att kvasten rullade lite på marken.
När alla fått upp kvasten i handen (Lucy efter att Hooch hade hjälpte henne), så granskade Hooch oss. En efter en.
”Nu ska ni ta tag i kvasten, och sätta er på den” sa hon efter en stund. ”Men flyg inte upp i luften än!” tillade hon strängt. Alla gjorde som hon sa, alltså tog tag i kvasten, och satte sig på den.
”Nu ska ni försiktigt trampa ifrån, och sväva ett litet tag, och sen landa igen” sa hon och tittade på oss. ”Men var försiktiga” påminde hon oss.
När jag äntligen kom upp i luften vinglade det lite så jag landade och försökte igen. Andra gången gick det bättre, jag svävade en liten stund och sedan landade jag och såg på dom andra. Lucy var klar, och stod nu och väntade.
Efter lektionen gick vi till sällskapsrummet och satte oss i den mjuka, röda soffan. Vi satt och planerade vad vi skulle ha på oss på Ashleys fest.
”Jag tänker ha på mig min korta, blåa klänning!” sa Lucy glatt. ”Du vet vilken jag mena?” frågade hon mig.
”Jo, jag vet vilken” sa jag och log mot henne. Hon verkade glad nu. ”Jag ska ha på mig min långa, vita klänning med svart bälte runt midjan, tror jag, jag är inte helt säker.”
”Då måste vi välja då” sa hon och steg upp från soffan. ”Kom så går vi till sovsalen.” Hon tänkte just börja gå när jag ryckte ner henne på soffan.
”Vi gör det senare.” Jag tittade på henne med bedjande blick och hon nickade.