(PM) En mugglare på Hogwarts

tack!
*rodnar*
blir jätte glad när du säger så

Jätte bra

Bra!

Jadu vad ska jag säga? Varsågod? Nej, jag berättar ju bara sanningen

jag håller med alla andra, du e jätteduktig ^^

Kapitel 15
Ett snack med rektorn, eller inte.
”Annie det kan ha varit bara en dröm.” hörde jag Hermione flämta bakom mig. Jag sprang.
”Annie kan det inte vänta tills imorgon!?” ropade hon.
”Nej!” ropade jag tillbaka.
”Men Annie! Vi kan inte bara komma instormande in i Professor Dumbledores kontor. Vi kan faktiskt inte! Han har lösenord!” Jag stannade upp.
”I så fall tänker jag stå där utanför och knacka på dörren hela natten om det behövs!” Jag började springa igen.
”Men Annie! Det var säkert bara en dröm!” ropade hon efter mig.
”Nej det var det inte!” ropade jag tillbaka. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig något sådant visste jag. Dessutom hade jag fysiskt kunnat känna mammas hand i min. Jag hade bara inte kunnat trycka tillbaka. Precis som man inte kunde när man låg i koma.
”Annie stanna!” skrek hon, jag suckade högt men jag stannade.
”Vad!?” ropade jag, ”Vad är det! Jag har redan berättat varför jag måste söka upp rektorn nu och jag har redan sagt ungefär tjugo gånger att det inte var en dröm! I alla fall inte slutet!” Hon svarade inte, kanske för att hon behövde hämta andan, men när hon inte svarade vände jag mig om för att börja springa igen.
”Annie Johanson! NU STANNAR DU DÄR!” skrek Hermione plötsligt. Hon lät helt hysterisk. Jag stannade tvärt.
”Vi söker upp rektorn imorgon. På det sättet riskerar vi heller inte att få straffkommendering! Du måste sova Annie. Det syns på dig.” sa hon lugnt med jämförelse hur hon hade skrikit för några sekunder sedan. Då rann bägaren över. Mina ögon svämmade över av tårar. Och jag snyftade högt, ”Hermione! Allt jag behöver är att komma hem! Min mamma satt där och grät efter mig! Min pappa var så svag att han inte kunde prata normalt! Och jag kunde inte ens göra något! Jag kunde inte trösta! Inte prata! Inte ens slå upp ögonen!” jag hulkade till och började storgråta. Grejen med mig när jag gråter jätte mycket då säger jag inget. Jag skriker inte, jag bölar inte. Jag bara begraver ansiktet i händerna och gråter tyst. Tårarna rinner ner för kinderna och går inte att stoppa. Jag snyftar och skakar fortfarande men man hör det inte. Jag andas knappt. Det skrämde Hermione, hon kom fram och kramade mig. Hårt. Jag visste inte hur länge vi stod där men tillslut sa Hermione, ”Kom, vi tar och går tillbaka.” jag bara nickade. Jag visste om jag försökte prata eller göra motstånd så skulle jag bara börja böla. Och det ville jag inte. Det var bättre att gråta tyst. Hermione ledde mig tillbaka och trots att jag grät somnade jag snabbt. För som alltid när jag hade gråtit blev jag otroligt trött.
__________________________________________
lite mer bara för att jag älskar er

Åhh, jättebra!

Superbra!

Spännande D: Mer!

mer!!